KS16 (Kosovo)

I februari 2008 åker en fältartistgrupp till Kosovo för tjänstgöring vid KS16. Gruppen leds av Henrik Johansson.

Lördagen den 9 februari
Vaknar i min överslaf, hyfsad glad över att jag överlevt även denna natt. Sängarna är nämligen inte av modell ”bredare”, så ligger man i överbingen gör man det lite på egen risk.

Lördag betyder frukost till 08.00 och lite sovmorgon är ju alltid välkommet. Maten är förstklassig på Camp Victoria, så även frukosten. Bara utbudet av flingor är så stort att man med lätthet, om man är något av en ambivalent kille som jag, kan stå och klia sig i huvudet och fundera på vilken av de 38 sorterna man ska ha på sin fil idag, och helt plötsligt inse att frukost har hunnit bli lunch.

Lördag är ju vanligen något av en vilodag, men är man fältartist och besökare på en Camp i Kosovo, så finns det ingen tid att spilla. Dagen består av två stycken utflykter. Den ena är att åka med LMT-teamet på stan – Pristina – och se lite hur dom jobbar. Det andra är ett besök på den Amerikanska Campen, Bondsteele.

LMT jobbar med samverkan bland befolkningen i Pristina och i lite småbyar. Ett jobb som drar lite åt diplomati hållet där teamet jobbar hårt för att inhämta information och försöka ”ta tempen” på folkslagen och känslan dom emellan. Jobbet består i att kommunicera med folk i en rad olika instanser i samhället. Tjejerna från LMT-teamet visar oss runt på stan och tar oss på en tur i en typisk Albansk by, och en typisk Serbisk. Mycket intressant.

Efter lunch är det så dags för en sväng till Amerikanska basen, Bondsteele. Väl framme inser vi att den, som så mycket annat amerikanskt, är HUGHE!! Det ryktas att det finns en golfbana på campen, bara en sån sak! Det stora utflyktsmålet för eftermiddagen är jänkarnas PX, shopping mall, som självklart också är hughe! Granne med PX:et ligger en Burger King, of course. Den är vi ju tvungna att kolla in. Den 45 minuter långa bussfärden hem till Camp Victoria liknar lite av en julklappsöppning, sju stycken fnissigt lyckliga fältartister plockar upp sina nyinköpta leksaker, så som kameror och annat smått och gott. -Titta vad jag köpt, utbrister nån!! –Åhhh, svarar dom andra!

Vi är hemma lagom till middagen, som på lördagar är lite extra tjusig! På borden ligger dukar och dom levande ljusen fladdrar och sprider ett stämningsfullt ljus. När man inte tror att det överhuvudtaget ska gå, överträffar kockarna sig själva och bjuder på en underbar middag, bestående av diverse olika sorters kött, bl a hare och rådjursfilé. Till detta går det att inhandla ett glas rött eller en öl, mycket trevligt. Bättre uppladdning inför kvällens spelning kan man inte få tror jag – köket, vi gör vågen och tackar för er underbara mat ännu en gång!!!

Så kommer vi då till kvällens höjdpunkt – giget! Som vanligt har vi fått hjälp av vårt ”crew” bestående av lite folk från rep och transport gruppen. Dom har varit fantastiska under hela vår vistelse här – ”hjälteroddare” helt enkelt!!
Spelningen kan bara beskrivas med ett ord – MAGISK!
Sånt tryck och drag på folk. Vi hade kunnat rada upp ”Bjällerklang” och ”Hey baberiba”, och dom hade jublat och vunnit ”allsångs-VM” ändå!
B-coy – skyttegruppen, har fått ledigt, för första gången på missionen, så dom är lyckliga som barn på julafton. I början av giget frågar vi om Skyttegruppen är på plats….det är dom – och vi får svar med besked! JJJJJAAAAAAAAA!!!!, skriker dom som mistlurar, så till och med undertecknad (anm. Undertecknad innehar frisyren ”rakad”) får back-slick!!
Och på det sättet fortsätter kvällens gig, publiken går från klarhet till klarhet. Det är sånt ös att man är tvungen att nypa sig i armen emellanåt. Man behöver inte direkt tjata sig hes på gänget när dom ska sjunga med i låtarna – det går liksom per automatik! Och sällan har väl en ”crowdfloat” gått så smidigt som denna kväll. Man flyger som om man var född albatross! Och när några av boysen är uppe på scen och chefar igång allsång till egenkomponerade ”Autolarje högtryckstvätt”, då är jublet bedövande!

