29 juli 2019
Idag träffades hela gruppen tillsammans för första gången. Linda och Christoffer O kom till Livgardet redan igår och mötte upp oss andra innanför grindarna. Vår nya kontakt Mattias Eriksson höll en genomgång av veckans schema innan vi satte av mot förrådet för pårustning och försvarshälsan för vaccinationer. Allt gick snabbt och mycket smidigt och vi blev färdiga fort vilket gav oss tid för genomgång av materiel och blanketter etc., kvällen avslutades med backspegel och kamrathäng.
Det kommer att bli en jättebra resa med detta gäng.
/ Mj Mia Nilö
30 juli 2019
Idag har Mattias gått igenom insatsområdet och förklarat historik och nuvarande läge kring konflikten i Mali. På plats fanns idag även vår HKV kontakt Kn Mats Karlsson, med sig hade kaptenen sin adept., Adam Palm. Mats var på plats så att vi som inte gjort det fick skriva under ett Krigsplaceringsavtal med FM. Det innebär att vid händelse av kris i Sverige så används vi / blir inkallade som fältartister. Vi passade även på att ställa frågor. En macka på soldathemmet fick avsluta vår kväll dit även Maj. Görgen Karlehav anslöt (trots semester) så att vi fick umgås lite.
31 juli 2019
Täthet- och Brandövning
Vi startade upp med brandövningen och fick information kring olika släckningsprocesser etc. och alla fick prova på att släcka eld med hjälp av en pulversläckare och filt under två olika moment. Efter det promenerade vi en bit till det lilla ”gashuset” där vi fick prova att andas in tårgas genom våra skyddsmasker för att säkerställa att våra masker var täta vilket allas masker var.
För att all tårgas skulle försvinna från vår klädsel så borstade vi varandra noga och fick sen vara ute i det fria en timme för att vädra bort alla tårgaspartiklar. Detta var den sista övningen på LG fär denna gång så vi gick tillbaka till vårt logement och städade och packade ihop och sedan var det dags för att säga adjö.
Något som också hände under dagen var att det blev bekräftat att vår Mali resa kommer att byta vecka från den vecka som var bestämd från början.
Nästa anhalt och träff blir under våra repdagar i Stockholm. Stort tack till alla så länge och… Watch out!
/ Maj. Mia Nilö ( tidigare Löfgren)
Repdagar 16, 17 och 30 oktober
Äntligen dags för rep!
Vi repade i Studio Buller, där ägaren och tillika fältregissören Nicklas Thelin tog emot oss på ett oklanderligt sätt och var oss tacksamt behjälplig under våra tre repdagar. Alla var noggrant inrepade och det lät verkligen jättebra om oss med en gång.
Jag är också väldigt nöjd med upplägget. Att repa först två dagar och sen hem och finslipa på detaljer för att sedan ses igen en veckan innan avfärd för genrep! Ett utmärkt upplägg och jag riktar ett stort tack till blivande fältregissör Martin Ehntorp för den goda idén.
De två första repdagarna bodde de flesta av oss på hotell vilket möjliggjorde att vi kunde avsluta den första dagen med en gemensam middag för att tighta ihop vår grupp ytterligare.
Det känns redan nu att gruppen känns trygg och samlad med mycket humor och värme.
/Mia.
Måndag den 4:e november
Så äntligen kom morgonen då det blivit dags att göra FN-mission med Fältartisterna. Jag sitter i köket med morgonens första kaffekopp och väntar på taxin som ska ta mig upp till tågstationen. Jag tittar ut genom köksfönstret på den frostbitna marken och kastar sen ett öga på termometern, -2 grader. Vinterjacka är inte att tänka på, för dit vi ska i det varma landet är temperaturen långt över den finaste sommardag i Sverige du kan tänka dig. Då är det ändå svalare nu än vad det har varit.
Detta är min första mission. Ända sen jag gick med i Fältartisterna har jag väntat på att få åka, och jag ska få åka till Mali utav alla ställen på jorden. Jag är förväntansfull på tåget ner till Arlanda och så känns det lite pirrigt. Men gruppen jag åker med är fantastisk och vi har under repdagarna i studio Buller haft så roligt tillsammans, så det ska bli roligt att träffa dem alla. Mycket riktigt, jag hittar dem vid växlingskontoret tvärs emot incheckningsdisk 44 på terminal 5 bland människor från alla världens hörn denna måndagsmorgon. Mia är lite försenad på grund av tågstrul men efter tjugo minuter ansluter hon så vi alla kan checka in vårt bagage.
Vi bordar planet mot Istanbul och det känns som vi bara hinner sitta där en kort stund efter det att planet har lyft så har det blivit dags att landa. Skratten avlöser varandra och jag känner i hela kroppen att detta kommer bli en väldigt bra resa, för att kemin finns där mellan oss alla. Vi landar mitt i solnedgången och de stora vindkraftverken utanför flygplatsen pryder den brandgula horisonten medan vi kör in mot gaten. Det blir en kort väntan i Istanbul, där vi bara hinner möta upp Christopher Ek som kommit själv från Landvetter och gå på toaletten innan det är dags att borda planet som ska ta oss den sista vägen till Bamako. Jag är rastlös! Och fastän jag tittar på 4 filmer, äter mat och pratar skit med Lt. Nykvist så verkar vi aldrig komma fram. Planet är dessutom tvunget att mellanlanda i Niger, Niamey för att släppa på och av passagerare samt tanka. Människor springer härs och tvärs medan vi som ska vidare mot Bamako sitter kvar. Ja, eller nästan alla. Kn Grenholm tror att vi är framme och kliver av planet. Hon hinner ända fram till check out innan hon förstår att något är knas och vänder om. Tur var väl det eftersom samtliga i gruppen börjat undra vart hon tagit vägen. (skratt)
Det dröjer ytterligare 1 timme och 45 minuter när vi kommit upp i luften innan vi tillslut landar i Bamako. När vi äntligen kliver av planet möts vi av en svag mögellukt som ligger som en dimma över hela byggnaden. Passkontrollanten synar inte passet särskilt noga när vi försöker visa upp det och vi följer gången ner mot de svenska soldater som är där för att möta upp. Det är först här jag känner och blir påmind om i vilket sammanhang som vi är här. Man reagerar på direkten att de alla bär handvapen och har tydliga rutiner för rotationen. De tar oss på sidan genom passkontrollen med våra FN-visum, hämtar våra väskor och tar oss ut till bilarna.
