Fältartistgruppen som i höst reser till Kosovo och KS08. I början av juni spelade de på Swedint i Södertälje för personalen i KS08 innan de reste ner till Kosovo.
Fredag 10 oktober
Väcktes kl 06 av två tjejer som ska iväg på KS09 i december och som tyckte att det var en bra idé att prata högt med varandra och springa ut och in i vårt rum (luckan) hundra gånger. Vi andra skulle ju inte upp förrän kl 08 men varför ta hänsyn till det? Grrr… Nåväl, frukost och inlämning av uniform följdes av snabb genomgång med chefen Carl Erlandsson (lika cool och rolig den här gången som innan avresan) och sedan skiljdes vi motvilligt vid 09.45. Linda och Hasse hämtades av taxi för att ta tåget till Stockholm. Linda skulle flyga ända till Skellefteå, stackarn. Ensam med hela den packningen! Inge körde egen bil åt sitt håll, Jonas hämtades ÄNTLIGEN av sin nya kärlek Maria. Hermansson, Pasi och Tomas körde också och Jappe hämtades på plats. Jag körde hem Mia och mig själv. Vi prellade att gå till Kungsträdgården nu på tisdag och titta på Mia som då sjunger VM-låten för de svenska VM-tjejerna som kommer hem. På så sätt känns det som om vi redan har en liten återträff, i alla fall de av oss som bor i Stockholm. Dessutom ska vi på uppdrag av KS08 spela in en ny version av Basker Blå hos Pasi i Södertälje om ett par veckor. De vill trycka 1.000 ex för spridning inom såväl den svenska som norska bataljonen. Inge har redan satt ett par gig med bandet och vi hoppas verkligen få spela mer tillsammans då och då i framtiden. Så vi är hoppfulla. Det hade känts HEMSKT att veta att vi kanske aldrig mer skulle ses. Dessa 3 veckor har varit en STOOOR upplevelse för oss alla, och kanske allra mest för dem av oss som var Pinkys och aldrig varit ute förr. Men även för de andra var den här gruppen en alldeles speciell samling. Inte ett bråk, inte en enda sur min mot varandra trots 20 års åldersskillnad (eller kanske just därför?) och nötande på varandra 24 timmar/dygn. Bara bra intentioner, god vilja, stor musikalisk kompetens, fin scennärvaro och otrolig inbördes respekt. Ingen konkurrenskänsla eller gängbildning. Helt ofattbart. I alla produktionssammanhang jag upplevt under mina 25 år i branschen har det alltid varit någonstans som det spruckit eller några som inte tålt varann. Eller nåt!!! Jag är stolt och glad över att få ha varit del av denna mission KS08 som ändå blir lite historisk med tanke på att bataljonen minskas med 50% redan från KS09. Hälften så många soldater och hälften så många fältartister. Sverige är på god väg att lämna Kosovo och det känns hedrande att vi fick lov att komma och ta del av KFOR:s arbete nu, att sprida goda vibbar med våra framträdanden till de andra ländernas bataljoner etc. Nu ser vi fram emot fältartistkursen i Höllviken v. 32 nästa år.
”Fältartister är ni klara? Jajamensan, skulle bara fattas!”
Stolt och tacksam svensk löjtnant
Monica Silverstrand
Torsdag 9 oktober
05.45 ringde Mias klocka. Upp och iväg utan frukost. Vi hade dock förberett ed en macka igårkväll i förebyggande syfte. Tack och lov kom en lastbil och hämtade bagaget utanför förläggningen. Det hade aldrig gått annars – vi hade ju minst 100 kg var allihop! Inräkning i bussar, och vi hade som vanligt en egen. När vi efter många kramar rullade iväg i vår buss började alla lastbilar tuta och blinka som besatta. Det var hela vårt crew som mangrant tagit sig upp kl 06 för att i parad vid vakten hedra oss med signalhorn, saftblandare och skoporna i vädret! Vi blev rörda till tårar. Hela crewet har varit fantastiska. Supergulliga killar som hjälpt till med allt, alltid med ett leende och mycket vilja och värme.
