För första gången någonsin har en grupp Fältartister tjänstgjort i Sydkorea.
Fältregissör Johannes Kotschy har satt ihop en grupp med uppgiften att underhålla och personalvårda enheterna där. Försvarsmakten har 5st anställda officerare med familjer i området. Dessa är stationerade där minst 1 år, för de flesta av dem längre än så.
Johannes Kotschy – Sång, gitarr, fältregissör
Mikke Johansson – Bas, sång
Joakim Niehoff – Keyboards, sång
Barbro Lindkvist – Gitarr, sång
Niklas Gabrielsson – Trummor, sång
Tomas Boström – Ljud
Anna-Lena Björklund – Sång
Utresa
Tar en morgonkaffe och bestämmer mig för att börja packa, vi är på väg till Sydkorea, och vad tusan tar man med sig dit? Såklart båda uniformerna som vi plockat ut några dagar tidigare på Livgardet men det finns även en mängd civila klädregler för de olika platserna vi ska besöka; stiligt med krage för männen, inga bara axlar, inga kjolar över knäet för kvinnor osv. Det blir lite mer än beräknat men hellre ”safe than sorry” som man brukar säga, vi vill ju inte bli tvungna att vänta utanför om man klätt sig fel.
Det blir tydligt att vi fältisar flyger in från olika delar av Sverige när jag lägger ut en packningsbild på sociala medier, jag har precis börjat fundera på min packning och Mikke kommenterar att han redan har landat in på Arlanda och håller ställningarna i terminalen.
Taxin kommer och Barbro och jag som delar bil möter upp resterade gäng vid incheckningen (Niklas kommer någon dag senare) vi är förväntansfulla och glada, det vi ska få uppleva har ingen fältartist någonsin gjort tidigare. Sverige har varit på plats sedan 1950, detta är fältartisternas första besök och vi är taggade!
Resan är lång men när vi möts av en glad major Roger Lindström och en ännu gladare Överste Anders Stach så känns det redan värt det, de har längtat efter detta, kanske tom mer än vi.
Efter en kort breif i receptionen på vårt hotell som ligger precis utanför basen så letar vi upp lite mat innan vi stupar i säng. Nu är vi äntligen här!
/Anna-Lena
Måndag 8 maj 2017
Dagen började med ett besök på vårt utvalda frukostställe för veckan – Starbucks. Att det sedan skulle visa sig att kaffe och en macka där kostade ungefär dubbelt så mycket som en lunch på en lokal restaurang visste vi inte då.
Efter frukosten blev vi upphämtade av överste Stach för vidare befordran till Camp Kim, en mindre bas för administrativa uppgifter, där vi fick våra ”base pass” för att kunna komma in på den stora basen.
Så var det dags för vårt första besök på Yongsan, US Armys största förläggning utanför det amerikanska fastlandet med 7.000 soldater. I Seoul är det den åttonde armén, 8th US Army som finns på plats. De har verkat i östra Asien sedan slutet av andra världskriget.
Ett av syftena med vårt uppdrag i Sydkorea är att samverka med ”US 8th army band”; soldater som till stor del ägnar sin tid i armén till musik i olika former. Avdelningen består av flera olika delar men vi skulle samverka mest med deras ”8th army rock band” – ett gäng på fyra amerikanska musiker och två koreanska sångare. De koreanska deltagarna är så kallade KATUSA, alltså koreaner som på olika sätt stöttar den amerikanska armén på plats i Sydkorea.
Den första vi mötte var rockbandets ”bandmaster”; Elliot Chodkowski, även kallad ”Ski”. Han beskrev deras verksamhet för oss och vi gick igenom veckans gemensamma aktiviteter. Sedan träffade vi resten av bandet och repade lite av de gemensamma låtar vi skulle framför på lördagens avslutande konsert.
”Ski” tog sedan med oss på Nagwon Music Mall i stadsdelen Insadong, en gigantisk galleria med ca 200 små butiker vardera på tre plan. Lika delar kul prylar, billigt krafs och 80/90-talsprylar som blivit kvar. Väldigt roligt att besöka dock, och det födde en idé för en kul grej senare under veckan.
Vi hade från början bestämt oss för att försöka prova så mycket lokal mat som möjligt eftersom uppdraget gav oss sådan möjlighet att röra oss i Seoul. Därför åt vi middag på en lokal dumplingsrestaurang tillsammans med ”Ski” och vandrade sedan hemåt genom marknadsgatan i Insadong, som verkade ha öppet hela natten.
