Fältregissör Mia Löfgren ledde gruppen som åkte till KS27 i Kosovo under sommaren 2013
Gruppen består av:
Erik Metall – Stf. Ledare / Ljudteknink
Magnus Eugenson – Bas
Magnus Ludwigsson – Klaviatur
Rebecca Meiselbach – Trummor
Mats Granberg – Gitarr/ Sång
Lasse Nilsen – KOMIKER (Gitarr/ Sång)
Affisch
Måndag 10 juni 2013.
Äntligen. Som jag har väntat!
Idag samlades hela fältartistgruppen KS27 på Livgardet i Kungsängen för att genomföra utbildning inför vår resa till Kosovo.Vi möttes 07.25 utanför vakten och gick i samlad trupp till skolhuset för lite mer matnyttig information om de kommande dagarna..
Vi avverkade förrådet utan egentligen några större problem efter klara direktiv från högre instanser att inte ställa frågor och ta den utrustning vi får. Som vanligt fick vi för lite av det vi behöver och för mycket av t ex yllestrumpor och annan varm materiel i sommarvärmen men kändes ändå helt OK..
Efter en god lunch så var det dags för en genomgång av aktuellt läge i Kosovo samt även en utförlig och noggrann bakgrundshistoria.
Belästa och nöjda samt även mätta i magen efter dagens middag så var det dags för brandövning och check av skyddsmask. Vi fick dock skrämma iväg ett gäng med kor innan det var dags för att tända den första tårgasampullen. Den började sakta ryka för att sen bolma upp i ett tjockt moln av rök. Då vi var heltäckta från topp till tå med regnställ, handskar och skyddsmask så var det bara att stiga in i röken och dra ett djupt andetag. Efter några antändningar till så var vi säkra på att ingen mask hade läckage, skönt! Sen var det dags för att släcka docka med hjälp av en filt samt släcka en eld med pulversläckare. Allt gick ”lysande” och vi kunde dra oss till logementet för att fräscha upp oss inför lite umgänge i mässen.
Vilka fina människor ni alla är!
Kram och Tack.
/Kapten Löfgren
Tisdag 11 juni 2013
6.45 ringer klockan, och det är dags för dag 2 här på Livgardet. Lite grusig i ögonen ifrån gårdagens tårgas är man ju, men lite frukost ska nog råda bot på den lilla skavanken… I matsalen träffar jag på vår Arméinspektör, Anders Brännström och vi byter några ord. Han bad mig hälsa Kosovogänget när vi väl kom ner. Självklart! Första punkt på programmet är sjukan. Dags för sprutor…Jag har lite nål och stickskräck, så det är inte med största förtjusning jag knallar in där… men som vanligt är systrarna snälla, och det blev bara en TBE för mig den här gången. Innan lunchen hinner vi ta foto till får affisch och diskutera utformningen av den och våra tygmärken. Det gäller att ligga på så allt blir gjort.
Sen lunch, och dags för sjukvårdslektion. Vi kör en rejäl genomgång på LCABCDE i lektionssalen, och sen gör vi ett litet rollspel med fingerad trafikolycka.Magnus Eugensson och jag har krockat, han är medvetslös och med blodig panna, och jag har en kraftig blödning i benet. Det blir ganska autentiskt med en sån här övning och jag tycker att det går lite för bra för dom som tar hand om oss, så jag låtsas att jag tappar medvetandet och slutar andas för att få lite mer ”edge”…Det hindrar inte våra sjukvårdare, utan de tar hand om allt galant. Skönt, då vet jag att man är säker i deras sällskap.
Middagen är ganska tidig i militära sammanhang, så kl. 17 är vi färdiga och låter maten sjunka med en kopp kaffe. Dock är det ett moment kvar idag – en liten lektion med teambuilding, där vi tillsammans med FS-gänget ska få bli lite fysiska, och öva väldigt enkel och grundläggande självförsvarsteknik. Vi har en väldigt duktig herre från Luftstridsskolan som instruerar oss, och vi provar på både slagteknik, att vräka omkull varandra och hur man får bort en person som sitter rakt över en. Som musiker kan man ju möta diverse olika element sent på nätterna, så det känns nyttigt att få lite tips om hur man klarar en knivig situation… Efter 2 timmar är vi helt färdiga, och efter lite samkväm i officersmässen sussar hela KS27-gänget sött i kronans sänglakan.
/Lt Metall
Onsdag 12 juni 2013- Dag 3 i Kungsängen.
Klockan ringde 6.45 som vanligt. En snabb dusch och iväg till frukost för att vara klar till uppställning 7.55. Vi är nog alla lite trötta denna tredje dag. Det är fantastiskt kul och lärorikt att vara här, men samtidigt blir det ganska långa dagar, och både kropp och hjärna får arbeta! (ovan situation för musiker kanske.)
Idag så stod det fordonsutbildning på schemat. Det innebar inte att vi skulle få köra några militära fordon. Att framföra dessa fordon kräver betydligt längre utbildning än en dag. Nej, utan vi fick helt enkelt bekanta oss med ett par fordon som finns med i KFOR styrkan. Det ena är en nyare variant (Patria)av den gamla klassiska finska SISU:n. En skön liten kärra på 8,5 ton..!! Och sen en LandRoveraktig bil som är tillverkad i det klassiska billandet Sydafrika..;-) Och vi fick helt enkelt lära oss hur man tar sig in och ut ur dessa fordon. Hur man öppnar och stänger dörrar, luckor osv.Kanske låter konstigt, men tro mig! När en dörr väger 100 kilo så kan det vara bra för små spröda musikerhänder att veta hur de ska hanteras!! Efter det blev det självklart provtur i dessa fordon… Små kvävda glädjeskrik hördes från några av fältartisterna..:-)
Sen var det dags att packa utrustningen som ska gå med lastbil till Kosovo. (Vi flyger ju civilt ner och tar på oss grönkläderna på plats.) Detta var ganska snabbt avklarat. Nu dags att komplettera utrustningen och där fastnade vi i ett svart hål som heter materialförrådet….. Går inte att förklara måste upplevas..!!