Luften är lagom varm och kvalmig när vi kommer ut från flygplatsen och man förstår direkt att man är i en annan del av världen, att kulturen och samhället skiljer sig så mycket från vår. Vi passerar allt folk som står utanför som försöker sälja det de har att komma med. Bilarna som åker förbi är sjaskiga och dåligt skötta och luften luktar svagt av sopor och avgaser. Det är full fart ute på gatan fastän timmen är sen. Intrycken haglar. Vi får en säkerhetsgenomgång innan vi sitter upp i bilarna som ska ta oss bort till Camp Midgård där vi ska tillbringa våra tre första dagar. Jag ser inte så mycket där ute i mörkret när vi lämnar flygplatsen men jag hinner uppfatta de fyra kvinnorna som står slött och hänger i skenet av en gatlykta när vi åker förbi.
20 minuter senare kommer vi fram och får ta oss igenom 4 check points där de beväpnade soldaterna med diverse olika nationaliteter undersöker bilarna efter bomber. Väl inne på den svenska campen får vi stiga ur och vi får en mycket snabb visning utav vart vi ska bo, vart hygienbarrarna är samt när det är dags för frukost imorgon. Vi inkvarterar oss i varsin ”puppa” i det tält vi fått och efter snabb bäddning och tandborstning så är det dags för sängen. Klockan 03.00 får vi äntligen säga god natt efter en dag fylld av förväntan och spänning. Så, 16 timmar senare efter det att jag börjat min resa är jag äntligen med mina kamrater på Camp Midgård i Bamako. Rätt lagom trött och omtumlad. Imorgon kör vi, då är det ökenuniform på och basker blå.
God natt önskar,
Lt. Olsson
Tisdag den 5:e november
Klockan ringer 07.00. Vi har fått mindre än fyra timmars sömn denna natt. Men jag hör genom de tunna tältväggarna att alla snabbt är på benen och börjar göra sig i ordning. Jag tar mig ut genom tältdörren och möts av morgonsolen som redan är varm medan den sakta försöker ta sig över taknocken på det stora förrådet längre bort. Vi går i samlad trupp mot matsalen och på plats konstaterar vi att frukosten är rätt okej. Morgonen bjuder på ett möte och lite småfix, ett besök till norskarnas camp och en rundtur på vår egen camp innan det är dags för lunch. Vi hinner också få det viktigaste av allt, nämligen lösenordet till campens WI-FI. Nu vill vi alla skriva hem och meddela att allt har gått bra och att vi är på plats.
Vi blir skjutsade till FN:s högkvarter i Bamako för att ta tag i FN-pass med allt vad det innebär. Väl tillbaka på campen hinner vi knappt reka för kvällens quiz innan vi blir hämtade för att få en guidad tur inne i Bamako utav två av officerarna som jobbar där. Vi laddar på med vatten, tar del av säkerhetsangivelserna för resan och rullar sedan ut från campen. Vi hinner inte långt innan man får syn på de typiska miljöerna för Mali, som är ett av världens fattigaste länder. I det torra landskapet så ligger högar, ibland berg av sopor efter vägarna där vi åker förbi på vår väg in mot stadens kärna. Alla verkar ha försökt efter bästa förmåga att hitta ett ställe som är dugligt nog för att försöka sälja de varor de har att komma med i något slags skjul efter vägen. Våra snälla guider från campen berättar om hur livet i Bamako är och att det finns många problem i landet. Som svensk så upplever jag ett rätt fascinerande absurdum när jag bevittnar trafiken som verkar leva sitt eget liv i en utav de tuffaste av världar.
Jag förstår inte emellanåt vad det är jag tittar på genom den lagom fläckiga bilrutan jag tittar ut igenom när jag ser vad det är folket har att sälja efter gatorna. Allt har ett värde! Vattenmeloner, stora sängstommar, gamla tv-apparater, bensinflaskor, levande getter, lök, kläder, lerkrukor, kött och fisk är bara några av de saker vi ser i en salig blandning efter gatorna där vi också blivit en del av trafikpulsen och försöker ta oss fram. Det är livsfarligt och mopedisterna kör verkligen med livet som insats. Vi tar oss över floden Niger och upp på ett berg där man kan se större delen av staden. Märkligt ställe på jorden, Bamako. Vi alla står vid en klippavsats ovanför en brant sluttning och tittar ut medan vi knäpper våra kort med mobilerna. Det är varmt i solen och det är tidig eftermiddag. Området luktar fortfarande rök efter det att de bränt gräs där nere bara någon dag tidigare. Jag tar dricker lite vatten ur Diagoflaskan och lyssnar vidare på vad som sägs innan vi beger oss tillbaka till bilarna. Jag och Lt. Boström står och flåsar lagom efter den korta biten uppför vägen och värmen påminner, igen.