På flygplatsen shoppades en sista tröja och Mia och jag åt vår medhavda macka. Planet lyfte på utsatt tid i strålande morgonsol och nattens nyfallna snö låg gnistrande på Mount Golesh. Det var som ett vykort. Kl 12.15 landade vi på Arlanda och kom raskt ner till Almnäs med buss. Efter en biltur till Södertälje C återvände Inge, Pasi, Mia och jag med pizzor, dricka och ett gäng CD-skivor att bränna foton på och sedan satte avslutningsarbetet igång. Kapten Hermansson höll i utvärderingen som ju förstås mest bjöd på positiva tongångar. Vi har inte haft mycket att klaga på. Ompackning och ombyte till civila kläder för alla utan Kapten som skickat hem alla sina civila saker med instrumentbilen och därför tvingades gå i grönkläder ännu en kväll. Så upp till mässen och röka cigarrer som Linda köpt med sig till oss alla. Vi ville inte skiljas alls utan kärntruppen satt kvar uppe till kl 01. Baren stängde kl 22, men Pasi charmade personalen så att vi fick sitta kvar och prata och kramas.
Helt slut
1/Lt Silverstrand
Onsdag 8 oktober
Sista dagen! Tvi – ingen av oss vill nog åka hem (förutom Jonas som var nykär vid avresa och därför räknat varje minut!) eftersom vi stormtrivs med varandra och med Camp Victoria. Efter frukost begav vi oss upp till Mount Golesh i närheten. Däruppe sitter ett fåtal personer från varje KFOR-nation, totalt bara cirka 30 pers varav 2 svenskar. Vi fick en fin visning runt området i vindar med nästintill orkanstyrka innan vi samlades i baren och kring biljardbordet bjöd på ett par låtar helt unplugged. Våra instrument packades ju igår efter spelningen och är strax på väg till Sverige landvägen. Linda stannade i sängen men vi andra 9 var på plats och vår publik var knappt fler än vi, men mycket glada över vårt besök. Vi bjöds på en äkta brittisk öl och var på mycket gott humör vid nedresan till campen. Där bjöds lunch och därefter skulle det packas. Herreminje vad vi samlat på oss grejer! Mia och jag fick springa till PX och köpa varsin ny judebag (stor väska som INTE används att transportera judar i) för att få plats med allt. Och ändå hade vi skickat en väska med instrumentbilen. Nåväl, allt kom småningom på plats när det började snöa! Och fortsatte snöa. Och snöa lite till. Helt makalöst – det låg snart 5 cm snö på granar och bilar överallt och flygplatsen i Pristina stängdes. Hur skulle det gå nu? Vi samlades på Muddy Mess och satte våra namnbrickor kring strängarna på den bas vi satte eld på i lördags. Denna skulle sedan bultas fast i scengolvet och stå kvar som ett tydligt avtryck från oss i KS08-gruppen. Så var det avskedsmiddag. Det var vackert att sitta där och se de stora vita flingorna yra kring utanför fönstret på den ganska stora middagen med 54 gäster. God mat, men en aning stelt. Dessutom ville vi ju helst av allt umgås med vårt crew så vi förflyttade oss raskt till Muddy Mess när vi blivit avtackade av CO med var sitt minnesmynt och diplom. Inne på mässen var det härlig stämning och ingen ville riktigt gå hem. Men till slut var det ändå över och vi kom i säng vid 01. Knappt 5 timmar till väckning.