/Mikke
Tisdag 9 maj 2017
Idag har vi varit på tur till fots i Seoul med guidning av de trevliga kvinnorna Ylva och Nayara som är fruar till överste Anders Stach och major Torbjörn Gillsparr. Vi blev hämtade inne på campen Yongsan kl 08.45 efter att flera gånger försökt ta oss igenom den obemannade spärren. Kontrollbåset är minst sagt oberäkneligt och gillar vissa sämre än andra… Varje dag sätter vi av en extra kvart i tid för att vara på den säkra sidan att alla hinner igenom…
Sighseeingen gick först upp till berget Nam san och Seoul Tower med vid utsikt över staden. På vägen upp passerade vi kvarteren i Itaewon och en stadsnära skog. Sedan nerför berget på andra sidan i trappor mot marknadsgatorna i Myong Dong där stoppen blev längre än tänkt, framför allt i skoaffärer… Tänk att alla sångerskor är galna i skor : ) Men coola var dom!
Tisdag, Vid Seoul tower ser vi till att vi alltid finns kvar! Tisdag, På restaurangen är de måna om att Jockes tröja stays vit!
Vi hann också med att se tempel och palatset. Så efter en och en halv mils promenad tog vi taxi tillbaka till hotellet. En behövlig vila och sedan var det dags för möte med en Koreansk ljudteknikfirma och Joanne Love för att checka så att allt levereras som det ska till lördagsgiget i sporthallen på Yongsan base.
Ikväll äter vi Koreansk barbecue i Itaewon och sedan anländer den förlorade trummisen Niklas Gabrielssson och bandet blir äntligen komplett.
/Lt Barbro L
Onsdag 10 maj 2017
Idag går färden mot den 38 breddgraden och den avmilitäriserade zonen (DMZ)
Vi har med oss pass, militärleg och på oss har vi civila kläder enligt klädkod, men det verkar som att musik (och Torbjörns förarbete) öppnar dörrar för vakterna behöver bara få reda på vilka vi är så släpps vi in utan att behöva visa något som bevisar vilka vi är.
Vi startar på JSA visitor center där Torbjörn guidar oss, såklart på engelska så att våra två amerikanska vänner från 8th army band, som transporterar oss, känner sig delaktiga.
Vi tar oss till det Svensk-Schweiziska området, ytterligare lite närmare 38:e breddgraden; den överenskomna gränsen både före och efter kriget och på gångavstånd från de berömda blå barackerna där vapenstilleståndet skrevs under 1953. Det är idylliskt och vackert, de låga 50-talsbyggnaderna är inbäddade i grönska och blommor och det är svårt att förstå att vi är så nära den dragna linjen mellan Nord och Syd. Vi välkomnas av general Mats Engman som håller ytterligare en intressant breif, denna gång på svenska så att Geoffrey och Steve får träna på sitt nya andraspråk.
Lunchdags:
Denna intas gemensamt med personal från Schweiz, Polen, Sverige och såklart våra Amerikaner. Johannes, jag och Geoffrey hamnar vid honnörsbordet och vi får intressanta samtal gällande det internationella samarbetet.
Vi skrattar och pratar om kulturskillnader mellan Europa och Sydkorea och det är högt i tak. Geoffrey som tidigare knappt hälsat på en general trodde väl aldrig att den dagen skulle komma då han inmundigar lunch och svarar på direktställda frågor gällande den amerikanska sidans strategi och taktik, och frasen ”over my paygrade” nyttjades flitigt.
Det var en svettig men lycklig trumpetare som andades ut när det efter lunchen var dags att reka spelplats för fredagens spelning utan översyn av generaler.
Giget ska genomföras på en gräsmatta och det som alltid slår mig är hur lätt det är att ordna fram saker i det militära, en mjuk gräsmatta som kräver en lösning för att Niklas trummor inte ska sjunka ned löses i en handvändning med ett byggt minipodie.
Färden går vidare till utkiksplatsen där man ser in i Nordkorea och vi får en kort breif av en ung koreansk guide på monoton engelska med koreansk brytning, innan vi får gå ut och kika på dalen som fascinerar oss alla.