På vägen tillbaka så stannar vi vid en glass bar som heter Nice cream, där tydligen soldaterna brukar ta sina besökare om de har möjlighet. Vi alla tar tre kulor i varsin bägare och går bort och sätter oss vid en av långsidorna i lokalen. Jag är nästan klar med min glass när jag ser honom genom fönstret. En liten pojke som kommer gåendes på gatan, får syn på mig när jag står där i min uniform och äter det sista av glassen. Han vinkar glatt och sträcker sen ut händerna. Han väntar till jag kommer ut med resten av sällskapet och tigger glass. Jag tänker genast på mina barn hemma och går raka vägen till bussen i något slags sorgset obehag av det som är vardag för de flesta här nere. Vägen hem är så gropig och knölig att det inte ens går att vila ögonen. Så hemfärden får bjuda på det sista av det kaotiska vansinne staden har att bjuda på efter gatorna vi passerar men underhållande är det på något sätt också.
Middagen är lite lagom stressig när vi kommer tillbaka. Vi är så tacksamma för att de tog sig tid att visa oss Bamako men det gjorde oss även lite sena. Så kaffet åker med ut till containern där vår rigg är och vi börjar genast att jobba inför kvällens quiz. Eftersom det är en liten tillställning så behövs det inte så mycket saker utan det går rätt fort att få upp det som ska vara med. Folket från campen har redan börjat samlats och sitter där genom hela soundcheck i väntan på att vi ska börja klockan 19.30. Vi märker att vi är lite slitna när vi står där uppe och quizet är i full gång, gårdagen börjar göra sig påmind. Men vi alla är vid gott mod och får med oss publiken som tacksamt njuter av underhållningen vi står för. Eftermiddagens sista dagsljus går snabbt över till mörker och det händer så snabbt att man inte ens märker av det när det sker. Spelningen är över och vi alla hjälps åt att plocka ner så fort vi bara kan. Klockan är runt 22.00 eller kanske även 23.00 isch när vi äntligen får slå oss ner och dörrarna till containern är igenbommade.
Någon kommer med läsk och godis som vi alla tacksamt och gärna äter av. Vi går igenom morgondagens planering med Pajje, som är chef för Mali10 och berättar vad vi behöver inför onsdagens förberedelser och rigg på norskarnas camp. Vi alla går med trötta steg till tältet efter genomgången och efter vask samt tandborstning ställs klockorna på 06.00 för att kunna vara på plats klockan 07.00 då vi ska börja bygga scenen inför onsdagens gig. Vilken dag med så mycket intryck. Jag känner inte ens när huvudet nuddar kudden utan somnar nog på vägen ner efter det att jag släckt lyset och dragit igen myggnätet till sägen.
Men det kanske inte är så konstigt ändå…
Lt. Olsson
Onsdag 6 november
Denna morgon går vi upp ännu tidigare för att utnyttja de svalare timmarna för bygge av scen.
I kväll uppträder vi på Norska Camp Bifrost. Vi får bra hjälp med att bygga scen av både norsk och svensk personal.
Efter scenbygget roddar vi upp allt och soundcheckar och därefter intas en god lunch.
Kl. 15.00 får vi även den stora äran att delta i en ceremoni för överlämning och avtackning av personal i Mali10.
Efter detta är det dax för förberedelser inför kvällens uppträdande på Camp Bifrost där norrmännen bjuder in all svensk personal samt några fler speciellt inbjudna på middag. En middag som förövrigt visade sig vara helt fantastisk. Lyxig värre. Mätta och belåtna intar vi scenen men efter några låtar in i första set försvinner vår basist Christopher från sin post. Han har under dagen inte känt sig helt bra. Efter gig är han fortfarande borta och vi hittar honom inte. Det visar sig att han tagit sig till hygienbaracken och har drabbats av kräkningar mm.
Giget framfördes väl trots Christophers bortfall och det kändes skönt att han återfanns och efter omständigheterna verkade må bra.
Stefan Nykvist
Torsdag 7 nov
Så kom dagen när vi skulle lämna Camp Midgård. Märkligt att redan lämna det som nu blivit vårt hem. Vi hade precis fått ordning i tälten, lärt känna soldaterna och landat i rutinerna på campen. Ändå blandas dessa känslor med nyfikenheten på vad vi skulle möta i Timbuktu.
Morgonen började med ett tungt besked. Christopher Ek blir kvar i Bamako. Försvarsmakten har hårda hygienregler. Under sådan här förhållanden kan man inte riskera att sprida sjukdomar som kan slå ut delar av styrkan. Planen är att Christopher kommer med flyg imorgon, då missar han ingen spelning i Timbuktu. Vi håller tummarna för att han får plats på flyget.
Efter frukost möttes vi åter av ändrade planer. Vi kom inte med det planerade flyget utan åker först efter lunch. Packning, städning och framför allt vägning av bagage kunde ske i lugn och ro. Då vi visste att FN-planet har hårda viktregler slimmades packningen så långt det var möjligt. Inte lätt när även en hel del teknik skulle rymmas. En nervös vägning visade att vi alla var på rätt sida viktgränsen. Nu kunde vi för första gången sitta ner och bara njuta av lugnet.
På väg till flygplatsen underhölls vi kungligt i minibussen av våra chaufförer Borre & Robert. Härligt med ett gott skratt och historier från förr. Själva flygresan gick allt annat än smidigt. När vi kommit på planet meddelade de ryska piloterna att flygplatsen stänger ner i 40 minuter. Det här är bland de varmaste upplevelserna jag haft. Fast i en konservburk utan AC på flygplattan.