Nostalgisk men nöjd över vår prestation är
9909 Silverstrand
Tisdag 7 oktober
Nu går det undan – vi fattar inte hur vi ska hinna allt. Handla, packa, se saker, umgås, åka runt, sova, gråta över slutet som obönhörligen närmar sig med fasta, domedagsdunkande steg. Tisdagen började med att vissa pojkar frivilligt gick upp kl 07 för att få skjuta lerduvor. Flickorna (som ju rent genetiskt har mer i huvudet) stannade hemma och sov ut. Vår underbare elkille Hansson som utvecklats till värsta ljusdesignern sopade mattan med samtliga andra trots att han aldrig hållit i en hagelbössa. Jappe, som tävlat i grenen, tog förlusten som en man. Efter lunch bar det av till Slimlines för alla utom mig och Mia. Vi stannade kvar och uppdaterade hemsida och brände foton till densamma. Tidsödande men kul. Vi kom till soundcheck vid 16 och kl 17 begav vi oss alla till KFOR Main igen, Film City, för att där botanisera bland alla länders butiker och restauranger ännu en gång. Visse köpte saker för yttterligare många tusenlappar. Jag köpte ett fint KFOR-märke till finskjortan för 2 EUR… God middag med stor valfrihet på Film City-mässen. Så tillbaka igen till Slimlines där vårt gig värmdes upp av ett finskt bluesband som var skitbra! Kul. Sista chansen för alla våra groupies att samlas. Vi måste ha cirka 100 pers nu som åker runt till alla våra gig oavsett var vi är. Det känns fantastiskt kul! Tråkigt var dock att man stängde baren direkt efter giget så vi hann inte stå och prata så mycket med folk och det var en miss. Det är alltid roligt att få minst en timme att gagga med publiken över en öl. Hemma vid midnatt, tog en nattmacka och bredde ett antal extra till vårt crew som inte hann hem innan mässen stängde. Linda var skitdålig och kröp direkt till kojs. Totalförkyld och kunde knappt prata. Lugnt samkväm på terrassen för alla utom Inge och Hasse som hunnit försvinna på efterfest och som vi därför inte kan lämna rapport för. Dock var de på plats igen när klockan ringde 08.30 morgonen efter. Up and away!
Ganska slut och lätt melankolisk
1/Lt Silverstrand
Söndag 5 oktober
Vaknade nöjda med gårdagens värv i lugn och ro vid 10.30 och gick till brunchen. Alla öser beröm och uppskattning över oss efter det kraftfulla giget igårkväll. Min röst funkade i alla fall till 90% efter 2 dagars cortison och dussinet andra medikamenter så jag var nöjd. Efter brunch repade vi gospel inför kvällens korum och därefter begav vi oss ut i terrängen för att själva få köra både sizu, bandvagn och tung lastbil. Fruktansvärt roligt! Som vår tekniker Tomas sa, att om jag hade varit kille hade jag behövt skaffa större kalsingar efter den upplevelsen 😉 Direkt från detta exklusiva evenemang gick bussen till Bondsteel igen, den amerikanska campen, för en sista ”shop-till-you-drop”-runda. Vi köpte dussinet digitalkameror och videokameror, bl a en ny till Fältartistföreningen, och hann också med en flottig burgare på Burger King. Hem igen lagom till middagen (!) och därefter genomdrag av gospel. Korum med fältprästen Kajsa handlade om änglar och lockade en stadig samling. Alla 10 fältartister sjöng i stämmor och bjöd på Oh Happy Day, This Little Light Of Mine samt Down By The Riverside. Direkt efter denna stunds eftertanke och nattvard begav sig halva gänget till Camp Lebane, norrmännens camp för att där njuta av lättklädda, magdansande flickor och stand-up comedy på norska… Vi andra spelade TP, tog en kvällsfika, laddade in en massa nya roliga bilder i datorerna och kom isäng i hyfsad tid vid midnatt. Nedräkningen har börjat och det känns inte helt okej. Vi pratar redan om att försöka ordna fler spelningar när vi kommer hem eftersom vi trivs så fruktansvärt bra ihop alla 10.
Lätt melankolisk
1/Lt Silverstrand
4 oktober
Jag vaknade kl 11 av att de flesta andra ”kom hem” från den norska kampen,Lebane.Där de hade inskaffat diverse musikinstrument som norrmännen ville sälja av, gitarrer,mikrofoner,bas osv. De verkade helnöjda.Efter lunchen gick de flesta ner och roddade till scenen inför kvällens spelning, den största showen
av de alla. Här på vår alldeles egna ”lilla” kamp, Camp Victoria. Efter soundcheck så hade vår welfare Micke Paulsson bokat skjutbanan till oss för att vi skulle få testa skjuta litegrann, Det var jag och Grabbarna som åkte. Tjejerna ,dvs Monica,Linda och ”Hasse” stannade kvar på campen. Det är jättekul att skjuta. Vi skjöt först med AK5, det hade alla gjort förut så det behövdes ingen närmare genomgång. Men sen fick vi skjuta pistol, 9mm, Alla tyckte det var roligast OCH svårast men Jonas blev vår skyttekung!! Han är en
GRYM skytt!! Efter pistol så fick alla smaka på en extrados testosteron för då var det dags för KSB 90 (k-pist). Tomas sa att han var tvungen att springa ner till förrådet för att införskaffa sig en storlek större kalsonger, för nu hade hans mandom vuxit.. Ha Ha!! Efter skjutningen så åkte vi raskt tillbaks till kampen för att äta och förbereda oss inför vår ”hemmaspeln”.Ca 20.30 intog vi scenen.. Inge kom inåkande på ett
ombyggt militärfordon, hur kul som helst!! Vi genomförde våran show och det blev många stagedive och inrop. Vi avslutade med Basker Blå och Vår alldeles egna fantastiska Nationalsång som borde sjungas oftare.. NATIONALSÅNGEN, DU GAMLA DU FRIA!! Fasen vad jag älskar vårt Sverige, det vackraste på denna jord!!! Efter lite fika i matsalen så var det dags att krypa till kojs igen!!
