Johannes Kotschy ledde gruppen som underhöll i Mali på Mali 09
Deltagarna var:
Johannes Kotschy – Sång, Regissör
Daniel Eriksson – Ljudteknik
Mattias Olofsson Nording – Trummor
Jonas Lindberg – Bas
Anna-Lena Björklund – Sång
Manfred Hulebo – Keyboard
Isak Jansson – Stand-Up
Barbro Lindqvist – Gitarr
Här finner ni lite nedskrivet om en resa till Mali. Vi fick möta och förmedla värme på fler sätt och vi fick den tillbaka på lika många sätt. Otroligt glad över att få ha varit en del av detta uppdrag och grupp. Tacksam.
//Johannes
Livgardet och Rep
Klockan ringer onödigt tidigt, jag tittar ut i mörkret, på snön och inser att det kommer att bli kalla dagar på Livgardet. Tur att uppdraget i sig värmer. Det kommer av vara en kontrast att utbildas i – 16 grader och sedan uppträda i 42 grader -i skuggan…
Jag ser verkligen fram mot att träffa hela gänget, gruppen är den viktigaste av kuggar under ett fältartistuppdrag och min känsla i magen är att Johannes har lyckats än en gång. Några är helt nya bekantskaper och några känner jag sen innan vilket gör att det känns både tryggt och spännande att kasta sig in i.
Väl ute på Livgardet blir vi varse om att även gruppen som ska till Afghanistan under våren gör sin rotationsutbildning samma dagar och hela vistelsen börjar med ett härligt fältartistsurr vilket fortsätter under dagarna tre. Det finns dock både plats och tid till att lära känna varandra inom vår egen grupp.
Upplägget är lite nytt sedan senast jag var här men i stort sett handlar det om att utrusta oss med rätt utrustning -vilket gick förvånansvärt fort, ge oss bra bakgrundsinformation -här finns det en del utvecklingspotential, trycka i oss rätt sprutor fyllda med vaccin -några av oss mådde tjuvtjockt ett bra tag efter men vad gör man inte för konsten, och självklart att få börja att lära känna varandra. Summa summarum upplever jag att det mesta landande där det skulle och väl i replokalen vid senare tillfälle så märks det att vi redan har fått tid tillsammans, fokus ligger på att spela ihop oss och att skratta åt redan interna skämt sedan Livgardet. Så när repetitionerna är genomförda efter tragglandes av låtar, medleyn, musikquiz och andra galna upptåg är vi redo – Mali, nu kommer vi!
/Anna-Lena
Måndag 11/3
Så var det äntligen dags…
Tidig måndagsmorgon skulle vårt äventyr starta med en skrällande väckarklocka i ett vintervackert Obbola. Tydligen var min hjärna väl medveten om vad som väntade och jag kunde stänga av larmet en kvart innan det skulle ljuda.
Väl på Arlanda anslöt vi en efter en tills vi, bilköer till trots, alla var på plats. Med ett visst pirr i magen tog vi oss genom incheckning och passkontroll fram till gaten och dörren mot äventyret.
Något försenade lyfte planet mot första anhalten och några timmar senare kryssade vi fram genom flygplatsen till vår gate. Där fick vi som tur var erfara att travelorders även fungerar i digital form.
Klockan slog midnatt lokal tid när vi äntligen fick känna på luften i Malis huvudstad Bamako och med hjälp av Annika och Anton från NSE svischade vi snart genom passkontroller, bagageutlämning och Bamakos mörka vägar för att slutligen välkomnas av Rasmus och major Stefan Nilsson som visade oss till våra puppor på Norrmännens Camp Bifrost.
Tisdag 12/3
Några timmars sömn senare avnjöts en fantastisk frukost i den norska matsalen Jotunheim. Mätta och belåtna traskade vi den korta sträckan till den svenska Camp Midgård för säkerhetgenomgång och camp walk. Några frågetecken rätades ut och några andra uppkom. Dagens skulle fyllas förutom med info och musikquizz, uthämtning av FN-id vilket medförde en tur utanför campen och vi fick nu se Bamakos människor och natur i dagsljus. Jag slogs av de fruktansvärda mängden sopor som dumpats till synes godtyckligt där det finns plats. Så fantastiskt att få möjlighet att uppleva Mali utanför de trygga Hesko-murarna.