Efter var det dags för summering av dagarna, ta farväl till våra kollegor som ska till Afghanistan och framförallt avtackande av de fantastiska och tålmodiga instruktörerna, som har tagit hand om oss! Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte de såg ganska lättade ut när vi gav oss iväg..;-)
Over and out för den här gången.
/LT Granberg
14 Juli 2013 Resdag
Nu är det ”beyond the point of no return”. Nu händer det som jag har förberett mig på sen jag kom in på grundkursen för fältartister i Ånn i Januari 2012. Efter ytterligare en kurs i Höllviken så ringer Mia i april och frågar om jag har lust att hänga med till Kosovo…. Jaaaaaa, det vill jag!!! 3 dagars förberedelser på Livgardet som mestadels tillbringades i förrådet 🙂 Sen 3 repdagar med hela gänget. Allt detta har skapat förväntningar, enorma förväntningar. Är lätt nervös på morgonen och det är tråkigt att åka ifrån familjen. Jag åker ju ständigt iväg på gig men det här är ju liksom annorlunda. Det finns en spänning i det som man inte är van vid. Men vi hade en riktigt skön hemmakväll i går så det känns i alla fall bra.
I Taxin på väg till Arlanda så sitter jag och tänker på vad jag kan ha glömt. Är gitarren med? Datorn? Comedyn? Passet är i alla fall med för det har Kapten Löfgren tjatat på igen och igen och igen. Väl framme på Arlanda så släpper nervositeten helt, bara sådär på en gång. När man möter gänget. Trygga och lugna. Alla har ju varit iväg förut. Det är bara jag och Rebecca som är nya. Turkish Airlines, 3 timmar till Istanbul och även om vi aldrig lämnar flygplatsen så kan man insupa mångfalden. Här finns verkligen alla typer av nationaliteter. Visst, det brukar det göra på internationella flygplatser men det är ändå lite annorlunda mot Heathrow, Paris eller Arlanda. Vi fönstershoppar lite och äter. Mycket mat blir det. Vi åt på planet och kommer att äta igen på nästa plan, det som går till Pristina i Kosovo men det vet jag inte nu. Kortare flygning till Kosovo. Sitter bredvid ett ungt par som har studerat i Kanada och nu ska hem till Kosovo första gången på över ett år: ”Det är bra här nu. Inte som det var förut” säger tjejen. Tänker att det är så otroligt svårt att fatta hur deras barndom måste ha varit. Mina tankar pendlar mellan ”Fan vad kul det ska bli. Vilket gig det här är” och Allvaret i hela situationen som plötsligt blir väldigt tydlig.
Vi landar i Pristina på en flygplats som är så långt ifrån Istanbul man kan komma. Får en känsla av DDR. När vi kommer ut möts vi av Leifarna, dem två Leif som kommer att vara våra ”Pappor” under veckan. Får omedelbart förtroende för dem. Coola och rakt på sak, på ett trevligt sätt. På väg till campen måste vi stanna för att släppa förbi ett tåg som ser ut att vara från första världskriget. Leif 2 säger att det är första gången han ser ett tåg här och när jag ser spåret så kan jag gott och väl fatta det. Väl framme på campen är det säkerhetskontroll och vi möts av beväpnade vakter. Jag hade kunnat bli lite spänd om det inte vore för träningen jag har fått. Vapendagarna på kurserna får nu sin förklaring.Vi hämtar våra grönkläder mm som har kommit med transport direkt från Livgardet. Samtidigt får vi en liten sightseeing på området som påminner lite om ”Twin Peaks”.
Klockan är halv tio på kvällen och vi har varit igång sen nio i morse. Fast vi har ätit 4 ggr under dagen så är vi hungriga igen så Leif 1 hänger med oss till en av de restauranger på campen som fortfarande serverar mat. God mat. Lätt förvånade glufsar vi i oss. Pratar, diskuterar, skrattar åt Magnus L när han på klockren ”Fleksnes”- Norska förklarar hur man lagar Baltisk pasta. Tillbaka i ”baracken” somnar jag efter en halv sida i boken ”And here’s the kicker”
Vi är alla glada att vara här och är överens om att det här ska bli helt fantastiskt roligt även om det är allvar.
15 Juli 2013
Första heldagen på plats i Kosovo. Ramlar ur sängen klockan 06:00, fattar inte hur för jag är trött som….. ja, som en fältartist som är ute på sin första mission och har rest en hel dag och nu vaknar upp i en helt annan miljö än man är van vid med massor av färska intryck. Men upp kommer jag. Går ut i korridoren och gör den obligatoriska Yogan. Jag vet, det låter nästan äckligt ambitiöst men det är en sån rutin som sitter i sen evigheter. Fem i sju möter vi Leif som visar oss till matsalen där det vankas en gigantisk frukost. Det finns massor att välja på men jag nöjer mig med en macka, kaffe och pannkaka American style. Vi sätter oss vid, vad som verkar vara ”svenskbordet” och träffar ett gäng som jobbar här. Alla är väldigt trevliga och verkar glada att ha oss här. Känner mig enormt uppskattad innan jag ens har gjort något gig. Efter frukost bär det iväg till det Svenska högkvarteret för lite briefing om Kosovo och säkerhet mm. Intressant såklart och ett plus är att kaffet är extra gott och starkt, Swedish style.
