Fältregissör Mats Hermansson ledde gruppen som underhöll HAW/ Papa i Ungern under slutet av september 2014.
Gruppen bestod av:
Mats Hermansson, fältregissör, klaviatur
Lisa Emanuelson, sång
Peter Thederan, sång, gitarr
Erik Janson, sång, gitarr
Fredrik Sommar, bas
Marcus Fernholm, klaviatur, sång
Johan Mörén, trummor
Tomas Boström, ljud
Mia Löfgren, ordförande, sång
Torsdag 21 augusti 2014
Med stor förväntan, nervositet och glädje vaknar jag upp en torsdagsmorgon i Augusti. Alla väskor är packade och min uniform ligger vikt på stolen.
Efter ett väldigt positivt samtal ifrån fältartisterna i maj, mycket mental förberedelse och tre intensiva och fantastiska rep i Västerås var det dags att bege sig till Arlanda. Vi är ett gäng underbara och taggade fältartister som beger sig till Ungern och Papa. Vi blir upphämtade av världens största turistbuss! Jag tror först att det är ett skämt. Men ut ur bussen kommer glad och vacker Mia som ger mig en stor kram. Vi blir totalt tre stycken passagerare på denna jättebuss! Lyx!
Väl på flygplatsen strömmar alla typer av känslor igenom kroppen. Mitt fokus är på topp och jag kollar hela tiden så att alla fickor på uniformen är knäppta. Människor runt omkring oss tittar och undrar vart vi ska någonstans. Det är hemligt…
När jag väl får syn på våran Herkules som skall ta oss ner blir jag alldeles pirrig och glad. Det är så häftigt. Något av det mest spännande jag varit med om. Känslan på ”Herkan” är överväldigande. Samtidigt sköljer en känsla av sorg över mig. Den enda erfarenheten jag har av Herkules är när Sverige skickat hem en avliden soldat, det man har sett på nyheterna. Resan ner går bra, jag besöker cockpit, går runt och kikar och sover en stund.
Väl på plats på flygplatsen i Papa blir vi uppmötta av Hans som ger oss en liten introduktion och tar oss till hotellet i Papa. Alla är glada, trötta och nyfika på denna mysiga lilla stad. Stämningen är på topp och vi skrattar hela tiden. Känner direkt att detta kommer bli fantastiskt på alla plan.
Efter lunchen åker vi och kikar på de platser vi kommer att giga på. Allt känns väldigt tryggt, förberett och behagligt. Jag ser väldigt mycket fram emot första giget som är för alla svenska familjerna i Papa!
Det har varit en omtumlande dag för mig. Jag är trött men väldigt glad! Detta är så kul! Det ska bli skönt att få sova men ännu skönare att vakna upp till ännu en dag i paradiset med ett grymt gäng. Efter glass och kebab är det god natt!
// Lisa Emanuelson
Fredag 22 augusti 2014
Dagen började med att vi åkte ut till familjecentret där kvällens show skulle vara.
Stämningen var på topp och det kändes som att alla visste vad dom skulle göra… Vi var väl tränade för uppgiften och redo… Tills ”scenen” kom fram! ”Scenen” bestod av ett antal metallplattor som normalt sett används för att lasta utrustning på C-17 planen. Plattorna vägde några hundra kilo. Men efter lite logistiksnack och direktiv från Löjtnant Sommars kryckor, så fick vi dom på plats! Därefter gick upproddningen kanon. Allt avslutades med lunch på en närliggande restaurang.
Festen på familjecentret var endast för dom svenska familjerna på flygbasen och den började gemytligt i kvällssolen! Det blev ett riktigt ställ på folket under kvällen. Det kändes som att dom verkligen behövde detta… Efter konserten så gick vi runt och pratade med folk. Fick lära känna dom lite bättre. Mycket trevligt!
Undertecknad kan också berätta hur roligt det var att få höra allas historier. Inte bara från dom tuffa piloterna, utan fick även ett skönt snack med den svenska förrådsansvariga på basen! Efter att ha växt upp med tv-serien M*A*S*H så vet jag att det kan vara det mest uppskattade jobbet och det mest hatade, beroende på om man fått hem sakerna som folk vill ha eller ej… Kvällen avslutades med nedroddning och packning inför morgondagens kommande gig!
Lördag den 23 augusti 2014
”The Swedish Crawfish Party” or ”How to teach people about Sweden without the Muppets”
Dagen började tidigt. Många förberedelser var redan igång.
Vi kommer till festplatsen och scenen är redan på plats i det enorma tältet! (Tjoho va kul)
Upproddningen gick grymt snabbt. Denna gången visste vi exakt var alla skulle va, så det kändes som om vi spelat ihop i flera år! Örlogskapten Hans Utterberg (dock ej hans riktiga titel, men han envisades med att ha marinens gradbeteckningar då det var hans förflutna tjänst) (Fantastisk man för övrigt…) hade varit på det närmsta IKEA och köpt upp alla kräftor som fanns i Ungern inför kvällens fest. Fältartisterna fick även hjälpa till att bära dessa kartonger och placera ut dom för upptining!
Kvällen började med att alla gäster från alla nationer kom med sina familjer.