Efter gig socialiserar vi lite med alla underbara människor innan vi, som slagna hjältar med fånleende på läpparna, somnar i våra våningsbingar!
Eders Lt Westemar

Fredag 8/2
Tidig frukost och sen morgon-brief vid 07:45, även om detta inte rör oss direkt så är det ju intressant att veta vad som händer runt oss. Mötet är raskt avklarat, alla inväntar Kosovos stundande själständighetsförklaring, kanske kommer den den 14:e, 15:e, 16:e, eller senare, ingen vet säkert, men nånstans i mitten/slutet på februari är det hetaste tipset. Vad som händer då är också väldigt osäkert, KFOR hoppas ju förstås att allt går lugnt till, men ingen kan säga säkert, saker och ting kan svänga fort i det här landet, alla här inne vet det, men det är bara att vänta och se. Stämningen på mötet är uppsluppen, men alla känner ändå allvaret.
Efter mötet vila!

12:00 Lunch, samma fina mat som hela veckan innan, denna gång ser vi dock till att äta lite extra, eftersom vi har blivit förvarnade om maten på camp Ville, som enligt uppgift ska vara något, för att uttrycka sig diplomatiskt, bristfällig.

13:00 Avresa mot Camp Ville, alltså den Finska campen. Återigen förundras jag över det som uppenbarar sig i bussfönstret, skräp i ofantliga mängder, gamla hus varvat med nybyggda, och trafiksituationer som passar i vilken actionfilm som helst. Väl framme riggar vi upp snabbt och soundcheckar en halv låt innan en Finsk general tycker att hans möte är lite viktigare än vårt sound! Hm, han har nog rätt. Karln är ju general så det är nog inte läge att opponera sej. Jaja, då är det bara att göra det allra viktigaste när man besöker Finländarna: BASTA! Vi bastar med svenskarna förlagda på Camp Ville, och utbyter lite rövarhistorier i bastun, precis som sej bör.
Sen är det dax för den omtalade matsalen, jag går inte in i detalj, men matsedeln är inte densamma som på Camp Victoria, som är vårt hem denna vecka.

20:00 Gig, lite försiktig publik i början, men det tar sej när Vi kör en liten crowd-pleaser för Irländarna med lite U2, kort paus sen andra set ganska omgående, nu börjar även dom Finska lejonen släppa loss rejält och vi avslutar med ett par extranummer följt av fotografering.
Riktigt kul förstås och efter att ha surrat lite med våra nyblivna fans packar vi snabbt ihop för att färdas hemåt till Camp Victoria.
Tjut i öronen och upprymd på kudden. God natt!
Lt. Johansson

Torsdag 7 Februari
Det är en unik blandning av smaker som upplevs i gänget denna, morgonen efter den mytomspunna Pinkycermonin. Halsbränna blandas med en behaglig lättnad av att cermonin är över och vetskapen om att, sköter man sina kort rätt ska man nu slippa att någonsin igen behöva svepa en PinkyDrink. (Nya smakupplevelser skall dock upplevas ytterligare en gång på Finska Camp Ville. Mer om detta kan komma dyka upp i senare dagboksinlägg.) Stackarna Lt. Nilsson och Lt. Håkansson verkade dock tycka om drinken då de båda såg till att få i sig 2 st var. (!?)

I schemat för förmiddagen står:
06.00 Frukost
08.00 Egen tid / Fys
11.00 Lunch
Vi rullar oss ur sängarna ca 07.45 och tar oss till den evigt lysande frukostfuffén i vetskapen om att vi skall få vila mer direkt efter frukost. Dagens första åtagande är inte förrän klockan 13.00 och vad är bättre för fysiken än ytterligare ett par extra timmars sömn? Lt. Johansson återbördar efter frukosten våra ordinarie blå-gula namnbrickor. Skönt att slippa namnet ”Pinky Blyberg” i fortsättnigen!

13.00:
Uppställning utanför stabshuset med Alphapack på ryggen. (Skyddsväst, pansarhjälm m.m. som kan behövas för en dag på stadens gator) Vi skall under resten av dagen få följa med skytteplutonen på deras B-Coy, spaningsuppdrag inne i Pristina. Innan avfärd ges en lektion i hur man tar sig ur jeepen om vi skulle bli beskjutna såväl framifrån som från sidan. Jag får veta att jag ska springa ur bilen åt höger och springa ca 10 meter bort där min tilldelade skytt lovar att han ska vänta på mig medan han och kollegorna fyrar av salvor med AK-5orna mot hotbilden/fienden. Jag känner mig trygg i vetskapen av att dessa killar är på min sida i händelse av eldgivning. Dom verkar veta vad dom håller på med. Övningar i ”tunnel” och ”blixtlås” genomförs så att jag skall vara med på hur vi tar oss ifrån fiendens eldlinje och in bakom skydd. Ingen vanlig dag på kontoret med andra ord.