När vi en stund senare sitter i samlingsrummet och fyller i papper för att få internetkonton så blir jag återigen påmind om hur allvarligt det kan bli mitt i allt det roliga när jag tittar ut genom fönstret och ser en minnessten över dom Svenska soldater som har omkommit här. Man kastas mellan allvar och förväntansfull glädje. Det slår till snabbt men det är inte jobbigt eller läskigt det bara är där som en påminnelse om var man befinner sig och vad som har hänt. Sitter i egna tankar en stund innan vi måste iväg för att plocka ut all utrustning ur containern. Erik som chefar över utrustningen är noga med att vi kollar upp allting så man inte står där en timme innan gig och upptäcker att nå’t fattas eller är trasigt. Så det blir rätt hårt kroppsarbete under ett par timmar. Mycket riktigt fatts det en monitor. Ok, hur ska vi lösa det här? Men mitt i problemlösningen kommer Leif… och Leif och har med sig ett paket som precis kommit till campen och där i ligger såklart den saknade monitorn + gitarrsträngar, trumstockar och två strängset till Magnus bas. Ironiskt eftersom han sa i går att han aldrig behöver byta strängar på sin bas men nu har han i alla fall två set så han kan okynnesbyta om han vill. När allt är kollat och vi har fått en liten lektion i ljudteknik av Erik så packar vi in all utrustning igen, samtidigt som vi kastar längtansfulla blickar på helikoptrarna som startar och landar på fältet precis bredvid. Hur kul vore det inte om man fick ta en tur?
Lunch. Nu är man hungrig, igen.
Jag har inga KFOR – och Sverige märken att sy på jackan men Leif ska fixa fram det. I väntan på det så går vi en tur på campen och kollar in alla PX-affärer där det säljs allt, nästan. Klockor, kläder, datorer, telefoner, mat, godis, parfym, ja ni fattar. Det är som en gigantisk taxfree fast i en massa olika hus. Stöter på Magnus E och får present. Ett rosa ”Hello Kitty”- tygmäke som han tycker att jag ska ha på mig om jag inte får mina andra märken. Det är så antimacho det bara går så jag bestämmer mig direkt för att ha på mig det även om jag ska få de andra.
Eftermiddagen ägnas åt att ta det rätt lugnt. Jag har systuga i högkvarteret till de andras muntra kommentarer. Mats testar de två akustiska gitarrerna. Det är bara att njuta när han lirar.
Lite senare sticker Rebecca ut och springer på löpbanan som går runt campen. Sen sticker Magnus E och sen Magnus L. Men va fan. Grupptryck!!! Jag tar resignerat på mig träningsskorna och sticker iväg jag med. Skönt men varmt.
Middagen sker på samma ställe som i går. Lika gott igen. Leif 2 gör oss sällskap och kollar att vi har det bra och om vi har några frågor. Vi känner oss omhändertagna. Sen pratar vi om musicquizen vi ska arrangera. ”ok vilka låtar kan vi?” fem minuter senare konstaterar jag att det här gänget kan sjukt många låtar. Erfarenheten är enorm. Det blir en tidig kväll, vilket behövs. Alla är trötta efter en lång dag och behöver sova. Innan vi går och lägger oss så kallar Mia oss till ett sista litet möte som inte handlar om jobbet utan om oss. Mår alla bra? Har vi frågor? Känns allt ok? Ja, det känns ok. Alla är rörande överens.
Lägger mig och ska ta upp boken men ångrar mig, orkar inte. Släcker lampan och blundar. I morgon fyller jag år. Undrar om Mia, Magnus L, Erik, Rebecca, Magnus E och Mats kommer att väcka mig med en sång?
Lt. Nilsen
Tisdag 16 Juli
Igår la vi oss tidigt. Värme, intryck, nya möten och löparrundor gjorde oss alla extra trötta. Därför skuttade alla, utom Lasse, med lätthet ur sängen när klockan ringde 06.00. Lasse fick några minuters sovmorgon. Det plus ja-må-han-leva i en mycket låg tonart fick starta hans födelsedag! Efter en frukostbuffé innehållande bacon, korvar, ostar, kokta ägg, yoghurt, frallor, omeletter, crossianter, stekta ägg, marmelader, juicer, vändstekta ägg, nutella, stekt bröd, pocherade ägg, kaffe och säkert någon mer äggrätt så packade vi ihop oss för avfärd mot Pristina. Där välkommnades vi med glädje, kaffe och hembakade chokladbollar som vi åt under ett valnötsträd i en ljuvlig trädgård.
Kapten, födelsedagsbarnet och Eugenson åkte sedan till ett sjukhus inne i Pristina och besökte en barnavdelning där vi ska underhålla. Vi andra stannade kvar i trädgården och planerade inför kommande musikaliskt uppdrag.Kl 11.30 var vi alla samlade igen och en hejdundrande lunch var serverad. Maten här i Kosovo har verkligen varit över all förväntan men den här lunchen var bara helt fantastisk. Och som om inte det var nog så serverades det sedan, med dunder och födelsedagsbrak, en gräddtårta och en tvåstämmig ja-må-han-leva (i en högre tonart än den klockan 06.03) till Lasses ära. När sången, tårtan och kaffet var slut bar det av igen. Mot Gracanica. Trafiken här i Kosovo bjuder upp till förundran, funderingar och på något sätt även underhållning. Det känns laglöst och galet.
Även i Gracanica blev vi mottagna med öppna armar, kaffe och även muffins. Vi visades runt i huset, resonerade kring kommande evenemang, tittade på vackra äppelträd och drack påtår, eller femtår kanske det egentligen var. Till vår stora glädje fick vi även veta att vi kommer att få göra 2 unika spelningar för ett par hundra barn bla i en romsk by. Logistik kring elektricitet, transporter, riggar och tider avrundade vårat besök. Genom den vilda trafiken tog vi oss sedan tillbaka ”hem” till campen. Mia och Ludvigsson åkte till den romska byn och kollade tillgänglighet till el innan dom anslöt på campen igen. Väl ”hemma” så vilade några av oss, några andra kollade kablage och Kapten fixade med en födelsedagsöverraskning till kvällen.