Efter en minst sagt skakig flygtur landade vi i Timbuktu. När vi klev ur planet slänges vi snabbt in i en minibuss. Vi var inte helt säkra på att vi kommit rätt då vi inte såg någon svensk uniform på plats. Tack och lov var vi inte kidnappade, allt var som det skulle. Efter en kort färd möttes vi upp av svensk transport. Den tog oss vidare in på Supercampen och Sveriges del, Camp Nobel.
Supertrevliga soldater hjälpte oss med inkvarteringen. Bland annat vår welfare Malin som sedan snabbt visar oss runt på campen då mörkret faller fort. Vi visas alla shelters då dessa blir vårt skydd vid larm om yttre attack. Malin tipsar även om ficklampa när vi går i mörkret, man har hittat både orm och skorpioner.
Att åter komma till en stor militär camp väckte många känslor inom mig. Älskar att få vara en del av den här verksamheten. Att få göra skillnad i andra människors liv. Obeskrivliga upplevelser att bära med sig, som gör skillnad i mitt liv. Somnar med ett stort leende på läpparna. Längtar till morgondagen då vi får se campen i dagsljus. Det här blir bra.
Kn Grenholm
Torsdag 7 november – Christoffer
Klockan ringer lite senare denna morgon och det mesta av fixet vi ska göra handlar om avresan till Timbuktu på eftermiddagen. All packning som vi har med oss till Bamako får inte följa med och vi måste väga om våra väskor och prioritera det som behövs för de fem dagar som vi ska vara där. Det blir en rätt så lugn förmiddag och alla får ägna sig åt sitt, vilket vi alla behöver. Vi hinner också besöka de små försäljningsstånden utan för den svenska campen innan lunch och Midgårds egen lokala tolk är snäll att visa oss vägen samt medlar om så skulle behövas. När vi går den röda grusvägen fram så gassar solen och den lilla biten dit och tillbaka är precis det man orkar med innan man äntligen får komma in i matsalen med AC.
12.45 är det dags att göra sig redo för avfärd till flygplatsen och vi får än en gång en säkerhetsgenomgång av befälet utifall någonting skulle hända på vägen dit. Flyget är ett FN-flyg som går mellan Bamako och Timbuktu två ggr om dagen och vi behöver inte vänta särskilt länge förrän vi får borda planet tillsammans med andra anställda inom FN. Planet är ett ryskt gammalt fraktplan som man inrett med flygstolar en gång för länge sedan. Det finns inga fönster där vi sitter och den lilla stråle kalluft som kommer ifrån planet är så liten så att svetten genast ger sig tillkänna. Just där, får vi även veta efter 10 minuter att de ska stänga igen flygplatsen i 40 minuter så vi blir tvungna att vänta i något som känns som en evighet.
Tillslut börjar vi rulla ut mot startrakan och får känna på några riktigt härliga inbromsningar som är rätt hårda. Man ser ingenting och i ärlighetens namn är det rätt kusligt att inte ha någon som helst referens när man ska till och lyfta. Flyget tar sig äntligen upp i luften och flygturen ska ta ungefär 1h 45min innan vi landar i Timbuktu. Landningen är om inte ännu värre än starten. Ni vet den där tystnaden som blir precis innan landningshjulen tar i backen brukar vara rätt spännande med ett fönster?! Här är känslan skräckblandad förtjusning och jag hinner precis acceptera någon slags dödstanke när vi slår i backen med en smäll och jag kan konstatera att jag tydligen får leva en dag till. Jag tror alla i gruppen var lite skakade av färden faktiskt.
Vi får lämna planet väldigt fort och vi möts av en stark eftermiddagssol när vi kliver av. Tre attackhelikoptrar står snett framför oss ute på landningsbanan i Timbuktu och det är väldigt påtagligt att vi är i en militärzon. Den slitna flygplatsen ser inte mycket ut för världen när vi går fram mot en härjad afrikan som står och skriker i reflexväst och pekar att vi ska hoppa in i bussen som är framkörd. Lite tvekande tittar vi oss omkring eftersom vi inte vet säkert om det är just vi som ska få skjuts. Är det inga svenskar som ska möta upp? Sofie hinner precis hoppa in när föraren drar igen dörren och det blir knäpptyst. Man hör Martins röst ifrån baksätet:
– Jaha, så det är så här det känns när man blir kidnappad?!
Vi alla skrattar till lite trevandes och hoppas att vi blir skjutsade till rätt plats. Sådan tur är, så blir vi körda till en vänthall där svenskarna möter upp oss och vi får våra väskor. Vi blir skjutsade in till svenskarnas camp Nobel och vi har äntligen nått Malistyrkans högkvarter denna sena eftermiddag. Området, det är verkligen stort. Vi blir snabbt mötta av personal på plats som går igenom säkerhetsrutiner och delar ut våra passerkort och taggar för vår vistelse. Vi hinner slänga in våra väskor i vårt tält och så är det dags att gå en sväng på campen för att se vart alla shelter är någonstans utifall vi skulle råka ut för ett granatanfall. Vi kämpar mot skymningen och mörkret som är på ingång. När vi kommer till det sista skyddsrummet så är det nästan så mörkt att vi inte längre kan se utan ficklampa.
Vi hinner precis in till matsalen innan den stänger och det smakar gott med mat. Vi alla är rätt trötta och hungriga efter en resa som faktiskt var rätt så obekväm och jobbig, mest psykiskt på grund av värmen, väntan och ovisshet. Så det känns bra att äntligen få sitta där efter månader av förväntan. Även fast vi har rest hela dagen så är kvällen full av inbokade möten och saker som ska göras efter middagen. Men gruppen är vid gott mod och vi alla är nyfikna och glada. Några timmar passerar under kvällen med många nya ansikten och mycket information. Vi tar en snabb genomgång inför fredagen innan vi får gå in och bädda i våra puppor och göra oss i ordning för natten.