Natti Natti
Sjunger den stolta svenskan och tillika Löjtnanten
Mia Löfgren
3 oktober
SOVMORON!!! JAAA!! Välförtjänt? Mycket!! Vi gick upp precis till lunch så att vi fick något i magen innan det
skulle bära av till Camp Ville och Finnarna för att förbereda allt inför kvällen. Men Monica och jag stannade
på campen för att uträtta lite ärenden .(bla skriva dabok och ladda över bilder till hemsidan) Men när vi
skulle åka kände Monica att hon inte skulle klara av att genomföra spelningen eftersom hon knappt kunde
prata ?. Så det vara bara för henne att stanna hemma ,och efter ett besök hos doktorn och fått
dianosen ”CHOCKERADE” stämband ??(Kan ha något med pinkydrinken att göra) Så efter ett tiotal koppar te
med honung och lite ”medusin”(pippis ordval) så bäddade hon ner sig i sängen och kurerade sig. Själv så kom
bussen och hämtade mig prick 17 och det bar av till finnarnas kamp Camp Ville. Väl där fick vi höra att det
rådde alkoholförbud på kampen och då blev alla genast lite nervösa över spelningen, för hur skulle våra
grannar kunna släppa loss utan en liten ”jäkel ” innanför västen? Efter en del omstrukturening i låtlista och
tonarter(jag och Linda tog några av Monicas låtar också) Och efter att Linda och Pasi blivit intervjuade i
radio SUPA,(campens alldeles egna lilla radiostation)lite ironiskt namn med tanke på kvällen ? så bar det av….
Vi rockade på …… först stod finnarna och tryckte i baren och svarade knappt på tilltal.. och vi kämpade
och kämpade och kämpade på scen och efter ca 5-6 låtar… DÅ.. som en blixt från klar himmel blev det ett
sånt jäkla ös på dom. Dom hoppade sjöng,skrek och var alldeles VILDA.. Vi hade.. HUR KUL SOM HELST!!!
Icke att underskatta den egna äkta energin och glädjen som finns i oss alla, Det var en av våra bästa
spelningar och vi fick göra flera extranr.. Till slut var vi tvungna att avsluta med en ballad och det blev en
fantastisk avslutning. Varför det var alkohol förbud är för att det var mitt i bytet mellan två missioner. Så
efter spelningen satte alla bilar,lastbilar osv på sirener och ljus och hade avsked, Det var väldit gripande de
har ju varit tillsammans i ett helt år och så måste de säga adjö till varandra, det var väldigt fint..
Sedan packade vi ihop och åkte hem och to en fika och sedan raskt i säng….
Godnatt på er allesammans önskar
Löjtnant
Mia Löfgren.