Efter lite planering, några allsånger, några skratt och säkert ännu mer kaffe så trampade vi, med och utan skavsår, upp till restaurangen där vi hittils ätit varje dag. Som vegetarian kan jag nu menyn. Sallad med ost i kuber, sallad med riven ost och en sallad utan ost. När tallrikarna var tomma, glasen tömda och tiden var inne så var det dags för efterhäng och överlämning av våran fantastiska födelsedagspresent. Med tårar i ögonen tackade våran älskade komiker för en rock’n’roll symbol med tillhörande kopp där cOver and Out pryder framsidan.
I samlad trupp gick vi sedan genom mörkret och det svala vädret till vårat boende där strängbyte, tacktal och hålltider kunde ha rundat av kvällen för oss alla. För dom flesta var det nog så. Men i mitt rum, som jag delar med en virvelvind till Kapten så skulle kvällen sluta på annat sätt. Det började med tyska ord som Gemuse och även funderingar kring die, das och der. Detta spårade naturligtvis ut och slutade med magkramp och insikten om att vi borde skratta tys(t)kare för att inte väcka alla.
Summan av tisdagskardemumman är nog att dagen varit innehållsrik, lång, underbar, god och fylld av vänlighet och väskap.Att få vara en del av detta är lycka!
Ser framemot en ny härlig dag med musik, möten och magi!
Med tacksamhet och skrattkramp,
Lt Meiselbach
Onsdag 17 juli
Då är det till slut dags för dagen med de första spelningarna! Och det med besked, det är nämligen 3st på samma dag. Mer om detta strax. Dagen började med att vi återigen vaknar kl 06. Min kära rumskamrat Granbergs alarm väcker allt och alla inom en mils radie, förutom honom själv.Tänk er att någon släppt in en brunstig älgtjur i ert rum under natten, hursomhelst, när vi motat ut älgen och ätit frukost hade vi ett möte med CO Mikael Kristoffersson, chefen för hela svenska apparaten här nere. Han har varit i Sverige på leave och kom hit först igår kväll och som all annan personal härnere vi mött så är han oerhört trevlig. Sen var det då dags att packa all utrustning för våra spelningar och ta oss till Gracanica där vi även skall övernatta.
Efter att ha installerat oss, packat ur hela riggen för kvällens gig så åkte vi till Kosovo Polje där vi uppträdde mer eller mindre akustiskt för runt 150 romska barn. För er som inte har stenkoll på situationen här kan jag berätta att Kosovo är ett av Europas fattigaste länder och att romerna är den fattigaste folkgruppen i Kosovo. Att se alla barn som lever under väldigt fattiga förhållanden skina upp och sjunga med när vi uppträder är fantastiskt men samtidigt en emotionell berg och dalbana. Vi fick även en gästartist på blinka lilla stjärna.
Efter att ha passerat vår bas i Gracanica för lunch åkte vi till en skola i närheten för att uppträda för Serbiska barn, även där fick vi en gästartist på samma låt. Två väldigt roliga och rörande spelningar så långt!
På eftermiddagen fick vi en guidad tur och en promenad till klostret i Gracanica med anor från 1300-talet och bitvis ända från 600-talet. Ett personligt tack vill Ludvigsson och jag rikta till Major Fredrik Sandström för den bästa inblicken och genomgången av hela situation här i Balkan vi någonsin fått. Vi fick även träffa en mycket speciell nunna vid namn Tekla som blev bjuden på en sång framförd a capella av Mia.
Sen var det då dags för det första större giget på svenska kontorets (LMT C5) bakgård i Gracanica. Väldigt mysigt ställe. Kanske dock inte helt optimalt då större delen av publiken skymdes av några träd för oss på scenen.
Giget gick dock väldigt bra och våra ”första gångs-missionare” gjorde succé! Rebecka chefade loss bakom trummorna och Lasse lockade till väldigt mycket skratt och dessutom levererade full pott som sångare och gitarrist.
En oerhört intensiv men tillika fantastisk dag med en väldig massa intryck, både tunga och positiva. Det är verkligen en ära att vara fältartist och möta alla olika människor i olika situationer och kunna kommunicera genom musiken trots att vi inte talar samma språk.
Summering av dagens publik:
Ca 200 barn, runt 70 vuxna, ett tiotal träd och två getter.
Over and Out
Lt. Eugenson
Torsdag 18 juli
Oeee… vaknar av mig själv 5:58… Larmet sitter på 6:10, men jag bestämmer mig för att gå upp ändå och ta en dusch med en gång, annars blir det kö… Så, en välbehövlig tvagning, nya linser, och sen sätter jag larmet på 6:45 för att gubba lite till, vi sa ju frukost 7:00… Den lilla halvtimmen gick fort, men var skön. Det blev ganska sent igår… Frukost med C5-gänget, och medan de andra packar transportbilen sitter Mia och jag och väljer ut bilder för gårdagens dagbok. Vi har varit ett knappt dygn här i Gracanica, men det känns redan som hemma. Konstigt… Ett litet adjö och på återseende, så ger vi oss av mot Prishtina och C2, som ligger mitt i stadskärnan. Inroddningen gick ganska snabbt och smidigt, trots att några vägarbetare bestämt sig för att asfaltera gatan utanför. Framförhållning och information? Nah!