Väl på plats för att skaffa FN-ID fick vi även uppleva en av de varningar vi fått i form av informationsinhämtning av främmande makt. Detta av en Kinesisk man som helt fräckt kom fram till oss och började fråga ut sällskapet om ÖB’s besök som sammanföll med de första dagarna av vår mission. Med varningen fräsch i öronen spelade vi dumma och när personen i fråga gick därifrån tog denne upp mobiltelefonen och började pilla på den. Vi gissade på att han skrev ner något eller stängde av inspelningen. Detta var en brysk påminnelse om att vara vaksam på vilken information vi delar med de vi träffar på.
Tillbaka på Midgård var det dags att rigga för spelning nummer ett: musikquizet. Detta företogs i welfaretältet och de tjugotalet i publiken kämpade tappert med våra frågor för att sedan få åtnjuta segerns sötma i form av svenskt godis.
Trötta men glada är det äntligen dags att krypa in i puppan och ladda batterierna inför morgondagens övningar.
Eftersom detta är min andra mission med fältartisterna känner jag igen den magiska känslan jag kände för fem år sedan: -att helt plötsligt befinna mig på en plats så skild från vardagen hemma i trygga Sverige, känslan av äventyr och stoltheten att få utföra ett uppdrag som innefattar bland det bästa jag vet: att spela musik med fantastiska människor. Att dessutom få känna att vår insats glädjer och ger våra soldaters vardag att avbrott är svår att överträffa och återberätta för andra.
/Tisse
Onsdag 13/3
En ny morgon i Afrika. Känns fortfarande lite overkligt att vi vaknar upp här men det är med förväntan och glädje man drar på sig uniformen för att sätta igång med dagen. Vi äter den underbara frukosten på camp Bifrost för att sedan samlas för genomgång av dagens stora event: glassätning i Bamako City. Kändes mycket spännande att vi skulle få uppleva staden (om bara på ett safari-liknande vis) på riktigt. En skräckblandad nyfikenhet infann sig då vi visste hur galen och farlig trafiken är här och att vi skulle ut mitt i den. En lokal chaufför skulle ta oss alla i en minibuss genom staden till det slutgiltiga målet: NiceCream.
Christoffer och Annika från camp Midgård följde också med och svarade så gott de kunde på alla frågor vi kunde tänkas ställa. Det var en mäktig upplevelse att befinna sig mitt i kaoset av bilar, lastbilar, bussar som mer eller mindre saknade dörrar och en enorm mängd mopeder som allihopa på något sätt lyckas samsas om det lilla utrymmet som ges på vägarna. Så fort vi stannar vid en korsning eller av trafikstoppning omringas bilen av barn som storögt tittar på våra uniformer och vinkar glatt.
Vi kommer fram till glassbaren, äter så mycket glass vi orkar och ger resterna till Jonas. Bussen styr hemåt och alla är glada och nöjda.
Väl hemma börjar förberedelserna för kvällens konsert i Coffee hut:en på Bifrost. Det ska va en akustisk spelning och vi kommer dela upp oss i två grupper då vi (samma dag) fick frågan om att hålla i middagsunderhållning för ÖB och general Gyllensporre som befann sig på besök i Bamako. Barbro, Anna-Lena och Isak blev tilldelade det uppdraget och vi andra stannade för att göra konserten på campen. Riggning och soundcheck gick smidigt till och belönades med rikliga mängder slush-ice!
Konserten genomfördes under fenomenal ledning av kn Kotschy och några heroiska sånginhopp av både lt Olofsson och lt Lindberg. Publiken var nöjda och vi kunde också känna oss stolta över att vi löst uppgiften även om vi va tre man kort! Sjukt kul att vi är igång!
Resten av gänget kom tillbaka och vi samlades över en nattmacka och rundade av dagen med en backspegel. Tack för att jag får va med på den här resan!
/Hulebo
Torsdag 14/3
Vi satte igång direkt efter frukost. Målsättningen var att arbeta innan solen hade uppnått maximal värme. Runt 14:00 är det som varmast härnere. Vi ställde upp lastpallar och byggde en scen på den stora asfalterade gårdsplanen inne på Camp Bifrost. Arbetet gick smidigt och samtliga var på gott humör. Vi hann klart innan lunch.
En av orsakerna till den glada stämningen var gårdagens uppdrag. Anna-Lena, Barbro och jag skickades på ett eget lite sidouppdrag.