2 oktober
Oppohoppa kl 09.30. Lyx! Inte tid för frukost men Mia och jag snodde en varsin bit bröd och en tub skinkost och satte av mot Kosovo igen. Vi hann precis till 12.30 då Camp TorHov tog emot med supergod lunch och väldigt trevlig personal. Vi kände verkligen att vi var efterlängtade. Några av dem hade varit på spelningen på Norbat eller CV tidigare och ryktet om vår förträfflighet verkade ha nått allas öron. Makedoniens gassande sol följde oss tillbaka och det blev snabbt 800 grader inne i gummitältet (Rub Hall) där vi skulle spela. Major Mats Lindström var en pärla som såg till att vi fick exakt vad vi ville ha, kopierade låtlistor och spred goodwill. Här fick vi också två rum att softa i efter soundcheck och det var härligt. Efter middagen fick vi som är här för första gången (vi kallas då Pinkys) en lapp med två fraser att lära oss utantill, som ett slags nollning kan man säga. Det hela gick ut på att man skulle säga sin ramsa utan fel, dricka ett glas som någon elak icke-pinky svängt ihop, ställa glaset upp och ner på huvudet och sedan tacka för drinken med den andra frasen. Allt styrs och beviljas av en s k Gammelyxa av Guds Nåde, dvs någon som gjort flera missioner tidigare. Detta utfördes tack och lov EFTER den nästan 2 timmar långa spelningen. Vissa lyckades direkt med uppdraget (läs: undertecknad) och andra inte. Blandningen bestod av 1/4 tabasco så det var inte lätt att prata direkt efteråt! Nu börjar vi känna igen folk i publiken – som ett gäng stammisar som kommer till flera av våra spelningar. Det är jätteroligt och ger oss en ännu starkare känsla av att det vi gör verkligen betyder mycket här nere. Imorgon är det sovmorgon till 13! Tack gode Gud!
Löjligt hes men mycket glad
Löjtnant Monica Silverstrand
1 oktober
Bussen gick 08.00 till Makedonien! Vi var alla helt slut efter gårdagens urladdning och alltför lite sömn. Resan gick neråt, neråt, neråt eftersom Kosovo ligger på en platå och Skopje ganska långt ner mot havet och när vi kom fram och steg ur var det som att kliva av planet i Thailand! Stekande hett! Vi förevisades det internationella NSE-området av Malin, en tjej som fattade omedelbart tycke för vår gitarrist Linda och därför hjälpte oss med allt vi ville. Av någon anledning kunde hon dock inte hitta nyckeln till just Lindas rum, men Linda erbjöds raskt att få sova i Malins barack… Så småningom fick dock Linda eget rum och allt var frid och fröjd. Efter uppackning, lysande lunch med kräftor, räkor, lax och kallskuret i rika och vackra presentationer, och snabb soundcheck väntade sightseeing runt Skopje där vi besåg Franska Kyrkogården med tusentals namngivna kors från stupade franska soldater under första världskriget, samt den gamla borgen med anor från 800-talet. Vår guide berätta om Makedoniens historia och vi fick veta att både första och andra världskriget berodde på bråk om just Makedoniens gränser… Nåja, vidare till Gamla Stan där det skulle införskaffas guld till billiga priser (och provision till guiden förstås) och sedan hann vi med en snabb tur i ett shoppingcenter innan vi föstes tillbaka till NSE och de 7 nationaliteter som där väntade på vår show. Nu var det mer vuxna människor som behövde lite mer tid på sig att släppa loss men det var bara en tidsfråga. Till slut stod alla och hoppade och skrek HIGHWAY TO HELL i alla fall som vilka tonåringar som helst! Efter giget bjöds vi på ett civiliserat glas rödvin på Valhall, svenskarnas samkvämsstuga och lyckades övertala Kapten Hermansson att skjuta upp avresan till kl 10 nästa morgon. Sängarna i barackerna på NSE var riktiga DUX-madrasser och vi sov alla fantastiskt bra. Äntligen!
1/Lt Silverstrand
Hes fältartist
30 september
Solen strålade denna sista dag i september. Vi kom in ganska tidigt till Station Central inne i Pristina och blev väl mottagna av ett par söta pojkar i 22,5-årsåldern som visade mig och Mia runt på förläggningen. De ligger 50 unga pojkar här, har inte en enda tjej och får inte vara ute bland lokalbefolkningen privat heller, så de törstade efter kvinnlig fägring och älskade doften av hårspray och parfym som vi förde med oss. Efter snabb uppackning och soundcheck (2,5 timme) for vi iväg till KFOR Main, det område i Pristina där alla nationer i Kosovo har ett litet tillhåll. Man har egna restauranger och egna PX (butiker man kan handla roliga saker i) så vi rusade runt som furier eftersom vi bara hade 1,5 timme på oss. Men det räckte. Vi hann köpa både medicin, drycker, kläder, godis och teknik innan det var dags för tillbakaresa till Romeo Lima (RL), som Station Center-stationen kallar sig. Vi bjöds på den godaste middagen hittills – grillade filéer av modell ox, fläsk och kyckling. Mästerkocken Jörgen Edlund hade svängt ihop såser och kryddsmör och sallader och Gud vet allt, och det smakade himmelskt! Swebats eget rockband inledde aftonen med några väl valda covers innan vi tog över för den hittills röjigaste spelningen. Jag tappade räkningen på antalet stage dives vid 30 st! T o m vår basist Jappe (150 kg) gjorde ett! Jag bars omkring på starka armar och sjöng – ja, jag vände ryggen mot soldathänderna! – och det var helt enkelt en superkväll!