Det är så mycket att göra och fokuset ligger hela tiden på uppgiften som vi fältartister har. Det är så himla häftigt, att för första gången få uppleva den gemenskapen och vänskap som hela tiden också växer med oss. Vi jobbar mellan 16 – 18 timmar om dygnet utan att överdriva särskilt mycket och rasterna är korta. Jag personligen älskar det här. Gruppen sätter hela prägeln på upplevelsen och det är aldrig några problem. Vi jobbar, sköter vårt uppdrag snyggt och har så himla roligt tillsammans. Vi dricker kaffe i farten och ger varandra utrymme när det behövs. Det kommer bli en spännande tid här uppe i Timbuktu, det är jag övertygad om.
Tack Mia, Martin, Tomas, Sofie, Stefan, Christopher och Linda för alla pepp och bra energi ni hela tiden ger! Nu ska den här fältartisten sova en stund. Ser fram emot att kvittera ut shortsen på förrådet imorgon och att rigga inför quizet på Maffes veranda.
In i dimma ba och god natt,
Lt. Olsson
Fredagen 8 november
Klockan ringer tidigt och det första som slår en när man vaknar är att snart behöver vi inte längre gå i uniformsbyxor i Timbuktu. Efter frukosten ska vi nämligen få kvittera ut sandaler och shorts för vår vistelse här nere. Vi går gemensamt bortåt mot matsalen och gör ett stopp vid hygienbarackerna, innan vi går vidare. Matsalen i Timbuktu är tre gånger större än den nere i Bamako och maten, den är mycket sämre. Jag är faktiskt inte så petig när det kommer till mat men till frukost blir det svårt. Jag hittar inget vettigt att stoppa i munnen förutom smör, kex och frystorkat kaffe. Det är vad jag lever på tills lunch. Varenda dag!
Efter frukosten så möter vi upp Malin vid förrådet klockan 08.00 för att ta ut shortsen. Vi får även ta ut splitterskydd samt sandaler och de flesta smiter snabbt in i tältet för att snabbt byta om till shorts så fort vi fått ut det vi ska. Fram till lunch spenderar vi tiden med att lokalisera rätt container och den utrustning som vi behöver för vår tid här nere. Eftersom det är så varmt så måste vi täcka alla lådor på Maffes Veranda så de kan stå där under dagen. Rodda inför kvällens quiz får vi göra efter middagen då solen börjat bli lite svalare.
Vi har också blivit ombedda att närvara vid Mali10’s tackceremoni som ska göras av ingen mindre än General-Major Gyllensporre själv. Ökenuniform och FN basker på är direktiven. Vi ställer upp på samlingsplanen med de övriga soldaterna. Solen är så varm att den första svettdroppen kommer efter bara några sekunder. Tre sjuksköterskor står beredda utifall någon skulle kollapsa eller börja må dåligt. Vi väntar i tystnad efter lystringsordet givakt är givet. Efter en stund blir vi kommenderade manöver och vi får veta att det är försenat. Vi söker skugga en stund för att sedan försöka igen. Givakt och sen tillbaka för att vänta på stället i fem minuter till.
Tillslut så kommer Gyllensporre med sina officerare och håller ett tal som ingen, INGEN riktigt kan höra vad han säger. Ingen mikrofon, ingen megafon utan ett mumlande från Sveriges ledande General för Malistyrkorna. Vi står där i 15 minuter innan han avslutar och vi får äntligen gå därifrån. Många av soldaterna ruskar på huvudena och skrattar till medan de går tillbaka. ”Mycket väsen för ingenting” säger någon ”ja jag säger då det…” säger en annan…
En av de roligaste sakerna som vi fältartister får ta del av när vi är nere på insats är allas ödmjuka bemötande på campen. Vi bjuds in till de olika förbanden och alla visar gärna sina professioner för oss. Efter lunch så hamnar vi hos Max som visar oss galtarna (jeeparna som de använder i öknen under insats) och hur de fungerar. Vi får också testa utrustning och kolla in de vapen som används på och utanför bilarna. Tiden går fort och innan vi vet ordet av så är det dags att börja rodda inför kvällen och göra soundcheck. Vi får bra med hjälp utav många trevliga soldater och vi känner oss så välkomna. Kvällens quiz är efterlängtat och vi får en riktigt härlig start på vår vistelse i Timbuktu. Många skratt och riff delas ut innan vi tillsammans plockar ner hela riggen igen inför morgondagens gig på supercampen. Vi avslutar vår dag med en backspegel under Afrikas ökenhimmel efter att alla andra har gått och lagt sig. Det är tyst och mörkt. Alla är nöjda och tacksamma över att få vara en del av detta fina gäng.
Imorgon är det svinottan som gäller igen. Ska bli skönt att sova några timmar faktiskt.
//Lt. Olsson
Lördag 9 november
05:30 ringde klockan och vi gick då upp för att omgående påbörja roddningen av den stora scenen ute på supercampen.
Då det blev lite förseningar av själva scenbygget gick vi istället direkt till matsalen för att äta frukost och tänk att just denna dag serverades det våfflor till frukost ute i Sahara! Vi tog oss sedan ut till scenen och påbörjade roddningen. Sakta men säkert steg värmen under morgontimmarna men vi lyckades ändå vara helt klara innan den värsta värmen slog till vid 10:00.
Vi mötte nu upp vår Welfare officer Malin och hennes kollega som också heter Malin och de körde ut oss till supercampens PX. Som alltid shoppade fältartisterna loss på snacks och lite annat.