Man ser båda byarna, den sydkoreanska Tessandung och dess systerby på nordsidan där man inte vet om det faktiskt bor någon. Det man däremot ser är att några av husen är kulisser. Båda byarna har en flagga och självklart är det en ständig kamp om vilken som är högst. Nordkoreas väger dock ca 280 kg och måste tas ner när vädret blir för dåligt så att inte flaggstångsbygget rasar…
Nordkorea har verkligen varit påhittiga och på 70-talet hittades, på 73 meters djup i berggrunden, en 1,7 km lång tunnel. Den verkar ha byggts för en nordkoreansk överraskningsattack mot Seoul.
Vi går ner i denna tredje aggressionstunneln samtidigt som en hel skolklass med lågstadiebarn och nu slår verkligheten emot mig igen, här trallar och skrattar barn, i en tunnel byggd för att härbärgera 30 000 man per timme tillsammans med lätta vapen och här går jag och tänker på att det bränner lite i låren i uppförsbacken upp ur tunneln, världen är verkligen konstig ibland.
Innan vi lämnar området och åker hem till Seoul för middag så ska det rekas spelplats för torsdagen. Vi möts upp av den fantastiske oneliner-kungen kapten Rob och vi tas runt till olika möjliga platser för gig. En träningshall, en fotbollsplan eller en helikopterplatta, var finns det el som räcker, var ser de oss bäst osv. Efter många bra funderingar och tankar så lämnar vi platsen med en plan, så länge vi har ljus utomhus så kör vi på helikopterplattan!
/Kram Anna-Lena
Torsdag 11 maj 2017
In Between Them All
”God morgon”
Dagen börjar med stekt fisk, salt torkad spigg, kimchi, ris och fermenterade svarta bönor. Några av oss hade lyckats övertala vår ytterst tveksamme hotellreceptionist att ta oss till ett traditionellt koreanskt frukostställe. Han trodde inte att våra känsliga västerländska magar skulle klara ett sånt hardcore-uppvaknande. Han hade fel!
”Unplugged”
Efter denna djupdykning ner i den lokala matkulturen tog vi oss in på Yongsan, den största amerikanska basen utanför da Yu Ess en Ey. Steve och Geoffrey, våra designated drivers och personliga assistenter plockar upp oss och kör oss till lunchkantinan för en lätt improviserad teaser inför den riktiga konserten inne på basen två dagar senare.
Jag vet inte om det var kapten Kotschys stjärnbeströdda bringa, vår medryckande musikalitet eller kanske en kombination av de bägge. Vi fick iallafall framförallt de koreanska unga gossarna att till synes glatt klappa och sjunga med.
över Obama skrivier vi in oss i historien på Camp Bonifas
”In front of them all”
Så in i bussen igen för den här dagens huvuduppdrag.
Våra kärleksfullt sinsemellan smågnabbandes Humle och Dumle-amerikaner kör oss upp till den avmilitariserade zonen, DMZ, och Camp Bonifas; hem åt 80 amerikanska och runt 300 Sydkoreanska soldater, tillika sydsidans längst framskjutna bas. Efter att ha satt upp alla instrument, dragit kablar och smällt upp PA:t på helikopterplatta H127 får svenskarna en V.I.P- tur runt hela basen. Vår guide Villareal tog oss bland annat med till ”munkordens” mäss, världens farligaste golfhål och lät oss slutligen skriva våra namn på en tegelvägg. De (namnen alltså) står nu bredvid Milla Jovovich, under Rex Tillerson men låångt över Obama.
”Show time”
Äntligen dags att göra det vi framförallt är här för. Spela musik!
Det dröjer halvvägs in i första låten innan de vanligtvis så artiga koreanerna bokstavligen står inne bland instrumenten och hoppar.
I Sydkorea har de 2 års värnplikt. De unga killar som är placerade på Bonifas får inte lämna basen under hela perioden. Mobiltelefoner är förbjudna och innehav bestraffas med fängelse. Om jag inte missminner mig är det två amerikanska kvinnor stationerade på Bonifas, varav den ena åker hem nu inom några veckor.
Tro då fan att Anna-Lena, Barbro, vi andra och musiken är ett välkommet avbrott i deras, antagligen rätt skrämmande och absurda vardag.
Själv har jag en egen hejarklack bestående av den lite vuxnare, trumälskande amerikanska säkerhetsstyrkan. De står bakom mig hela giget och uttrycker ljudliga önskemål om trumsolo.
Jag är i normala fall motståndare till dylika solon. Men, för att citera Tycho Jonsson, ”stämningen kräver” att jag gör avkall på mina annars hårt hållna principer.