13.30:
Vi lämnar kampen och tar oss in mot Pristina. Detta är mina första intryck av huvudstaden som man bara sett på håll fram tills nu. Det blir många nya nya intryck, inget fungerar som man är van vid här. Det är fullt med skräp överallt på gatorna, folk kör som galningar och kontrasterna mellan sönderbombade och nybyggda toppmoderna hus väcker många frågor om hur folket lever och fungerar här. Killarna i bilen är väldigt insatta och berättar gärna om vad det är för platser vi passerar och hur allting funkar. Det blir en väldigt trevlig bilfärd på ca tre timmar genom staden med mycket ny information och massor av skratt i bilen. Det blir lätt så när man stöter på trevliga människor! I högtalarna strömmar idel bra hårdrock och metal. Lt Blyberg trivs rätt bra i bilen med andra ord.

Senare på kvällen åker vi ut på ytterligare uppdrag. Denna gången sitter jag och Lt. Johansson i bilen med två av killarna från innan. Vi sätter upp avspärrningar på utvalda platser i staden och vinkar in bilar som genomsöks efter vapen, droger och IED. (Hemmabyggda bomber som inte är helt ovanligt att stöta på här) Ingenting värt att rapportera hittas och vi vänder hemåt efter ca 10 genomsökta bilar i minusgrader och regn.

21.00:
Kvällen avslutas med ett par kalla STRK-L i mässen framför en sprakande brasa. Äntligen varm både på in och utsida kommer jag i säng efter ytterligare en dag i Kosovo.

All for now!
/Lt. Blyberg

Onsdag 6:e Februari
Efter frukost kör vi ytterligare en kort rundtur på campen. Känns skönt att det är idag vi äntligen ska giga. Vi har fått många nyfikna blickar de senaste dagarna och idag är det upp till bevis. Efter lunch börjar vi tömma containern som våra prylar kommit i. Vi får hjälp av personal från campen. Sedvanlig upproddning och soundcheck. Börjar kännas som vår hemmaplan. Hela dagen och eftermiddagen går åt till att fixa i ordning och gå igenom låtarna en extra gång.
20.00 Äntligen dags att giga. Känns lite nervöst, Det är en ganska annorlunda publik och situation jämfört med vad man är van vid hemma. Dröjer dock inte många minuter innan stämningen är på topp och alla är med och klappar och sjunger. Det bubblande och högljudda sorl som fyller mässen i pausen mellan våra set tyder på att det här var väldigt efterlängtat och uppskattat. Vi ökar i andra set. Campens kvinnliga präst slits upp på scen och showar för fullt med Micke i en”dirty dance” på Elvis Suspicious Minds. Publikens jubel, Kvällen känns hundra procent lyckad. Vi avslutar med AC/DC och Sveriges nationalsång tillsammans med publiken.
Efter att ha pustat ut i logen i ungefär 30 sek (jag sitter just och säger till Micke att jag är HELT färdig) flyger dörren upp och chefen för vaktpluton tillsammans med 5 fullt beväpnade soldater kliver in och skriker att det är dags för Pinkyceremoni. Perfekt timing…not!

”Pinky” är man när man gör sin första mission och innan man gått igenom ceremonin. Efteråt, om man klarar sig, är man äntligen så kallad ”yxa”. Den som leder ceremonin har gjort MÅNGA missioner och är ”gammelyxa.

Vi får slänga på oss överdragsoveraller och visiteras av bistra befäl. Går inte in i detalj på vad själva provet eller ceremonin går ut på men språng marsch, excercis, låååångvarig givakt, memorera olika saker, utfrågning och ”förtäring” av den mindre trevliga sorten är några av ingredienserna. Vi är numera yxor hela bunten….. over and out!

/Lt. Håkansson

Tisdag 5:e Februari
Upp vid 06.30. Frukost. Den är om möjligt lika bra som middagen igår. Därefter deltar vi på en briefing som hålls varje tisdag där man går igenom det aktuella läget i Kososvo och om det hänt något speciellt etc. Det är väldigt lugnt just nu men man väntar på vad som ska hända när det beslutas om självständighet för albanerna och det kan ske när som helst nu. Som följd av detta så kommer vi tyvärr inte kunna åka iväg till det amerikanska campet som vi hoppats på. Säkerhetsläget tillåter bara ”out of camp resor” i tjänsten. Stämningen är hjärtlig och det skrattas mycket. Vi presenterar också oss själva helt kort. Därefter åker vi på kolonn bort till den finska campen ”Camp Ville” där vi får våra identitesbrickor. Vi kollar också in deras mäss där vi förhoppningsvis ska spela på fredag, det beror lite grann på säkerhetsläget.