Efter lunch gjorde vi ett studiebesök på stabs- och understödskompaniet som berättade om deras uppdrag som understöd till övriga kompanier. Det var väldigt intressant att få höra hur de arbetar. Vi fick där även en repetitionsgenomgång av tamponering, vilket alltid är nyttigt. Efter detta fick de som ville prova att köra en bana med en lyftkran där Lt Ehntorp och Lt Grenholm snyggt visade sina talanger.
Vi besökte även vakten och fick gå upp i deras torn och se ut över hela supercampen och även se bortom campen via deras superkikare.
16:30 blev det dax för middag och direkt efter det gick vi återigen ut på supercampen för fortsatt roddning och soundcheck.
Efter en snabb dusch körde vi igång konserten runt 20:00. Det blev en konsert som varade i ca två timmar och det blev en otroligt lyckad kväll med fantastisk publik där inte bara svenskar deltog utan även människor från Frankrike, Egyptien, Ghana, Burkins Faso, Nigeria, El Salvador mfl.
Efter konserten var det många som ville ta en selfie med oss och det tog därför lite tid innan vi kunde börja rodda ner all utrustning.
Runt midnatt kom vi i säng, trötta men väldigt glada efter en sådan lärorik och rolig dag. I morgon tar vi nya tag för nästa uppdrag.
// Lt Conte
Söndag den 10 november
05.30 ringer klockan i allas puppor. De olika signalerna avlöser varandra och man kan tydligt höra hur alla gör sig i ordning, samtidigt som man själv får på sig shortsen och t-shirten i dunklet. Denna dag kommer också vara lång och fullspäckad med olika sysslor och aktiviteter så schemat för dagen har vi redan lagt. Först ut är en försenad backspegel 05.45 som uteblev på lördagen när vi gjorde det stora giget, ute på Supercampen.
Alla är trötta men vid gott mod. Vi sitter ute på Maffes veranda bland alla de lådor som står redo under det stora camonätet för att börja roddas i. Klockan 06.00 ska det börja roddas och soundcheckas inför kvällens Korum innan det blir för varmt för att jobba. Vi hugger tag i riggen och vi är klara till 07.30 som planerat. Ehntorp och Olsson hinner även bjuda på en vända med ”The Chicken” innan vi börjar röra oss mot matsalen och frukost.
09.45 är det inplanerat att vi ska möta upp Mali 10’s pastor Jerker för att få följa med på gudstjänst hos Ghana i deras camp. Så efter frukost och morgonkaffe fixas det med olika småsaker innan det är dags att sätta på sig uniformen och bege oss ut mot grinden där Jerker ska möta upp. Gudstjänsten är försenad och senarelagd en timme. Men tillslut kommer vi iväg, skriver ut oss i vakten och börjar gå bortåt. Solen tar nu ut sin rätt och fastän vi har en fin bris så hinner det bli väldigt varmt under vår korta promenad. Man hör på lång väg att de har börjat och musiken dånar ut från campen. Den här gudtjänsten är inte som en svensk, det ska alla ha klart för sig! Det är predikan, musik, dans och extremt mycket glädje som vi bevittnar medan vi är där. Många ur gruppen kan inte hållas utan deltar med stor glädje som nu spelar och dansar. Underbart.
De stora tälten ger skugga och brisen hjälper faktiskt att hålla svetten borta medan vi sitter där den timmen vi är där.
Vi blir tvungna att lämna deras gudstjänst för lunch innan eftermiddagens aktiviteter väntar. Matsalen bjuder på Spaghetti och köttfärssås vilket faktiskt är det bästa vi har fått hittills medan vi varit här. 12.30 är det dags för möte med CO, som är chef för hela Campen. Den korta vägen mellan matsalen och kontoret hinner göra oss varma och svettiga innan vi återigen kommer in i ACn. Där vi får en genomgång av vad Sveriges och FNs uppdrag är i Mali och hur läget i de olika regionerna ser ut. Mycket intressant! Det blir en kort briefing innan vi återigen står ute i solen och väntar på nästa person som ska visa oss runt. Det är i alla fall vad vissa av oss tror…
Fyra av oss Fältartister har varit med många gånger på insats. Tre av oss har inte det. Det är första gången. Vi förstår ingenting när vi blir uppradade och får titeln Pinkys. De andra är tydligen Yxor och vi blir snabbt varse om att detta är en invigningsritual samt att vi är huvudnumret. Man skulle kunna tro att det skulle handla om totalförnedring och lite mer åt det håll som tydligen traditionen var förr, men till allas förvåning så var det väldigt bra och stämde mycket bra överens med Försvarsmaktens värdegrund. För att göra en två timmar lång ritual lite kortare så kan jag stolt säga att det nu bara finns Yxor i Fältartisternas Mali10 grupp.
Eftermiddagen går så fort så vi hinner äta middag som är Pizza och vi repar lite snabbt på psalmerna inför korumet, sätter det sista för programmet innan det är dags att göra sig redo för gig. Ett mycket trevligt korum där vi alla kände hur vi kunde landa lite grann och njuta av att bara vara där med lite andra låtar än vid de längre gigen vi gjort hittills. Många hade letat sig dit och det var mycket uppskattat. När kvällen är slut så avslutar vi med en backspegel. Det är bara några få soldater längre bort vid ett av borden på Maffes veranda som sitter och pratar. Luften är varm och brisen hänger kvar. Vår grupp har satt oss tillrätta i en ring och pratar från hjärtat. Vi alla är rätt trötta men känner stor tacksamhet och glädje över att få vara här tillsammans. Vi avrundar vid 22.00 och ser fram emot sovmorgonen på måndag morgon. Hittills har vi kört från tidig kväll till natt sen vi kom hit till Mali. Imorgon är en ny dag, men först – en dusch och lite sömn.