De är dessutom alldeles för stora (och glada) att argumentera med.
”Trubaduren”
Efter gig och nedråddning åker vi tillbaka till svenskarnas bas.
I det, självfallet, falurödmålade klubbhuset har vi en lättare eftersläckning med Anders Stach, Torbjörn Gillsparr och Roger Lindström, tre av de fem stationerade svenskarna i FNs övervakningsuppdrag i DMZ.
Vi sjunger och spelar lite för dem.
Tveklöst är dock huvudnumret när Öv Stach sjunger och spelar ”Trubaduren” på gitarren vi fältartister gett svenska campen som tack för allt de gjort för, och med, oss.
”Vaggvisa”
Efter en lång, intensiv, händelserik, extremt rolig, omskakande och lätt obegriplig dag vaggas vi till sömns av Nordkoreas propaganda och Sydkoreas information som spelas dygnet runt på full volym från båda sidors jättehögtalare riktade mot varandra.
Svenskarnas, och Schweizarnas, bas ligger ju precis mitt emellan…
Gonatt!
Niklas Gabrielsson
Fredag 12 maj 2017
Jag vaknar 07:15, Nordkoreansk tid, av att alarmet på min mobil ringer. Jag trycker av den och lägger mig på rygg i sängen och stirrar upp i taket. Har vi verkligen sovit en hel
natt på gränsen mellan Syd och Nordkorea?
Bredvid mig ligger Niklas och Tomas och sussar. Från rummet intill hör jag snarkningarna
av Mikke och Johannes. Det är så otroligt lugnt. Doften i huset, den där fuktiga doften
man känner från gamla instängda sommarstugor som stått stängda en hel vinter, gör känslan ännu mer konstig.
Det känns så lugnt fast man ligger i kallingarna i det soldatätaste området i världen.
Man hör fågelkvitter utanför fönstret och lite Nordkoreansk propagandamusik från högtalarna på andra sidan gränsen.
Öronpropparna som följt med från Livgardet i Sverige runt hela jordklotet till DMC i Sydkorea har legat i förpackningen hela natten. Dom behövdes inte. Vi hade blivit varnade för att det kunde spelas väldigt hög propagandamusik från Nordkorea men denna natt höll dom sig på en ganska svag nivå.
Eller vad vet jag. Jag har sovit som en stock!
M90 uniformen åker på och vi går ner och rekar spelplatsen. Folk är redan i full gång med
att iordningställa bord, tält, talarstolar och banderoller och det är precision och noggrannhet som gäller. Allt övervakas av NNSC personal. Inget lämnas åt slumpen.
Detta är en viktig dag, det märks.
Kl. 08.00 är det frukost inne i Swedish & Swiss Dinning Facility och det är en riktig hotellfrukost som serveras. Ägg och bacon, frukt och yoghurt. Lite svenskt, lite Schweiziskt. Anna-Lena går raka vägen fram till Nespresso maskinen och innan någon hinner varna henne ligger kapseln på plats och maskinen är igång.
Detta är tydligen Schweizarnas kaffemaskin och den rör man inte… det blir lätt nervöst i någon sekund men med några glada leenden och ögonfransblink så känns allt bra igen. Fältartisternahar kanske öppnat ytterligare en dörr för den svenska delegationen 🙂
8:15 kommer 8th Army Band bussen upp med vår utrustning och den lastas av och sätts
upp på nolltid av detta rutinerade gäng med Tomas i spetsen.
Jag får återigen ett bevis på hur jäkla proffsiga vi fältartister är. Det kan slappas, pratas, minglas, tramsas och skojas hur mycket som helst men när det väl gäller så säger det bara smack så är grejerna på plats.
Grabbarna från 8th Army Band är såklart också med och det är en väldigt hjärtlig stämning mellan oss. Med god marginal är all utrustning uppe och soundcheckad och vi har t.o.m. hunnit bjuda personalen på några låtar.
Det är dags att byta om till uniform M87 innan gästerna börja anlända och vi går upp till
våra rum där strukna skjortor, pressade byxor och blanka skor väntar.
Det filmas och fotas och vi känner oss nog alla väldigt representativa i dessa uniformer. Det känns högtidligt och fint.
Vi går ner och minglar med gästerna och blir bemötta med leenden och fasta handslag.
Detta är onekligen en viktig dag för ALLA. Här vill man synas och representera. Både som militär men även också som affärsmänniska och ambassadör.