Conny som är wellfareofficer berättar att i motsats till Camp Victoria så har finnarna och irländarna andra och lite lösare restriktioner vad gäller alkohol, vilket borgar för att det förmodligen kommer att bli ett j-a ös på Fredag…

Efter lunch tas vi runt på Camp Victoria för att kolla in de olika plutonerna och se vad de håller på med. Vi kollar in brandbilar, bepansrade ambulanser, verkstäder, transportfordon, trossen mm. Alla är experter på sitt område och har oftast även detta som sitt yrke i det civila. Den övergripande feelingen är att man kan bygga, reparera, frakta eller laga i stort sett vad som helst här.

Varje pluton har en egen liten mäss/chillout som man har lagt ner ganska mycket jobb på. Av de vi sett så är nog repplutons den schysstaste med egen bar, storbilds dvd system, soldäck med barbeque i grillen på en halv bil som sitter på väggen och en minimal scen med en ”strippole” (kan dock tänka mig att den inte blir använd särskilt ofta…) men Malin kliver dock upp och kör ett par sköna poser till repboysens stora glädje.

Efter middag åker vi ut med delar av vaktpluton och dess chef Heikinen för att skjuta. Fältet ligger strax utanför campet och det är redan mörkt när vi kommer dit. Fordonen ställs upp så att de lyser upp skjutvallen. Förstår ganska snabbt att den här skjutövningen inte riktigt kommer likna den som vi gjorde på grundkursen i Ånn. Vaktpluton demonstrerar eld under framryckning på olika sätt. Hoppar ut ur framryckande fordon och kör lite andra olika modeller.

Vi får skjuta både AK 5-C och pistol som är en Glock. Det spars inte på ammunition och vi tömmer nog säkert 5-8 magasin var. Vi skjuter i egen takt på så kallat combatavstånd. Himlen lyses upp av rikoschetterande spårljus. Måste nog erkänna att det lyser litegrann i ögonen på de flesta av oss. Kanske speciellt Blyberg… 🙂

Hinner med 2 öl på mässen även denna kväll innan vi somnar snabbt och gott.

/Lt. Håkansson

Måndag 4:e Februari
Vår resa börjar kl 01.30 på morgonen. 3 av oss har spelat Lördag och Söndag i Sälen. För att hinna med tåget som går till flygplatsen i Västerås är vi tvungna att packa direkt efter gig och köra ner till Stockholm. Hinner precis byta om till uniformen och nanna i ca 10 min innan taxin kommer. Känns lite lätt surrealistiskt att gå på gatan hemma i stan med uniform och basker.

Tåg till V-ås, chartrat plan ner till militärflygplatsen utanför Pristina. Allt går väldigt smidigt och vi är nere i ett nafs känns det som.
Vi blir hämtade på flygplatsen av beväpnad eskort med skjutklara vapen och plötsligt så känns det att vi är i Kosovo. Allt är dock väldigt lugnt och det känns absolut inte obehagligt på något sätt men det slår en genast att allt är väldigt fattigt och risigt längs vägarna vi följer till Camp Victoria och det är inte svårt att greppa att det är krigshärjade områden även om det byggs för fullt igen.

Omgivningarna ser överallt ut som en stor skräpig byggarbetsplats med inslag av betande getter, vilda hundar, lite affärer, 1000-tals petflaskor, fotbollsspelande barn och diverse bilvrak längs vägarna.

Bilvraken får vi veta finns där på grund av att det sker väldigt mycket olyckor här. Trafikregler existerar knappt, omkörningar sker på bägge sidor, i backar och kurvor med den naturliga följden att många förolyckas.

Framme på Camp Victoria hämtade vi direkt ut våra västar, hjälmar och övrig skyddsutrustning. Sedan direkt några olika genomgångar gällande säkerhet, signalskydd, minor etc…

Vi känner oss direkt väldigt väl bemötta och omhändertagna. Bara ett par timmar efter ankomst har vi redan hört från flera olika personer att vi är hett efterlängtade. Man känner att detta är något folk väntat på och det känns otroligt roligt. Hoppas att vi kan leva upp till allas förväntningar.