/Lt. Olsson och Lt. Boström
The Final Countdown 12-13 november
Vaknade med ett leende på läpparna efter gårdagens gig, vårt sista, som mestadels blev improviserat på högsta nivå då publiken fick önska låtar.
Ett jätteroligt och långt gig med fullsatt publik.
Men sen stelnade mitt leende till när jag insåg att det är ikväll vi flyger vi hem till Sverige igen. En vecka till hade inte gjort någon skada.
Uppe med tuppen så vägde vi in och lämnade vår packning 06.30. Efter en snabb frukost var det dags för sanering och packning av vår utrustning under ledning av Tomas Boström. Det är inte ”bara” att rulla ihop en kabel utan det måste göras på ett speciellt sätt så att kablarna håller så länge som möjligt. Resten av dagen så städade vi ihop efter oss, packade och shoppade lite. Jag, Linda och Tomas fick oss en uppvisning av döda ormar, spindlar, skorpioner och en Malisk fästing av veterinären Folke, både giftiga och ogiftiga som hittats på campen.
En annan glad överraskning var när en av tolkarna hade en säljsejour med oss.
Sophie Conte hade snackat med honom (mest om gitarrspel då han själv spelade gitarr) mycket kvällen innan. Nu ville han tacka henne genom att ge henne en stor saltstensklump och passade samtidigt på att ta med oss andra på en uppvisning av smycken. Smart va!
Efter mycket prut och prat så köpte flera av oss jättefina handtillverkade smycken. Vi alla hoppas nog att våra pengar underlättar för honom och hans familj under en tid.
På eftermiddagen var det dags för avfärd och jag kan säga att våra kinder inte var speciellt torra då hela vårt Mali10 crew stod uppställda efter vägen för att vinka farväl till oss.
Så fint det var. Tack! Vårt plan från Timbuktu till Bamako gick klanderfritt och det bästa med att åka var att vi äntligen fick träffa Christopher Ek igen. Jag vet ju att han haft det jättebra med teamet i Bamako men det känns så tarvligt för mig, speciellt som ledare, att han inte fick vara med oss och att det inte gick att påverka utfallet överhuvudtaget. Men nu är det som det är och jag hoppas att han får åka iväg på ett nytt uppdrag som fältartist snart igen.
Resan från Bamako till Västerås var lång men då vi flög nattetid så kändes det ändå ok.
Vi landade på Västerås flygplats tidigt på morgonen och efter en kort ”backspegel” så skildes våra vägar åt. Jag vill tacka hela Mali-10 crewet under ledning av Martin ”Paje” Persson i NSE t i Bamako och Malin Forsberg på Camp Nobel i Timbuktu för allt ni gjort för oss både innan och under vår resa.
Men som avslut så vill jag speciellt tacka min fina fältartistgrupp.
-Martin, Linda, Sophie, Tomas, Christopher, Christoffer och Stefan, Tack för att ni är så trygga med vackra själar. Ni ställer bra frågor, är ödmjuka och besitter dessutom stor talang. Ni har berikat min värld ytterligare. Tack för att ni ville följa med mig.
En stor men ack så ödmjuk kram från mig till er.
/Mj. Mia.
Dagbok hemresa 20191112
Vi vaknade 06:00 glada att slippa åka till Bamako och vänta hela dagen på flygplatsen. Vi kom med den sena flighten. Innebörden var nämligen att vi slapp vård av utrustning igår kväll. 06:30 vägde vi in vårt bagage och kunde sedan ta gruppbild på heli-paden före frukost. Denna frukost… Denna malariaprofylax…
Vi fick sedan bita i det sura äpplet och göra vården av utrustningen. Men i detta gäng har inga sura miner visats och ingen har maskat. Det vårdades under skratt och trevliga samtal.
Lunchen var välförtjänt och förhållandevis god. Kyckling med ris och cyrrysås. Vår vän Ahmed, som är lokalanställd tolk och sophämtare men även gitarrist från Mali, ville träffa oss utanför Blue gate. Han hade en present till Sophie som han fattat extra tycke för. Men han hade också med sig smycken för försäljning. Vi fick veta vad de olika smyckena stod för och en liten kurs i hur Tuareg-folket förhandlar pris. Vi förhandlade hårt och fick säkert det bästa priset…? Efter prutande och avsked städade vi våra sovpuppor och lämnade tillbaks våra, tack och lov, oanvända kroppsskydd samt shorts mm.
Det hanns (till MÖP-ens stora glädje) med en vända till PX innan avresesamling.
Flyget försenat, avvakta!
Efter en dryg och långsam timme senare satt vi upp i mulorna, de små golfbilarna med släpvagn, med riktning på flygplatsen. Hej då Timbuktu.
Vår saknade basist kommer vi träffa i Bamako och jösses vad vi har frågor! (Se separat dagboksanteckning antar jag?)
Nu är detta äventyr över. Man ser ut från flyplansfönstret över ett vackert, Maliskt landskap, precis där Saharaöknen möter vidder av grönska. Tänk att det, i detta vackra, råder krig. Paradoxen i att älska att vara fältartist och få möjlighet att uppleva spänningen och att samtidigt så innerligt önska fred… Hoppas kunna åka på semester till Mali år 2030?!
Martin Ehntorp (Ställis)
Vår ack så saknade basist. Var det såhär det såg ut om kvällarna i Bamako när vi var åtskilda?