Ordföranden med fru från Svenska Handelskammaren är här. SAAB chefen i Korea är här. Likaså en representant från IKEA. IKEA har nyligen öppnat ett varuhus här. Det ska tydligen bli 5st till inom kort. Det är succé.
Tillsammans med alla höjdare från militären minglar alla runt.
Sverige är verkligen representerat i många olika avseenden i Sydkorea. Väldigt häftigt.
Och nu är Fältartisterna också här.
Johannes har gått en mingelrunda och kommer tillbaka stolt som en tupp. ”- Jag har
hälsat på honom”, säger han. ”- Vem?”, säger vi. ”- General Brooks”!!!.
Då har alltså Commanding General Brooks, chef över United States Forces Korea, United Nations Command och ROK-U.S, alltså det högsta hönset av dom alla, kommit fram och hälsat på Johannes. Hur mäktigt är inte det!!!
Här är ordagrannt vad som sades:
General Brooks: ”So you must be one of the famous artist I’ve heard about? ”
Johannes: ”- You ́re correct sir. Will you join us on stage?”
General Brooks: ”- You never know..!”
Tyvärr kom han aldrig upp men han svängde allt på höfterna när vi lirade Dancing Queen.
Dagen löper perfekt och alla verkar trivas. Vädret är toppen, inte för varmt och inte för
kallt. 8th Army Band spela mingeljazz, folk går runt och minglar och allt känns som en amerikansk film.
Efter ca 30-40 min så är det dags för tal. 8th Army Band slutar spela skoljazz och packar
ihop lite av sina saker och säger ”- See you guys back att the base tomorrow”. Vi säger
hej då och pianist Ski och trummisen drar iväg till ett annat gig.
Efter ett antal tal av både Amerikanska och Sydkoreanska Generaler så avslutar Anders Stach
med att säga varsågoda till den berömda maten som står uppdukad under ett långt
partytält. Där finns det godsaker från både Svenska, Schweiziska och Koreanska köket.
Han bjuder alla att ta för sig och att 8th Army Band kommer att underhålla under tiden!!!
Det tar ca 2 sekunder innan vi fältartister fattar att det inte alls kommer bli någon
mingelmusik av 8th Army Band, då halva gruppen just har åkt iväg, utan det blir istället
proffsunderhållning av det alldeles nyskapade mingelbandet från Sverige.
Vi öppnar lite coolt med Fly me to the moon och Niklas ställer skåp i sjungandet konst. Folk hade nog inte riktigt föreställt sig detta. Hehe. Vi fortsätter i ca 30 min och det blir applåder mellan varje låt. Jag tror vi gjorde ett bra inhopp…!
Efter mat, musik och mingel är det dags för lite uppträdande. Det börjar med en barngrupp från en trumskola i Sydkorea. En massa olika trummor i alla dess former och storlekar. Dom är riktigt bra.
Sen är dags för oss Fältartister att gå upp på scen. Vi brakar igång med Happy. Folk är
nog inte riktig vana vid att bandet tar sådan plats på en sån här tillställning för allas blickar vänds mot scenen och oss. Här är det inget trött mingelband som småfiser i ett hörn utan här är det show som gäller.
Folk klappar och dansar lite mysigt medans dom äter på sin mingelmat och återigen far tankarna runt i huvudet. Här står vi och underhåller hela militäreliten mitt framför näsan på Nordkorea. Det går inte riktigt att ta in just då. Ett helt vanligt eventgig fast på en helt ovanlig plats.
Efter oss är det dags för en sydkoreansk martial arts grupp. Det blir en mäktig uppvisning i taekwondo där både händer och huvud krossar betong och träplattor.
Efter detta börjar NNSC ANNUAL RECEPTION 2017 att närma sig sitt slut. Vi fältartister blir rikligt berömda och många vill ta gruppkort med oss.
Både sydkoreanska Generalen, Martial Arts-gruppen och Amerikanska säkerhetsstyrkan vill vara med.
Vi får även höra en historia från en av soldaterna som var med om en incident 1984, då en sovjetisk desertör sprang över gränsen från Nord till Sydkorea.
Det är Sgt. Rick Lamb som livs levande står framför oss och berättar lite ledigt om hur det gick till. Och sen tar vi en gruppbild. Helt sjukt… Den Sovjetiska soldaten klarade sig och är nu journalist och bor i L.A.