Parallellt med fältartisternas vistelse hade stora delar av försvarets toppskikt varit nere på besök i landet. Bland dessa fanns överbefälhavare Michael Bydén samt generallöjtnant Dennis Gyllensporre – som för befäl över FN-insatsen i Mali. Som en avslutning på deras vistelse i landet arrangerades en middag. Då vi – passande nog – ändå befann oss i landet så beslöts det att vi skulle uppträda lite under tillställningen. Barbro hittade en akustisk gitarr i något Norskt tält och slängde ihop en låtlista tillsammans med Anna-Lena. Jag fick uppdraget att köra ett kortare standup-gig för gruppen.
Det var en utmanande upplevelse. Mitt uppdrag var alltså att roa försvarets högsta höns (dra skämt för beväpnad person) samtidigt som enorma fladdermöss for över våra huvuden. Dessutom kryllade det av malariamygg och mangogrenarna ovanför oss kunde när som helst bomba våra huvuden med fallfärdig frukt. Okej, jag kanske överdriver spänningshalten.
Det gick bra! Anna-Lena och Barbro var fantastiska och lockade till både allsång och spontan poledance kring en minipalm. När uppträdandet var avklarat fick vi mingla innan avfärd tillbaka till Bifrost.
Från den lättsamma stämningen bland snittar och tilltugg återvände vi snabbt till soldaternas vardag. Innan vi kunde styra bilen hem så genomsöktes fordonet efter dolda sprängmedel eller sändare. Det är verkligen en märklig kontrast här nere. Från glädje och vardag till plötsliga påminnelser om hotbilden som ständigt skuggar tillvaron.
Tillbaka till torsdagens händelser. Efter lunch genomfördes ”mangorundan”. En liten promenadvända utanför skyddsmuren. Värmen var nu som mest intensiv. Lyckligtvis slapp vi bära uniform och kunde slappa/svettas i träningskläder. Överallt kring Bamako ligger plastpåsar och skräp. Längst mangorundan fann vi ovanligt många skosulor slängda på backen – utan ägare eller övrig sko. Vid stigens bortre ända promenerade vi mellan mangoträden och odlingarna. Detta var vackert och rofyllt. Det var glädjande att se dessa små oaser bland alla brända sopor och ruckel som utgör Bamakos yttre stadsdelar.
Kvällens spelning var en stor framgång! Publiken utgjordes av en salig blandning av nationaliteter. Förutsättningarna passade mig väl. Jag skojade på engelska och det var kul att kunna få med samtliga nationer i skämten.
Somnar utmattad och fylld av intryck. Som alltid härnere.
/Isak
Fredag 15/3
Så gryr då avresemorgonen för oss Fältartister, vi skall lämna trygga Midgård/Bifrost som vi de senaste dagarna lärt oss att hitta och känna oss trygga på. Vi har fått en förmiddagsflight upp till Timbuktu vilket innebär tidig samling för avfärd mot flygplatsen. Vi blir transporterade av vår Movcon Anton och hans finske kollega Timo. Väl på flygplatsen påbörjas in incheckningsprocedur man aldrig tidigare upplevt, pass, FN-ID och boardingcard kontrolleras åtskilliga gånger på olika platser innan vi slutligen kliver ombord på den belgiska Hercules som skall ta oss upp till Timbuktu. Innan Anton lämnade oss vid gaten fick vi veta att vi skulle göra ett stopp på vägen i Mopti för att hämta hem delar av den svenska styrkan som vart på operation i området. Kul tänkte jag, då får vi se en stad till i Mali.
Efter en ganska kort flygning på 45 minuter landar vi i Mopti och innan vi får kliva av säkras planet och omgivningarna av belgiska soldater. Utanför planet möts vi av Linn, svenskarnas Movcon på plats, som glatt hälsar oss välkommen till Mordor 🙂
Bredvid det vi kan kalla terminalbyggnaden står en svensk spaningspluton som varit på plats under några veckor väntandes på att få komma ombord. Det bildas ganska snabbt en vi och dom känsla då vi kommer med bländande rena uniformer, civila handbagage och relativt väldoftande, de är rödbruna både på uniformer och hud, full stridsutrustning och jaa…doftar annorlunda.
När omlastningen av hercan är klar få de gå ombord och planet försvinner i ett moln av damm, nu börjar väntan för oss. Vi går i ni terminalbyggnaden och går loss på de snacks vi fått av personalen på den belgiska Hercan, chips, nötter och kex sköljs ner med stora mängder Diago, den malinesiska versionen av Loka.