Meanwhile in Bamako 7-12 november
Jaha, jag är alltså själv i Bamako. Inga mer flyg till Timbuktu denna helgen och på mån är det helgdag… Jag åker alltså hem direkt från Bamako när övriga fältartister ansluter och missar Timbuktu helt. Hur blev det då såhär.
Tors den 7:e har vi riggat scen, ljus och instrument på morgonen kl 06:00 innan det blev för varmt. Sedan väntar en dag med pack och lite planering inför fortsatt resa upp till Timbuktu. Vi äter på Norska Campen innan vi ska upp på scen, en stor festmåltid som är full med godsaker! Publiken har redan börjat samla sig och det har anlänt specialinbjudna gäster. Halvvägs igenom gigget så märker jag att jag svettas mycket mer än de andra. Det är varmt trots att det är kväll, runt 32-33 grader, men vindstilla. Vi börjar spela Highway to Hell och jag sätter mig ner på basförstärkaren plötsligt, känner mig väldigt yr och orkeslös. När den är låten är slut sträcker jag mig till min keyboardkollega Martin och säger att jag tror jag kommer svimma… Jag går ner bakom scenen och sätter huvudet mellan benen. Martin börjar, som det proffs han är, spela bas med vänsterhanden på keyboarden samtidigt som han lyckas sträcka mig en vattenflaska… Jag hinner knappt öppna flaskan innan jag känner att jag måste spy. Som tur är så minns jag att det finns en hygienbarack (3 toaletter + 3 duschar) alldeles vid sidan av scen med en av toaletterna avsedd för sjukdomstecken. Jag stapplar in där och hinner knappt värja mig innan finmiddagen kommer upp och landar i toalettstolen… Jag tillbringar de närmaste 2 timmarna i denna barack och beger mig efter en stund in till duschdelen och lyckas där blir rätt klar… Hela tiden hör jag gigget utanför och tänker att jag kanske kan komma ut och fortsätta men icke. Efter spelningen kommer Fältregissören Mia in och frågar hur jag mår. De är såklart oroliga och jag får försäkra om att det faktiskt är rätt ok nu efteråt. Men självklart finns det rätt hårda regler om misstänkt magsjuka. Jag sätts i karantän och leds tillbaka till min puppa (sovtält). Jag känner mig rätt återställd men lite svag efter att magen jobbat så hårt. De andra hjältarna får plocka ner själva utan min hjälp vilket känns rätt jobbigt men så funkar det i en grupp i försvarsmakten, man täcker för varandra när man kan.
De andra har en tidig flight och jag vet redan på kvällen att jag måste vänta ut karantänen till dagen efter. Jag säger hejdå på morgonen och spenderar dagen med att vila och försöka äta. Sjukvårdaren Christer kommer och lämnar mat till mig då man vill minimera smittorisken. Morgonen efter alltså samma dag som denna berättelsen börjar så är jag uppe vid kl 03:30 för avfärd mot flygplatsen i ett försök att komma med ett flyg till Timbuktu. Supernit. Men det finns ett till plan kl 12, vi åker in kl 10 igen och står i en sorts kö men tyvärr så kommer jag inte med där heller och får då nyheten att det inte finns något sätt för mig att ansluta till resten av Fältartisterna som redan är på plats i Timbuktu. Overklig känsla när vi sätter oss i bilen tillbaka till campen och jag inte riktigt vet hur jag ska säga detta till de andra.
Vi får kontakt och har båda insett på varsitt håll vad detta innebär. Jag får sysselsätta mig själv i Bamako och resten av gruppen är en person kort till resterande gig. Även om den inte har någon plats så kryper sig skulden in, kunde jag gjort något annorlunda för att förhindra min matförgiftning (egen diagnos)? Men jag känner mig säker på att jag druckit tillräckligt med vatten, tvagat händerna tillräckligt länge och spritat händerna efter konstens alla regler.
Fre kväll den 8:e får jag reda på att jag förmodligen ska få följa med på en bilfärd till EUTM i Kulikoro strax väster om Bamako.
Lör den 9:e spenderas i ett vänteläge, sömn varvat med film och bokläsning.
Sön den 10:e går då konvojen till Kulikoro. En egen camp med utbildning för Malis egna stridande förband, där finns några svenskar men även mer än 20 olika nationaliteter som stöder och utbildar. Vår grupp blir bjudna på Skaldjurspaella av Spanska NSE på plats och jag får följa med. Oerhört trevliga grabbar som lagat supergod mat och fixat ett mysigt, välplanerat gardenparty mellan två stycken paraboler med lite camonät spänt över.
Mån 11:e finns det då möjlighet för mig att få följa med igen, denna gång till Bada Lodge i utkanten av Bamako. Ett väldigt fint Hotel/Resort med jättefin pool och väldigt god mat. Det känns rätt konstigt att följa med på Mali10s interna resa dit då de verkligen gjort sig förtjänta av denna lyx. Men det finns inte utrymme för att jag ska komma där och opponera mig. Haha. Hursomhelst är jag oerhört tacksam för att jag fick följa med och fick chansen att få hänga med dessa proffsiga och givmilda herrar. Det har kämpat i 6 månader i ett land som pendlar mellan 30-60 grader i skuggan, extrema regnperioder, knappt någon infrastruktur, ibland oerhört svårtydd byråkrati för att inte tala om okänt antal insurgenter som lurar utanför portarna. Allt detta har de kämpat sig igenom och trots att de ska hem om 24 timmar ändå öppnar famnen för en stackars vilsen Fältartist. Mali10 ni har givit mig ett minna för livet och jag kommer för alltid minnas bilresan till Bada Lodge!
Lt. Christoffer Ek