Vi har ganska gott om tid för rådd idag, och eftersom mesta arbetet med inställningar av ljudet från igår kan användas idag, går allting smidigt. Det är bara det där med strömmen… Ge mig 4 minuter och 20 Ampere…Äh, det går så länge det går, och när det inte går längre kör vi ändå…
Vid 11:30 tar vi lunch, och sen iväg till stadens universitetssjukhus och deras barnavdelning. Vi ska spela för sjuka barn och deras föräldrar för att pigga upp dem i det tråkiga de befinner sig i. Ja, jag ska mest dokumentera, för det här görs helt akustiskt, så någon ljudteknik behövs inte. Men, man kan ju inte låta bli att sjunga med och stötta allsången.Mia, Lasse och Mats som frontar är helt fantastiska, och har valt en fin blandning av klassiska barnvisor och lite rock för barnen, sköterskorna och föräldrarna. Först blir det en liten konsert i foaljen för sittande publik, sen en rundvandring i korridorerna till barn som är för sjuka för att flyttas ur sin säng. Vi spelar på som ett marching band och får tacksamma blickar från föräldrar och leenden från barn. Men, vi ser också gråt och ledsna, plågade ansikten. De här barnen har det tufft, flera av dem har en oviss framtid. Jag blir väldigt tagen av det här besöket, än en gång påmind om hur bra vi har det i Sverige, hur tacksamma vi ska vara för det vi har. Det här är en sida av utlandsmissionerna jag har varit på. Så är det…
Tillbaka på C2, delar vi på oss, några vilar lite, men jag, Rebecca, Magnus E och Magnus L tar en tur på stan med Major Josefin för att känna lite puls. Vi tar en tur till ett café som ska vara det lyxiga ”Stureplanshaket” känd för sin väldigt goda Icecoffe. Den smakar underbart i värmen, och Josefin berättar om hur snacket går på stan, om vad folk gör och hur de mår. Vi går förbi Newborn square och dess monument som restes 2008 när Kosovo förklarade sig självständigt. Jag gillar den här stan. Den har ett kaos som jag kan uppskatta. Jag som i alla år varit i behov av extrem koll och struktur, kan uppleva att det finns något speciellt med att bara låta saker hända i nuet. Nå, då menar jag ju inte att man ska strunta i trafikregler och freebasea hur som helst… parkera i rondeller å så. På vägen tillbaka tar vi en titt i en skoaffär för att kanske köpa något till min kära fru… Nja, det är ju billigt, men kanske inte Top Notch i kvalitet och stil. Det får vara för den här gången…
Väl tillbaka gör vi ett effektivt soundcheck, lite annorlunda sound idag p.g.a en stenvägg och murar som sluter omkring innegården. Äh, det blir bra när det kommer folk… Lasse och jag diskuterar hur vi gör med hans nummer, och kommer till slut fram till en bra lösning – att ta det som det kommer… Lite småfix, rikta ljus, ladda kamera och kolla ljudinspelning, sen är jag klar för ”strid”. Kom an bara!
Jodå, vid 7 kör vi igång med Lasses mimshow. De är inte så många ikväll, men väldigt närvarande. Jättefin publik verkligen. Sen äntrar bandet scenen, och allting går som på räls, både det tekniska och det musikaliska. Så himla kul att köra ljud när det som kommer in på kanalerna håller så hög kvalitet. Bara att dra upp reglarna och finlira. Vi kör 2 set precis som igår, och i pausen ansluter några till som kommit tillbaka från leave. Så, set 2 blir rykande, bokstavligt taget. Mycket rock, rök och energi – väldigt uppskattat både av svenskar, schweitzare, finnar, tyskar och locals. Efter giget och häng med publiken, tar vi lite nattamat innan rivet. Idag går det snabbt och lätt, det sitter i förkunskaper från igår…
Så, det var den här dagen, och nu har vi gjort hälften av tiden, fast det känns som om vi varit här en månad… Innan vi släcker lampan tar vi en liten samling med finss och spåneri. Kvällens ämne är får, ull och dess tvättegenskaper. Ni anar inte vad man kan spinna iväg från det…
En lång dagbok idag, eller hur? Men, jag har tagit det i korta drag, jag lovar…
/Lt Erik Metall
Fredag den 19 juli
Kära dagbok!
Någorlunda utsövda vaknade vi hos C2 gänget i Pristina. Förmiddagen ägnades åt VM i lastning med scenpodier och helrigg som trycktes in i vår tyska lastbil.
Avfärd mot Filmcity för urlast i container och på NSE inför kvällens gig. Skönt att komma tillbaka till campen efter några dagar på turné. Det kändes lite som att komma hem. Efter en smarrig lunchpizza på Bistro L och en tur tillsammans med Leif på Pxbutikerna utanför campen var det fritid. Några av oss nyttjade tillfället för massage, undertecknad vilade.
Sen var det dags för Soundcheck och frågor till kvällens musikquizz. Kl 19.00 började den mycket internationella publiken släntra in för en stunds trevligt samkväm över en öl eller ett glas vin och så småningom underhållning!
Lasse var toppen i rollen som konfrencier och såg till att vi hade publiken i vår hand. Skönt interagerande mellan oss på scenen och publiken bidrog till en mycket lyckad kväll som bla innehöll ett mycket uppskattat moment, Teamleader-Battle där alla teamledare skulle genomföra sångstafett, Det var en kvinna från Ukraina som slutligen stod ensam kvar som vinnare. Kul att flera av våra nya vänner från C2 och C5 var där.
Dagens starkaste intryck för mig var avtackandet av Leif Öhrbom som tagit hand om oss med stor värme och engagemang sedan vi kom till Kosovo i söndags. Han ska hem för välförtjänt ledighet. Jag tycker att Leif kan vara med på alla gig även när vi kommer hem!
/Magnus Ludwigsson
PS. Det är väldigt roligt att spela med vårt Cover and Out. Stora öron och underbart kul häng… Jag har fått vänner som jag tror att jag kommer att ha stor glädje av, både professionellt och privat, i framtiden. Puss på er!