Vi fördriver tiden med att lyssna på musik, sova, titta på helikoptrar och lösa korsord. Mitt under vår väntan dyker en till spaningsgrupp upp som ska åka med oss upp till Tim, vi och dom känslorna infinner sig på samma sätt igen, ska man våga prata med dem? Undrar vad de tycker om oss? Svenska som vi alla är så sitter vi tysta i varsin del av rummet och väntar 🙂
Efter ca 3 timmar hör vi det välbekanta bullret i fjärran och vårt plan tar mark, en knapp timme senare landar vi på flygplatsen i Timbuktu.
Utanför planet blir vi hämtade av svensk personal i sk mulor, en grövre variant av golfbil kan man säga för vidare transport in på camp Nobel. Nu börjar vi om på noll igen, nya människor, ny puppa, ny camp walk, nya rutiner, osv. Terminalsoldaten Nelson är den som tar han om oss och visar vart vi skall bo, ser till att vi får skyddsutrustning och får vår första måltid och eftersom det är fredag så är middagen given, tacos!
Efter middagen får vi vår första riktiga genomgång, det är Emil på S5 som briefar oss om säkerhetsläget i området och lite bakgrund till konflikten, detta löser han mycket bra på de 30 minuter vi har till förfogande, det är väldigt mycket information som ska processas.
Efter denna genomgång får vi våra passagetaggar så vi kan röra oss i de röda zonerna, t ex människobyn där vi bor. Röda zoner är för övrigt de som bara svensk personal har tillgång till, i andra zoner kan lokalanställda också vistas.
Eftersom det är fredag så vankas det after work på Maffes veranda och vi fältartister ansluter efter att vi kommit iordning i våra tält. Här går vi igenom de kommande dagarnas spelningar tillsammans med Sandra, Erika och Cassandra, våra point of contact, POC, på S1.
Jag och Isak får nu också äntligen hyllningar, sång och presenter då vi båda har den goda smaken att fylla år:) Födelsedagspresenten består av en muffins med ett ljus i, en ask chokladkex och en öl, alkoholfri såklart! Smakar underbart! Det blir en lugn och mycket trevlig kväll med mycket skratt och snack. Jag somnar ovaggad i min nya säng trött, upprymd och med ett stort leende på läpparna.
Lördag 16/3
Vaknade upp alldeles för tidigt ca 00:55 och gjorde den långa nattvandringen till hygienbaracken, då kroppen ännu inte riktigt timat in sin vätskebalans helt korrekt än sen den plötsliga omställningen från svensk vinter till Afrikansk ökenvärme. Ett lite speciellt uppvaknande då vi nu var i Timbuktu. Jag hade som liten en bok om en tågresa som hette ”Från Bastuträsk till Timbuktu” och det känns lite som man kan stryka en punkt på sin bucketlist eftersom jag nu har varit på bägge orterna.
Efter en frukost bestående av våfflor och lite allmänt socialt häng var det dags för scenbygge. Vi hade lagt det ganska tidigt på dagen för att hinna bygga och soundchecka så mycket som möjligt innan solen kom upp för högt på himlen och det blev alldeles för varmt. Det blir alltså olidligt varmt. Min gräns för ”olidligt” går någonstans runt 33 grader. Den här dagen mätte temperaturen 42 grader i skuggan, och ni kan ju gissa vad det innebär i solen? Just det, 50 grader! Man kan säga att Saharaöknens närvaro guidade oss genom dagen.
Vi fick denna morgon hjälp av några soldater att få själva scenen på plats. Den byggdes på Maffes veranda, en uteplats för avkoppling och umgänge, med hjälp av lastpallar och paletter i likhet med den scen vi hade tidigare nere i Bamako. Efter vi fått allt på plats gick Anna-Lena, Johannes och Isak iväg för att finslipa kvällens musikquiz, och vi andra line-checkade så vi hade ljud i allt. Soundchecket fick helt enkelt vänta på sig på grund av värmen.
Efter lunchen hälsade vi på hos stab/understödskompaniet. Därefter gick några av oss ut på den stora campen och rekade lite inför morgondagens stora konsert, medan kvarvarande fältartister undersökte instrumenten i kapellet inför morgondagens korum. När det var klart hade vi fri hopp och lek ända fram till middagen. Med tanke på dagens väderlek innebar det alltså att med språng inta liggande ställning på säng i AC miljö.
Middagen intogs i glada vänners lag på Maffes veranda då de hade ställt till med grillkväll. Det hade till och med dukats upp efterrätt i form av fruktsallad och glass. Glassen höll dock inte fast form särskilt länge i den värmen, men trevligt var det.