Efter genomgångarna dags för middag. Vi tittat på varann, skrattar och skakar på huvudet. J-R vilket käk! Bara salladsbuffén har ALLT! Kyckling, krabba, kräftstjärtar, räkor, oliver, kronärtskockor, bönor, rostbiff, keso….I could go on forever..
Huvudrätt lasagne och efter det förmodligen den godaste blåbärspaj jag ätit. Det finns bara ett smolk i bägaren…det står väldigt klart att man kommer lägga på sig några kilo under den här vistelsen.

Några av oss börjar bli rätt trötta, vi har bara fått ihop ett par timmars sömn sedan i fredags, men det skulle kännas som att häda att inte avsluta denna första kväll på mässen. 2-can rule gäller på Camp Victoria, vilket betyder att ingen får dricka mer än 2 öl el. glas vin per kväll. Mässen är mysig och har en bar, soffgrupper, 2 biljardbord en scen och väggarna är fyllda av tidigare missioners ”minnessköldar”.

Vi är inkvarterade i barackerna för besökare. Vi bor 3 i varje rum som är pyttelitet. Sedvanliga lumpen sängar. I med proppar, 23 hundred hours lights out!

Eders Pinky (soon to be Lt) Håkansson

Torsdag 31 Januari
Dags för Rep för oss som åker till KS 16. För Henka, Micke och mig (Matte) så var väl inte uppladdningen den ultimata. Vi kom direkt från en miniturné där vi avverkat ca 230 mil på 4 dagar med bandet The Hitchcocks. Så vi var lite lätt mosiga. Mötte upp Stefan som åkt ner från Järvsö plus Malin Nilsson och Bas Basse. Efter några kannor kaffe var vi dock i full gång.

Repen gjorde vi ute i Sätra i Tobbe Hinas lokaler. Tobbe är ljudtekniker på vår resa till Kosovo. Rätt mycket att kolla igenom, ca 40 låtar var planen. Vi har ingen renodlad keyboardist utan Matte och Micke alternerar på sång, gitarr och keyboard.

Allt ifrån Johnny Cash till Eminem och AC/DC avverkas i raketfart. Iron Maidenmedleyt får stryka på foten men när vår mexikanska mariachitrumpetsektion bränner av blåsräkorna i Johnny Cash Ring of Fire, på trestämmig Kazoo (i brist på trumpeter), så är vi förhoppningsvis förlåtna.

Förutom våra repdagar så har alla ganska mycket annat att fixa med så man har inte riktigt hunnit känna att vi äntligen snart ska iväg.

Utbildning på Livgardet Januari 2008
Anlände till Livgardet i Kungsängen Måndagen den 14:e Januari, fortfarande lite lätt möra efter en fantastiskt rolig vinterkurs i Ånn som vi avslutade på fredagen.

Mötte upp med alltid lika fröjdige fältregissören Jocke Backman till frukost. Han leder styrkan som ska åka till Afghanistan medan vårt gäng leds av gammelyxan Henka Johansson. Efter det ett snabbt upprop i filmsalen tillsammans med personal ur KS 17. Sedan gick vi raka spåret till förrådet för att hämta ut kläder mm. Efter sedvanliga ”rokader” och modifikationer av diverse materiel var vi äntligen presentabla.

Lunch: Kebabgryta eller Kåldolmar..TOPPKLASS! åsså kaffe förstås…

Lite tid att kontemplera och bädda. Därefter ytterligare en kort information i filmsalen angående resor och dylikt. Efter att för första gången sedan slutet av 80-talet ha satt min fot på ett logement (eller kanske framför allt sovit på detsamma) snurrade huvudet av gamla flashbacks och minnen från lumpen. Kändes som att vara tillbaka på luckan. När det lider mot kväll så börjar vi blöta baskrar och försöker att få till rätt stuk. Alltifrån fransmän med randiga tröjor, röd sjal och baguette under armen, via clownen Manne till det perfekta David Niven stuket skymtas framför speglarna. Känns ändå som att alla till slut får baskern att se rätt fältmässig ut. Fältartisterna ser helt plötsligt ut som fallskärmsjägare….
Vi som åker till Kosovo den 4:e Februari var tvungna att spika en låtlista inför kommande rep. Var bättre göra detta än i mässen. Med en kall i näven framför öppna brasan och med våra gamla föregångare myndigt blickandes ner på oss från sina platser på väggen känns det väldigt bra att vara Löjtnant om än dock med vita stjärnor. Det enda som saknas är en cigarr… Efter att ha sjunkit djupt ner i skinnfåtöljerna ett par timmar är det läggdags. Somnar till det välbekanta knirret av metallsängarna på luckan.

Mattias Håkansson