Lördag den 20 Juli
Sooooovmorgon!!!! Yippiiiiiiiii!!! Sover till 09:00. Idag är det den ”stora” dagen. I alla fall om man räknar storleken på spelningen vi ska göra. Det är dags för det sista giget för den här missionen. I ett stort tennistält bredvid helikopterlandningsbanan. Vi har alla gått och kastat längtansfulla blickar på helikoptrarna som startar och landar där hela dagarna. Det vore ju så kul att få åka en en sväng. Hoppas, hoppas. För säkerhets skull har det stått en värmefläkt på i tältet hela natten så när vi börjar jobba så är det ungefär 40 grader varmt därinne. Svetten rinner bokstavligen ner längst hela kroppen när vi lastar in och packar upp all utrustning. Men tack vare organisering enligt formulär 1 A så går allting extremt smidigt. Vi är nästan helt klara när vi går på lunch. Eller rättare sagt först ska vi ju göra ett gig på vårt stamlokus Bistro L. En buss åker upp med ljudanläggning och instrument som vi roddar ihop snabbt på plats. Ett snabbt bandmöte och sen kör vi. Jag presenterar bandet och gör lite reklam för kvällens gig. Sen spelar Magnus E, Mats, Rebecca, Magnus L och Kapten Löfgren så det ryker. Mycket bra promogig för kvällens show.
Det kan behövas för Tyskarna lär också ha nåt på gång i sitt hus. Men det kan omöjligt vara lika bra som det vi tänker ställa till med. Självförtroendet är det inget fel på 🙂 Efter giget lunchar vi och sen packar vi ihop den lilla riggen och åker tillbaka till tältet som egentligen ser ut som en hangar. Känner mig inte så nervös inför kvällen. Man hinner liksom inte riktigt bli det. Dagrana går i ett och det är fullt ställ hela tiden. Soundcheck går bra. Erik lyckas få till ett kanonbra ljud i den väldigt svårmixade lokalen. Han förtjänar verkligen hederstiteln: Ljudfantom.
Vi får ett par timmar för oss själva. Alla laddar upp på sitt sätt. Själv tar jag en powernap och sen ett kort Yogapass. Skönt att sträcka ut trötta muskler, duscha och så på med uniformen igen. Vi går och äter i matsalen. Ikväll är det grillafton och vi sitter ute i trädgården och mumsar i oss av den goda maten.
När jag kommer ner till det stora tältet 20 minuter innan gig så är det fortfarande rätt lite folk där. Blir lite orolig, tänk om det inte blir fler. Men klockan åtta som är vår starttid så får vi meddelande om att folk är på väg så vi avvaktar i tio minuter och sen är det igång. Intromusik, rök och ljus. Jag går upp på scenen. I början står publiken en bit ifrån men när jag drar igång så kommer dom fram till scenen och jag inser direkt att den här publiken är här för att ha kul. Jag kör min comedyakt. Publiken är med mig och när Jag presenterar ”Cover & Out” för sista gången och musiken drar igång så vet jag att vi kommer att rocka det här tältet tills det lyfter som en zeppelinare i Kosovonatten. Det blir allt det vi alla hoppades att det skulle bli: Total succé. Vilken show!
Vet inte hur jag ska beskriva det men när Mia sjunger ut, ger allt och har publiken helt i sin hand, Mats går ut på catwalken och spelar solo så publiken bara skriker rakt ut, Rebecca trycker på så man tror att trumsetet ska explodera, Magnus L fyller hela tältet med sitt keyboardspel och och körar så otroligt grymt med Magnus E som spelar sin bas och sätter allt i svängning så vill jag bara skratta högt. Är med och spelar/ sjunger några låtar och det är en magisk känsla. Publiken hoppar och dansar och sjunger med under hela konserten och när vi efter 2 timmar är helt slut så skriker dom fortfarande efter mer. Jag mår otroligt bra men har ändå en liten klump i magen. Att man på så kort tid kan komma så nära människor, uppleva så mycket tillsammans och ha så kul. Det kommer att bli väldigt svårt att säga hej då när vi kommer till Arlanda.
Ingen roddning i kväll. Vi tar bara våra instrument och går till det Svenska huset där vi tillsammans med några utav dom otroligt sköna människor som har hjälpt och tagit hand om oss under den här veckan, trötta och lyckliga avrundar kvällen
Mission completed.
Lt. Nilsen
Söndag den 21 juli.
Dagen efter den stora konserten på Filmcity.Vi är alla trötta och lyckliga efter en fantastisk kväll..:-)Vi har faktiskt fått sovmorgon och det tycker farbror om..!! Vår första hålltid är 10.00 Samling vid tältet för nedroddning och vård av all utrustning. 9.54. Rebecca och jag lämnar Solliden och ger oss av mot tennishallen. Men halvvägs dit kommer jag på att jag glömt roddarhandskarna.Så jag ber Rebecca vakta min gitarr medan jag springer tillbaks till Soliden.Klockan börjar komma farligt nära 10.00 när jag andfådd påbörjar min språngmarch tillbaks till Rebecca och min gitarr!
Då hör jag hur någon ropar på mig.. Vill du åka med oss ner till tennishallen? Vi ska dit! Då jag vänder mig om så står Tomas och XX (den söta tjejen som kom tillbaks från leave) vid sin bil beredda att åka till tennistältet! Tacktacktack…:-) När vi rullar så ber jag att vi ska stanna för att plocka upp Rebecca, men där jag lämnade henne finns varken LT eller gitarr! LT Meiselbach har inte tid att vänta på nå´n klåpare som inte kan hålla reda på sina vantar så hon har resolut slängt upp min gitarr på axeln och marcherat iväg till tennihallen..;-)
Sen är det rivning av all utrustning på scenen. Vi får under Eriks ledning tvätta och packa all utrustning för tillbakatransport till Sverige.Det känns otroligt skönt när det är klart och vi går mot Bistro L för en välförtjänt lunch. Efter lunchen är det planerat att vi ska få flyga helikopter.Detta kommer Rebecca* att berätta om då jag själv valde att få storstryk av en massös som lärde min ryggrad att veta hut..!
Senare kommer de andra tillbaka till Soliden dit jag själv gått för en ”gubbatimme”. De är självklart lite uppspelta efter flygturen! Som sagt Rebecca återkommer med mer info.