Efter middagen besökte vi personalen på personaltjänst (typ HR avdelningen) och commandgroup. Därefter tog vi oss upp på ett tak för att kolla på solnedgången. Men i Mali såhär års var luften påtagligt disig vilket innebar att solen försvann långt innan den ens nådde horisonten. Ingen Lejonkungen-feeling här med andra ord.
Sen var det äntligen dags för soundcheck och musikquiz. Quizet hade möblerats om aningen sedan det vi gjorde i Bamako och kvällen blev en succé. Stämningen var uppsluppen, många glada miner, priser i form av godis och kaffe delades ut och Isak skötte sin roll som komisk lekledare med bravur. Efter quizet var det återigen dags för rodd. Hela scenen skulle flyttas från Maffes veranda och upp på lastbilsflaket som skulle agera scen på söndagens stora konsert. Återigen fick vi hjälp av samma soldater som förmiddagen och roddet gick väldigt fort och smidigt. En tanke slog mig då: På vilket annat gig får man bärhjälp av sin publik?
Dagen avslutades i vanlig ordning med backspegel och våra dagliga två duschtryck i hygienbaracken.
/Jonas
Söndag 17/3
Uppstigning före klockan 06.00 för alla utom för mig. Det ska riggas scen tidigt innan värmen tar kål på oss, jag däremot är entledigad pga magont. När jag träffar mina kollegor nästa gång går vi till gudstjänst hos Ghananerna. Det är löst i kanten ”afrikatime”. Folk kommer och går och man undrar om det ska bli något mer än lovsång till 80-tals synt i samma tonart som nu pågått i 30 minuter. Men det tar sig och det blir både dans, klapp och afrikasväng samt lite otippat en föreläsning om stress. En upplevelse!
Senare är vi inbjudna att göra studiebesök hos spaningssoldaterna. Vi provsitter Galtarna och får svar på alla frågor vi kan tänkas komma på. Det är nu 43 grader i skuggan och man rör sig inte mer än nödvändigt. Vi har också studiebesök hos de som övervakar kampen. Kul att få en inblick i all teknik som finns till hands,
Efter middag och kaffe är det dags för Korum där vi spelar två låtar på kapellets instrument som stått lite för länge i värmen utan kärlek. Elbasen är i knappt brukbart skick men det löser sig med begåvad basspelare. Den kvinnliga pastorn visar sig ha oanade röstresurser, har aldrig hört ett högre Amen sägas.
På kvällen denna varma dag spelar vi ett gig ute på supercampen. Brandmästaren Peter kommer och gästar oss med en skön tolkning av Knocking on heavens door och det ”congatåg” som Anna-Lena drar igång lite senare är rörande att se uppifrån lastbilsflaken för där samlas alla möjliga nationaliteter och dansar med händerna på varandras axlar och den röda sanden yr. Musik förenar!
Till sist efter giget går vi och tar en ”nattmacka” då campen nyligen fått en bagare som just fixat nybakat bröd. Vi kör en backspegelrunda och sedan välförtjänt sömn i pupporna efter en lång dag.
/Barbro
Måndag 18/3
Sovmorgon, klockan ringer inte förrän kl 07.15.
I frukostmatsalen upplever jag att det inte är någon idé att sätta sig hos någon och socialisera, alla verkar lite trötta idag, nästan som om vi alla var på en magisk utekväll igår som aldrig ville ta slut. Vi var alla så taggade, både publiken och vi, det levererades ett högt tempo i galet hög värme, jag råkade tom slå bort en flisa ur tanden med mikrofonen under ett nummer och jag har efter noga övervägande beslutat att kalla det för en krigsskada.
Nu är den här, dagen för vårt sista gig och det börjar kännas lite vemodigt att lämna samtidigt ska det bli skönt att komma till en temperatur där inte svetten rinner längs kroppen när man står helt stilla. Det riggas för sista gången och planeras samtidigt för kvällens vård av utrustning men innan vårt sista gig ska vi på förmiddagen få träffa fler härliga soldater och officerare. Dagen till ära får vi lära oss mer om säkerheten på campen denna gång av den härlige Micke. Han är som de flesta här, väldigt stolt över sitt jobb och sina kamrater, det är väldigt fint att se. De arbetar ofta i stridspar (två och två) och inom kort, tack vare, de många och långa timmarna tillsammans kan de allt om varandra. Han förklarar att på sidan om de ibland tunga uppgifterna, är det som att få en ny barndomsvän, ni vet, de som vet allt om en men gillar en ändå, lite som familj. Värmen i denna insikt känns hela vägen in till hjärteroten.