När festen är slut och vi har fått i oss lite god mat, b.la ostkaka med hjortonsylt, (bara det
är så konstig så man smäller av) och det är dags för nedrigg av utrustning kommer en överraskning vi sent ska glömma. Ö verste Anders Stach kommer med andan i halsen och säger till oss att LTC IN Commanding FARMER, alltså chefen över styrkan uppe på DMC vill ge oss något.
Vi ställer upp oss på ett led framför byggnaden där det tidigare stått Generaler av högsta rang och väntar på LTC FARMER. Dom svenska officerarna och deras fruar tar alla upp sina kameror och gör sig redo. Det är något stort på gång tydligen.
LTC FARMER ställer sig framför oss Fältartister och berättar, med vad jag kan utdöma lite gråt i halsen, att han verkligen uppskattar det vi har gjort för hans soldater. Både idag men framförallt under gårdagens spelning på helikopterplattan nere på camp Bonifas.
Han delar personligen ut diplomet till var och en av oss och det känns i hela kroppen att detta inte hör till vanligheterna.
På diplomet står det b.la: ” CERTIFICATE OF APPRECIATION IS PRESENTED TO” och sen namn på personen. Allt undertecknat av Roger L. Joyce, CSM, USA Command Segeant Major och Matthew S. Farmer, LTC IN Commanding. Jag tittar bort mot våra Svenska vänner och det lyser stolhet i deras ögon. Detta är STORT!
Efter allt detta är man ganska mör. Kl är bara 14.00 men vi har hunnit med en hel del.
Men än är det inte slut.
Torbjörn Gillsparr, har under hela veckan försökt få till så att vi ska få besöka Conference Row, alltså där de båda parterna av Korean Armistice Agreement träffas och har möten, men av säkerhetsskäl har det tidigare inte gått. Men nu är det klart. Vi ska få åka upp dit på en visning.
Vi riggar ner, packar ihop, lastar in i bussen och springer och byter om till civila kläder. Nu ska vi alltså få komma ännu närmre gränsen. Eller rättare sagt, till GRÄNSEN mellan Syd och Nord.
Uppe på Conference Row.
Vi står och tittar ut över Nordkorea. Det enda som skiljer oss åt är ett antal betongbyggnader varav 3 st blå. T 1, T 2, T 3. Det är där mötena med Nordkorea och den andra parten av Korean Armistice Agreement, d.v.s Polen och Tjeckoslovakien, brukade äga rum.
Polen och Tjeckoslovakien är längre inte Nordkoreas företrädare då Polen inte längre har kommunistiskt styre och Tjeckoslovakien inte längre existerar.
Så just nu kör alltså Nordkorea ett eget race. Det är till byggnad T 1 som de Svenska och Schweiziska delegaterna går VARJE DAG för att träffa Nordkorea. Dom har dock inte dykt upp sedan 1995.
När man står där och tittar ut över Nordkorea, ser en ensam soldat som vaktar på andra
sidan, kan man inte låta bli att fundera över hur jäkla meningslöst detta krig är.
Vi har matats med information och historier under hela veckan. Vissa vinklade åt ena hållet och vissa åt det andra. Vem som har högst flaggstång? Vem har störst flagga? Vem har högst byggnad?
Båda parterna vill framstå som bäst inför sitt folk.
På Amerikanernas camp har dom pool och golfbana. Det har festats och spelats musik. På Nordkoreas sida är det precis lika grönt som det är på Sydkoreas. Det är ju samma land. Fast ändå inte.
Allt blir väldigt konstigt och man förstår verkligen inte så mycket.
Vakten på andra sidan har fått smeknamnet ”Bob”. Vi står och tittar på honom genom en kikare som är uppsatt på sydsidan. Han tittar tillbaka på oss…
Några timmar senare sitter vi på vårt Starbucks och dricker kaffe. Vi har en ledig kväll och googlar restauranger till kvällens middag. För inte så längesedan stod vi och tittade utöver Nordkorea, så nära gränsen man kan komma. Nu googlar vi restauranger i Seoul. Konstigt.
Kvällen avslutas med lite häng i området Itaewon på andra sidan den amerikanska basen. Vi försöker ta in allt som hänt och får även njuta av en stor fullmåne över stan.