Nu är det dusch, avrustning och civila kläder på som gäller. Vi är nämligen bjudna på restaurang av CO och hans personal. Restaurangen heter Pinocchio och ligger inne i Pristina. Kul att få komma ut på stan och äta. Det visar sig vara en jättemysig restaurang med en fantastisk utsikt och väldigt god mat. Så där tillbringar vi en fantastisk kväll med mycket skratt, en del allvar och musik. Vi får varsitt coin av Mikael för vår insats och det är en ära som gör oss ”fältisar” lite extra stolta..;-)Sen strax innan det är dags för hemfärd så bjuder Mia på en vacker sång som gör att flera av oss får en liten klump i halsen och en tår i ögat.
Sen är det hemfärd.
Vi tar farväl av våra vänner från C2 och C5 och stämningen är skönt uppsluppen.. Det slutar med att vi sjunger A capella för våra grekiska kollegor som sitter i vakten. De rockade hårt på konserten (nästan lika bra som svenskarna.;-)) men efter spontankonserten i vakten är de tveklöst våra största fans! Jag fick tom. en grekisk uniformsflagga..;-)Tillbaka på Soliden. Vi tar farväl av våra vänner på campen och bestämmer att vi ska ses imorgon bitti sen samlas vi en stund innan sängdags och summerar veckan och bara har ett litet skönt häng.Mia har valt att samla oss varje kväll för en liten ”hur känns det” stund och det har blivit den stund som jag vet att vi alla verkligen har lärt oss uppskatta..!! Sen är det godnatt och sängdags för imorgon åker vi hem.!Innan vi släcker lampan försöker jag förklara skillnaden mellan ackorden G och G7 för min rumskamrat LT Eugensson….
Det går tyvärr inte så jag ger upp, släcker lampan och säger godnatt..
Over and out / LT Granberg
*FLYGTUREN:
Förväntansfulla, trötta och med nyladdade batterier i kameran samlades vi vid den samlingsplats som blivit bestämd. Vi fick inplastade kartor där färdvägen, för det vi hoppats på, längtat efter och önskat oss, var utritad. En helikoptertur var fixad till oss! Vi samlades 15 minuter innan avfärd eftersom säkerhetstrutinerna skulle gås igenom noggrant. Videokamerorna rullade när helikoptern dundrade mot oss. Det var mäktigt och häftigt. På given signal gick vi i samlad trupp till helikoptern där vi räknat med att säkerhetsgenomgången skulle påbörjas. Jag gick in sist och hamnade brevid dörren samt brevid två skithårda kroatier med hjälm, solglasögon i tuff militärmodell, skottsäker väst och grön one piece. Dom var biffiga, sammanbitna och helt enkelt skittuffa. Jag hann knappt sätta mig innan vi var i luften. Jag fifflade fram någon bälte som låg på bänken där jag satt, kändes angeläget eftersom dörren var öppen och vid den satt jag. Någon säkerhetsgenomgång vart det inte tal om. Ljudvolymen var dessutom så stark att det var omöjligt att prata och därmed även ställa en eventuell fråga. Lasse, som också funderade över säkerhetsåtgärder letade förbrilt efter sitt fäste till bältet. Han hittade inget och dom tuffa kroatierna satt rygg mot rygg och tittade ut genom dörrarna och hade uppenbarligen ingen plan på att göra något annat. Lasse knöt slutligen ihop ett par remmar som han hittade. Kroatierna satt på varsin pall, utan säkerhetsbälte, med dörrarna öppna och såg allmänt tuffa ut. Sura sa någon men jag menar att dom bara var sjukt tuffa.
Vi flög i mer än 1 timme. Landskapet var väldigt varierande. Skogslandskap som övergick i stadsmiljöer. Vackra vyer, platser vi kände igen och utsikter som var nya för oss alla. Vi flög över brunkolsbrott, längs serbiska gränsen, över camp viktoria och slutligen över Pristina och våran camp. Upplevelsen var svindlande, spännande, ny och härlig! Alla log och var glada, utom kroatierna då. Vi fotade, filmade, fashinerades och var tacksamma för möjligheten.
När väl flygturen var över tackade vi kroatierna med en handskakning. Innan vi lämnat planet log dom!
Lt. Meiselbach.
Måndag den 22 juli
Plötsligt var det bara måndag. Dags att åka hem.
För mig var det verkligen blandade känslor. Å ena sidan såg jag framemot att komma hem till mina egna kläder, min mat, min soffa och mina gator. Å andra sidan hade jag kunnat stanna mycket längre. Det var som att vi precis hade kommit igång. Gatorna på campen kändes som hemma, restaurang Bistro-L hade blivit en stammiskrog, amerikanska militärer kom fram på gatan och gratulerade till våran begåvning, ja det började kännas väldans bekant och bekvämt. Hemlängtan blandat med vemod.
Vi grovstädade våra rum, tog på oss civila kläder och pratade om tid. Giget i onsdags kändes som vi gjorde för 1 månad sen. Spelningen på barnsjukhuset måste ha varit flera veckor sedan. Hur kunde det vara möjligt att vi varit på plats så kort tid? Jag tänker att dessa dagar innehållit så oändligt många upplevelser som man sällan upplever på så kort tid.. Allt blir så mastigt och nästan svårt att ta in. Därför tror åtminstone min tanke att allt detta omöjligt kan ha fått plats på bara dessa dagar.
10 minuter före utsatt tid stod cOver and Out redo på parkeringen. Innan bussen åkte kramade vi om våra nya fina vänner och vinkade till fler underbara människor som stod på sina balkonger och vinkade hej då till oss. Det var faktiskt rörande!