Vid lunch har campen vaknat till liv igen och jag hamnar i ett väldigt öppet samtal som avhandlar allt från kärleksliv, dåliga skämt, den otippade saknaden av kamraterna när man väl är hemma på några dagars ledighet till roliga saker och utmaningar som finns inom Försvarsmaktens fyra väggar. Det skrattas gott, högt och om någonsin termen högt i tak ska in så är det just här. Det finns inget som är tabu att prata om.
Isadora, som jag lunchat med ska iväg på samverkanskurs och bjuder med mig, jag följer med och får en härlig eftermiddag med relationsskapande mellan män och kvinnor och olika kulturer i fokus. Otroligt spännande och intressant.
Under tiden jag hängt på mitt håll så har övriga bytt om till civila kläder och njuter av en eftermiddag i wellfaretältet. Det spelas biljard och rundpingis och när jag kommer tillbaka är det en skön avslappnad känsla i rummet. Det har varit långa, bitvis ganska hektiska, dagar och lite avkoppling var behövlig för att ladda upp inför vår sista spelning. Jag slår mig ner i den sköna stämningen och vi skriver en set list inför kvällen.
Gänget har blivit inbjudna till en insektssafari i skymningen på campen men jag måste ta mig an katastrofområdet jag kallar för min puppa och påbörja min packning.
Till kvällen är det fullt på Maffes och Isak öppnar med en strålande stand up rutin. Med nyskrivna inslag baserat på det som hänt oss under veckan skrattar gänget gott och stämningen är hög när vi med en fanfar kör igång musikdelen av underhållningen.
Tekniken, som varit god mot oss hela veckan har nu gjort sitt och Daniel får kämpa för att hålla oss flytande på scenen men utljudet fungerar hjälpligt så vi kör på!
Vi blandar högt och lågt denna kväll, Johannes framkallar tårar till svenska liljor, Isak gör en nytolkning av Tom Jones sexbomb och får in förbudet att bära brynja som yttersta plagg (vilket känns helt absurt när det är över 50 grader i solen) och mig hittar man, som vanligt, på borden… Kontingentschefen får även han sitt lystmäte fyllt när Barbro helt plötsligt slänger in hans favoritlåt Thunder i avslutande rockmedley där hela publiken studsar upp och ner framför scenen.
Efter avslutad, svettig, spelning är det dags att rigga ner och vårda, Daniel proklamerar att i Bamako gick det på en timme och fjorton minuter varav ett tydligt ”challenge accepted” hörs bland plutonen som hjälper oss. 43 (!) minuter senare är allt nedriggat, vårdat och står i containern. När hände det på ett vanligt gig senast?
Vi avslutar med en backspegel, nu är hemresan nära, det känns på stämningen, två duschtryck och en tandborste senare dyker vi alla i säng, nöjda men mycket trötta.
Tisdag 19/3
Sista dagen på plats i 45 gradig värme…
Vi blev sent igår kväll inbjudna till att morgonjogga med spaningsplutonen, ingen av dem trodde väl att någon av oss skulle dyka upp men som den kapten han är tog Johannes upp den kastade handsken och klev upp i ottan och genomförde till grabbarnas förnöjdhet. (Jag tror nog att han var lite förvånad över sig själv också)
Nu är det bara fokus på att packa ihop, städa ur, att återlämna saker vi har fått låna och passa på att dela ut fältartistbadgar till personer som stöttat oss under våra dagar här.
Vi blir tillsagda att infinna oss något tidigare för avresa och bli avtackade för en väl genomförd, moralhöjande och glädjespridande insats av de högsta cheferna Magnus, Fredrik och Daniel och vi passar på att, något rörda, insupa det sista av vad camp Nobel har att erbjuda.
Allt sker såklart i stekande sol och de två förmiddags-duschtrycken känns redan långt borta. Nästa dusch kommer att bli mycket längre och intas i ett mycket kallare land.
Avskeden är många men vetskapen om att vi förmodligen ses igen -i en annan del av världen- gör det mycket lättare..
Nu påbörjas vi de många timmarna hem, vi är svettiga, vi är möra men vi är även uppfyllda av tacksamhet. Att få göra skillnad.