/Kram Niehoff
Lördag 13 maj 2017
Denna dagen startade vi näst intill sedvanligt med frukost på Starbucks för att sen kliva in via
Coiner gate in på Yongsan base. Idag är det då dags för vårt sista gig. Vi ska spela för inbjudna och för de som vill komma i en stor baskethall. Vi samarbetar med en Sydkoreansk ljudfirma denna dag som ska bygga scen och hela systemet.
Vi är på plats 9.00 för att kolla läget och börja jobba. Det ser väldigt bra ut, scenen är på plats och mkt av utrustningen står redo för batalj.
Fantastiske Tomas börjar rodda och försöka få en bild över hur det ligger till och det slutar med att han bygger om hela konkarongen så att det funkar som det ska.
Ägaren av systemet blir imponerad och tycker att ljudet nu låter ännu bättre än vanligt… 😉
Efter en bimbimbap-lunch på en lokal Katutsa (koreaner som driver inhemsk restaurant på
basen) är vi mätta och belåtna och tar oss till War Memorial of Korea. Där möts vi av en tidigare överste i den koreanska armén som ger oss en guidad tur för att förklara vad som skedde och varför. Han berättar även om den svenska insatsen som vi verkligen kan vara stolta över.
Vid krigets start tog sig svenskarna till Pousan längst ner i söder för att stödja med ett fältsjukhus.
Resan tog 21 dagar (!), sen under kriget som varade i 3 år så räddade svenskarna över 10.000 liv.
Efter detta så hamnade Sverige som ett av 4 länder i Neutral Nations Supervisory
Commission och har varit där sedan dess. Över 64 år…!
Stolta och lite mer fyllda med information skulle vi ta oss tillbaka till giglokalen. Himlen
fullkomligen öppnade sig ovanför oss och vi blev hyfsat blöta, men fortfarande glada i
hågen! Det började närma sig gig och folket började strömma in. Vi fick klartecken av
General Mats Engman att äntra scenen och vi lyder ordern såklart!
Giget var ett samarbete mellan oss och 8th Army band som hjälpt oss och varit våra sköna
buddies under denna veckan. Vi bytte lite musiker på lite låtar och så drog vi av en hejdundrande show! Anna-Lena hade till och med repat in en koreansk duett som hon tillsammans med en koreansk sångare gjorde superbra! Grymt imponerad!
Svettiga och ömsom glada ömsom sorgsna avslutade vi det sista giget och fick emottaga en vacker kristallplackett som tack från den amerikanska ledningen.
Något som var extra kul var att våra nyfunna vänner från Camp Bonifas uppe vid DMZ kom
ner till Youngsan bara för att få se oss igen, detta kändes oerhört fint då det inte är en enkel
strapats att få ledigt och att sen ta sig ner till Seoul.
En samling med general Mats resulterade i ett tack och vi fick stolta emottaga NNSC:s coin.
Mats fick även emottaga Fältartisternas coin och tackade för den äran.
En fantastisk dag var nu till ända och vi somnade trötta och glada även denna kväll.
Söndag morgon och det var dags för hemfärd. Vi firade Niklas lite extra på frukosten då han hade sin bemärkelsedag denna dag.
Nu var vistelsen i Sydkorea slut och vi packade ihop oss och var snart på väg mot flygplatsen.
Hur summerar vi då denna resan? Vad tar vi med oss? Det som står helt klart är iaf att vi som
fältartister har fått otroliga intryck att ta med oss och vi har även lämnat fina avtryck kvar i
Sydkorea. Att få ha varit på denna historiska plats, träffat historieskapande människor och
fått göra det vi faktiskt gör bäst och i och med detta också skapat historia som de första
Fältartisterna i Korea känns oerhört ärofyllt.
Jag vill rikta ett stort tack till Anders Stach, Torbjörn Gillsparr, Mats Engman, Roger Lindström och Lars Eklind. Ni har trots ert otroligt späckade schema skapat ett otroligt bra sammanhang för oss Fältartister. Hoppas att vår gemensamma insats ger ringar på vattnet och öppnar lite fler dörrar för er svenskar. Tack även till de som finns där vid er sida, Anita, Nayara, Malin, Gunilla och Ylva, Ni bjöd in oss i era familjer och var en stor del i denna vistelse.
Tack även till Per-Erik Laksjö och Mats Karlsson på HKV.
Sist men absolut inte minst, tack till fantastiska Barbro, Jocke, Mikke, Niklas, Anna-Lena och
Tomas. Ni har varit underbara.
//Kapten Kotschy