Monica
Lycklig fältartist
29 september
Ny vecka, nya tag. Måndagen var ganska grå och kylig. Vi begav oss iväg till ett gammalt serbisk-ortodoxt nunnekloster (äldsta delarna från 1200-talet) utanför Pec, Kosovos näst största stad. En härlig liten oas med klosterträdgård fylld av prunkande växter i alla regnbågens färger, kelig klosterkatt och nunnor med en genomsnittlig längd av 111 cm. Därefter väntade lunch på en ”fiskrestaurangen” Tosta vilket visade sig betyda att man odlade forell och DET var den fisk som fanns… Men gott var det och trevligt hade vi. Som vanligt. Sammanhållningen i gruppen är helt fantastisk. Vi stormtrivs tillsammans, inte en enda schism trots mycket jobb och lite sömn. Vår finsk-svenske pianist Pasi Oksman är en superbra länk med det finska crew som har hand om alla våra transporter. Vi lär oss ”dagens finska ord” som vi ska använda som lösenord för att få komma ombord på bussen. Det kan vara Paperihyhä (stavning???) som betyder pappershandduk, eller andra glada tillrop; ”fyllbultar”, ”allt är slut” osv. Mycket uppskattat! Nåväl, på kvällen spelade vi Unplugged på Moose Bar – skönt med annan ljudvolym och mindre grupp som avbrott till de stora spelningarna av folkparksturnémodell. Vår tekniker Tomas Boström har med sig utrustning för över 3 miljoner SEK och folk baxnar när alla lådor packas upp inför gigen. 8 basbottnar, 32 ljuskannor, ett 3 meter långt mixerbord etc. Ser otroligt professionellt ut. Vi tog det nu lugnare, och aftonen avslutades i lugn och ro vid midnatt efter en välförtjänt drink och en nattmacka på mässen.
MSilverstrand
Glad men trött fältartist
28 september
Sovmorgon! Äntligen. Hejdundrande brunch stod framme till 12 och därefter åkte åtta tiondelar av fältartisterna till Pristina och gick patrull i 3,5 timme med svenska KFOR-gänget på Station Center. De var ganska slut när de äntligen kom tillbaka 19.15. Mia och jag stannade på campen och förberedde aftonens korum och vilade rösterna. Dessutom erbjöds vi en tur till finnarnas Camp Ville där vi införskaffade var sin Canada Goose-jacka för 2.700 kr var (5.000 drygt hemma). Vi hann också med en sväng till Bondsteel igen och Mia införskaffade en superläcker digitalvideokamera för mindre än 4.000 kr. Aftonens korum bjöd på stillhet, musik och tända ljus – ett välkommet avbrott i det hektiska schema som annars råder. Därefter skulle vi spela lite lätt i Muddy Mess men det var personalbrist så vi slutade inne på Moose Bar där kockar från Tor Hov hade gjort superläckra smörgåstårtor bara till oss! Dem ska vi tacka personligen med ett riktigt ös på torsdag! Vi var alla i säng – ganska möra, innan midnatt.