Hjältarna Leif och Tomas körde oss till flygplatsen där vi gjorde ett försök till ett kort avsked för att slippa det tunga som jag tror vi alla kände på någon nivå. Incheckningen gick som vi önskade och plötsligt satt vi alla på planet med god mat, gott humör och goda minnen. Lasse, Eugenson och jag diskuterade hur vi skulle tacka världens bästa Kapten för denna resa och möjligheten som vi fått. Vi kom fram till att en parfym som hon svansat runt kring på Istanbuls flygplats skulle bli hennes. Även en flaska champagne skulle skaffas. Vi försökte hemligt viska oss fram till inköpsstrategier som skulle funka. Jag bad Mats att försöka locka med henne till puben medans jag skulle rusa till parfymbutiken och Lasse skulle fixa bubblet.
Jag anade att detta kunde blir krångligt så jag hade någon idé om att försöka smita från virvelvinden till Kapten. När vi kom fram skulle alla gå på toaletten, då såg jag min chans. När Kaptens rygg försvunnit in på den turkiska toaletten så la jag och Eugenson (Lasse skulle plötsligt kissa-svikare) benen på ryggen. Vi kastade oss fram utan att egentligen veta vilket håll vi skulle åt. Men vi sprang ändå, samtidigt som vi konstaterade att vi möjligen sprang åt fel håll.
Det visade sig vara rätt, jag snubblade in bland parfymerna och Magnus bland skumpan. Jag köpte snabbt loss en rosa flaska som jag gömde undan och sedan strosade jag långsamt ut ur butiken med en förhoppning om att Mia inte var i krokarna.
Bland det turkiska godiset dök sen Lasse upp och hade ett problem. Kapten stod vid parfymerna och skulle shoppa loss. Lösningsfokuseringen var på topp och jag sa att vi helt enkelt skulle gå dit och säga att hon nog inte skulle köpa nåt. Då berättar Lasse att Mats redan hade försökt med följande: ”Mia, just den där parfymen har dom kampanj på i Sverige nu såg jag. Kostar MYYYYCKET mindre, du borde nog vänta med att handla”. Fnissandes gick vi till parfymerian där mycket riktigt en Kapten stod med flera doftlappar för att välja sin nya parfym. Lösningsfokuseringen aktiverades och slutade med att vi lyckades locka med henne till en pub.
På puben tömmde alla sina kvarvarande mynt över bordet och vi beslutade oss för att helt enkelt att köpa något att dricka för pengarna. Det visade sig vara rätt enkelt eftersom en öl kostade 90 kronor.
Vi tackade av Mia med kärlek, tacksamhet, vänskap och kramar! Mia har verkligen varit (och är) en klippa, ett ljus och en färgstark stjärna. Att få göra min första mission med en sådan Kapten är lycka! Innan vi lämnar puben spikar vi datum för återträff och sen drar vi till gaten. Lasse försöker köpa cola med ett coin han fått av CO Mikael Christoffersson och Mats försvinner spårlöst (utan att någon blir förvånad) precis innan boarding.
Väl på flyget så visar det sig efter ca 1 sekund att flyget är fyllt med uppskattningsvis 283 skrikande barn, 10 trötta föräldrar och 7 fältartister. Barnen skrek i ungefär 3 timmar och de resterande 30 minuterna av flygturen fylldes av en pappa som försökte få tyst på sitt barn genom att låta som en ko, en mamma som hittat en skallra som hon oavbrutet skakade på, någon annan som hyschade och flera som suckade. Grönsaksgrytan, fruktsalladen och kexen åts med öronproppar, eller vi åt med bestick men med öronproppar i öronen. I Stockholm stod taxichafförerna uppradade och vi kramades om och om igen. Vackra ord, pussar, tacksamhet och lovord avlöste varandra och plötsligt satt jag i min taxi på väg hem till mig och mina. Tankarna avlöste varandra och timmen i taxin visade sig vara oändligt viktig för mig. Jag försökte landa i någon känsla. Jag försökte hitta någon tanke att vila i. Jag försökte hitta några meningar som kunde förklara bara något litet av dagarna i Kosovo.
Det visade sig vara omöjligt, men, det jag kom fram till var att jag kände en så otrolig stolthet. För många olika saker. Massor. Först och främst att jag faktiskt gjort min första utlandsmission som fältartist. Jag klarade det och dessutom älskade jag det. Arbetet som vi fältartister gör rör mitt hjärta. Nu VET jag hur uppskattade vi är på riktigt. Det gör mig till en stolt fältartist. Sen är jag så förbaskat stolt trummis. Det må låta larvigt eller fjantigt men jag är faktiskt stolt som en tupp. Ett år har jag spelat och även fast jag knappt tror det själv så gjorde jag faktiskt mina första coverbandsgig som trummis just i Kosovo, på denna mission och med musiker/artister/tekniker som jag beundrar. Magnus Eugensson, stabil, svängig och galen. Magnus Ludwigsson, kungen. Mats, en sann entertainer och fantastisk musiker. Lasse, världens bästa komiker som spelar gitarr och sjunger minst lika bra. Mia, tryggheten själv. Sjunger helt fantastiskt, har en utstrålning få förunnat och dessutom ett stort hjärta. Erik Metall, kunnig, seriös, peppande och rattar ljud så att man bara kan njuta av varenda sekund på scenen, det är ovanligt. Att ha fått göra detta med just precis dessa människor är ren och skär lycka! Om jag inte lyckats förmedla det så säger jag det igen, jag är stolt och tacksam från djupet av mitt trummishjärta!
Allt har sin tid och nu börjar en ny tid. En tid där jag bär med mig minnen. Minnen från missionen KS27.
Det finns många jag vill krama om och tacka. Inte bara mina fältartistkollegor. Även alla ni andra människor som jag mött. Jag tror ni vet vilka ni är, ni har varit PRECIS lika viktiga för min fina upplevelse.. Jag bär med mig er alla i mitt hjärta! Det menar jag verkligen!
TACK!
// En stolt och tacksam Lt Meiselbach