Monica Silverstrand
27 september
Dags att äntligen få spela på Camp Victoria. Men först ett besök på Bondsteel, amerikanernas camp som är samma storlek som hela Linköping! Här fanns Burger King, teatersalong, fängelse och andra faciliteter. Alla shoppade järnet och kom hem med mängder av digitalkameror, torkat kött och piller i alla former. Mia och jag tog en sväng på gymmet och njöt av åsynen av halvnakna karlar men gav också våra egna kroppar en genomgång. Efter middag följde soundcheck i Muddy Mess och redan vid 19 var det bra med folk i baren. När vi gick på kl 21 var det så trångt att enda sättet att ta sig till baren i stort sett var via ”stage dives”! Flera nationaliteter på plats, bl a en engelsman som bra på lyset insisterade på att få framföra Suspicious Minds… Ett halvdussin extranummer och förlängd öppettid bäddade för riktigt party. En till fullo lyckad dag.
Monica Silverstrand
26 september
Så kom den första speldagen. Morning brief 07.45 följdes av frukost samt orienteringspromenad runt campen. Kl 12 bar det av till Camp Lebane och våra vänner norrmännen. En liten utomhusscen fanns (dagens temperatur var 14 grader så vid spelstart kl 20 räknade vi med kanske 9-10 grader!) Så ett försök gjordes att bygga om scenen inne på mässen Little Norway men denna dröm i furu med sluttande tak var inte idealisk för varken scen, ljus eller ljud så vi fick bygga ut utescenen stället. Bit ihop! 10 man hade skickats med oss och det var tur eftersom det inte var färdigförberett enligt överenskommelse. Grabbarna med ljudchefen Tomas Boström i spetsen slet oavbrutet från kl 13 till 18. 15 minuters matpaus och så på det igen. Soundcheck avslutades kl 19.50 och giget skulle börja 20… Stackars Tomas var sönderstressad och alla musikernas 60 fingrar var stela som… ja, nu ska vi kanske inte gå in på sådant här. Men med gott mod, enorm rutin och härlig gemenskap lyckades vi gemenföra ett gig som började lite trevande, publikt sett, med 200 blyga norrmän på behörigt avstånd. Tack vare starkt jobb från Inge som gav sig ut och hoppade på borden hade vi slut nästan alla framför scenen. Inge (styvt 100 pannor) gjorde sitt livs första stagedive. Flera följde från publiken. Allt var som det ska – fri öl i baren, lyckliga unga, vackra pojkar med beundrande ögon och 4 extranummer. Mia och jag hade kommers i barne och sålde iväg ett gäng plattor. Vi avvaktade nedriggningen och kom inte iväg förrän 00.30 så när vi väl kom hem var det ganska raskt sängläge med en känsla av tillfredsställelse efter ett ”job well done”.
Monica Silverstrand
Lycklig fältartist
25 september
Allt som inte innebär att man behöver gå upp kl. 06.00 på morgonen klassas som sovmorgon. Några av oss gick upp tidigt i alla fall. Det fanns lite att checka av och kolla inför flyget ner till Kosovo. Mia letade rätt på de singlar som skickats till Swedint. Monica fixade kedjor till våra ID-brickor. Sedan var det dags att låsa in våra civila prylar inför avresan.
Kl 09.15 bar det sedan av till Arlanda och flyget ner till Pristina och bataljonen. Gott om tid på Arlanda med tanke på att den inhyrda kärran inte skulle lyfta förrän kl.13:45. Så det fanns tid för en macka och en titt i taxfree.
Vi landade kl. 17:10 i ett något gråmulet Pristina där temperaturen bara orkat upp till 13 grader denna dag. Två bussar som väntade för att ta oss och övriga leave-resenärer till Camp Victoria. Innan vi klev på bussarna fick vi reda på att all vår musikutrustning inte kommit fram ännu? Vad hade hänt?
Var fanns den? Något att reda ut! Klockan 21 på kvällen kunde vi äntligen pusta ut efter att ha fått besked att lastbilen med vår musikcontainer äntligen rullat in på området. Svår stajl på gränskontrollsvakterna hade ställt till problem.Vi invigde Muddy Mess genom att ta en första öl och sedan gemensamt bonda kring Torsk i Tallinn som besågs på Jappes för ändamålet medförda dator ute på verandan! Superslut vacklade vi isäng vid midnatt.
Mats H
Orkesterledare utan instrument
24 september
Någon slags sovmorgon! Vi träffades på mässen kl. 09.00 för fika och macka. För dem som inte masat sig upp till frukost förstås. Idag står det bakgrundsinfo om Balkan/Kosovo på schemat. –Hittar ni till Bosnien, var frågan från Mj Swärd.
Svaret uteblev inte. –Ja, man tar väl av till höger i Zagreb?! I Bosnien, d.v.s. lektionssalen väntade Mj Pålsson med en 2-timmars genomgång som alla tyckte var mycket intressant. Efter lunch åkte vi till Pasis studio i Södertälje för att repa lite
ytterligare inför kvällens spelning på mässen i Almnäs. Till de hundratalet gäster som samlats serverades 45 minuters blandade låtar och som sig bör hade vi också i slutet ett tjog hoppande Schweizare framför ”scenen”. Därefter blev det samling kring pianot där ett par irländska kursare underhöll med den gröna öns visskatter. Härligt! Och sedan en avslutande vinstund på logementet innan alla ganska spända kom isäng framåt 01.
Mats Hermansson/Monica Silverstrand
Spelsugna fältartister
23 september
Väckning kl.06:30, dursch och sedan frukost. Klockan 8.00 var det dags för avlämning till Mj Swärd och därefter dagens första lektion. I ”tunga vård” hade vi genomgång av skyddsmask 90. Det märks helt klart att våra instruktörer i Höllviken gjort ett gott jobb. Alla kan faktiskt sin utrustning. Efter fikat var det dags att åka ut och göra täthetsprov. Det hela tog säkert inte mer än 10 minuter men efter det fick vi ta en 5,5 kilometers promenad tillbaka till kasernen. Eftermiddagen ägnades åt musikrep i Södertälje. Alla tyckte att det var skönt att få lira lite. Ytterligare en afton på mässen med allsköns samtalsämnen och tillhörande drycker.
Mats Hermansson
Nöjd fältregissör.
22 september – Dags för inryckning!
Strax före kl. 8 på morgonen träffades 10 stycken trötta men glada fältartister utanför Pers-huset på Swedint utanför Södertälje. Dagens börjar med lite pappersexercis, reseräkningar, närmast anhörigblankett, visa upp körkort, pass, eventuella förarbevis, A-skattsedel. Utrustningslistor. – Ska vi verkligen hämta ut allt det här? frågar någon. Någon annan svarar – Det här är lite prylar jämfört med vad den som tjänstgör sex månader hämtar ut.
Nästa anhalt, blir sjukan. Sprutor, blodgruppering, hörseltest. Det sista kan ju vara bra för oss artister att ha koll på. Alla klara? Fotografering för KFOR id-kort. – Hinner vi till förrådet innan lunch? Väl där upptäcker vi att det står 80 st. underofficerare från Schweiz före oss. Pust, där sprack det schemat. Lyckligtvis är dom strax klara med sina ärenden.
Inger, Tina och dom andra på förrådet utrustar oss med allt vi behöver. Sveriges bästa serviceförråd f.ö. här är inget omöjligt. Lunchdags och det inmundigas fabrikstillverkad biff med lök. Alla undrar hur det kommer att lukta på luckan i natt. Sedan blir det dags för ombyte, adjö civila kläder, hello Kammo! Gröna kläder och vips blir man trött och hungrig. Det är liksom en inbyggd effekt. När alla är ombytta och klara är det dags för en genomgång av ekonomi, försäkringar m.m.
Kapten Carl Erlandsson som håller i genomgången har helt klart en lovande framtid som stå-uppare utifall han behöver sadla om från officersyrket någon gång. Efter genomgång och avtalsskrivning är det dags för dagens andra måltid.
Falukorv och makaroner slinker ner i magen. Efter detta är det dags för dagens sista lektionspass. Det avhandlar ämnet
minor och hålls av Sergant Malm, en erfaren Am-röjare. Ett oerhört intressant och inte minst viktigt ämne. Här ingår också ett mindre pyrotekniskt trick, allt för att hålla eleverna på alerten. Vid 20:30 tiden är dagens sista pass slut och det drar ihop sig till bäddning och tillfräschning på logementet. En pilsner eller två på mässen skall väl också hinnas med innan det är tapto. I morgon blir det ”gasning” Då skall vi kolla tätheten på våra skyddsmasker, så det går åt lite sömn för att vara allerta i morgon kl.08:00.
Capt Hermansson
C One GR8 Band