Sen började undervisningen i ”hur man äter kräftor”! Då undervisningen var över så skulle det även undervisas i snapsarnas glada dagar… Självklart hade Fältartisterna med sig både dragspel och akustisk gitarr, så snapsvisorna avlöste varandra på löpande band! Showen började och det blev ett otroligt ställ i tältet. Folk skrek som galningar och det verkade som att dom uniformerade underhållarna imponerade på dom andra nationerna… Inte minst på amerikanarna som gång på gång undrade vad vi hade för management och hur man kunde boka oss! Eftersom dom svenska snapsarna kanske blivit lite för hårda mot dom amerikanska soldaterna så slutade den med att undertecknad sa att vår manager heter Sverker Göranson och att ”Örlogskapten” Hans Utterberg kan vidarebefordra alla förfrågningar!
Innan dom självklara extranumren, så blev det utdelning av Fältartisternas Coin till Hans Utterberg och Bengt Friberg. Kvällen fortsatte med disco och många skratt. Efter att den sista soldaten stupat… i säng… så började vi med en stillsam nedroddning av det viktigaste, för att sedan återkomma dagen efter för att göra det ordentligt!
Vi somnade trötta, glada och med kräfthatten på nattduksbordet!
Söndag 24 augusti 2014
Ojojoj…Idag var de 2 större spelningarna avklarade och vi vaknar upp till lovord från både svenska, amerikanska, ungerska (och fler nationer) soldater och familjer som på sina facebook och instagram sidor hyllar det vi gjort. En ganska mäktig känsla måste jag säga!
Redan efter vår första spelning bestämdes att vi under denna dag 4 skulle få den stora äran att besöka Pápa airbase och kliva in i en av de tre C17 planen som är grunden till varför vi är där. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva detta. Det är det största plan jag någonsin varit inne i. Att sedan få bli guidad av en svensk lastmästare och en svensk pilot som med sin brinnande entusiasm visade oss varenda detalj gjorde inte saken sämre. MÄKTIGT!
Mina tankar gick idag till min morfar som gick bort precis på dagen för ett år sedan. Han stod mig mycket nära och har ett förflutet som musiker i tidiga år men framförallt som pilot inom flygvapnet större delen av sitt liv. Han var en av piloterna som flög Mustang p51 på F16 i Uppsala i divisionen Gul Kalle och gick sedan över till att flyga J-29 Tunnan. Han har entusiastiskt uppmuntrat mig att följa den musikaliska banan i livet. Vi har delat musiken och jag har lyssnat på en massa fina historier om Gul Kalle under min uppväxt. Att sedan året efter hans bortgång få stå på en flygbas i Ungern och underhålla delar av svenska flygvapnet med familjer gör att man blir väldigt stolt och rörd…TACK för det!
Önskar ju såklart att morfar även fått dela denna upplevelse med mig.
Dagen avslutades med en spelning på en lokal restaurang i Pápa som hette Intro. Vi körde ett akustiskt set där vi så att säga ”sköt låtar från höften” i en avslappnad och skön atmosfär. Många av de svenska familjerna var där men även lokal befolkning samt övrig personal från flygbasen.
Efter detta hade vi en gemensam middag med hela bandet kring ett runt bord där vi delade tankar och idéer om veckan. Sen bar det av mot hotellet för att packa väskorna och förbereda morgondagens hemfärd.
Nu skall jag sova…God Natt!
// Erik
Måndag 25 augusti 2014
Snipp, snapp, snut
Den här morgonen var den tråkigaste morgonen på ganska länge, eller kanske inte tråkig men den med mest vemod. Så är det väl nästan jämt när man ska åka hem, lämna ett roligt gäng och ett spännande land.
Jag hade struntat i packningen in i det sista på bekostnad av frukostering, men det är väl sådant man lär sig hantera under kursveckorna i Höllviken?!
Efter tre fantastiska spelningar i olika former så visste jag inte riktigt i vilka banor huvudet snurrade, många intryck, härliga möten, stora plan och världens bästa fältartister. Ett svårformulerat dagboksinlägg där det är svårt att förklara vad man egentligen känner.
Hur som helst så fick jag ner allt i min väska efter lite vilja, våld och.. försvarets hudsalva..
Vi packade in oss i bilarna och for till flygbasen där vi började packa in i containrarna och på paletten. Entusiasmen var väl inte där eftersom vi visste att det betydde slutet för den här gången men vi gjorde det ändå snabbt och smidigt. Hans följde med oss ut till C17 planen igen för en sista fotografering framför dem.
Snabb lunch inne på basens fik, korv eller hamburgare bjöds det på. Sen var det bara att hoppa in i Herkan, dess mysik, oljud och spännande toalett (denna gång utan skynke).
Upp och iväg! Strålande fint väder och vi kom upp på höjd relativt fort. Efter ett tag så började vi svänga till vänster och jag såg marken komma närmare och närmare. Tillslut var vi nog bara 30-50m från marken igen och jag funderade nog ”ska det sluta såhär?”. Vad som hände var oklart, om piloterna bara ”jävlades” med oss eller någon slags försök till taktisk flygning vet jag inte, förmodligen alternativ nr.1 men ganska många olika scenarion hann flyga genom skallen.
Flygningen var efter det lugn och de flesta sov nog en liten stund. När vi närmade oss Stockholm låg vi på så pass låg höjd att jag kunde se min lägenhet när vi flög över Kungsholmen och Bromma, ganska festlig syn ändå!
Väl på Arlanda försvann Mias väska men som tur var hade Eriks gamla granne hittat den, slumpen är fantastisk! Kramkalas utanför bussarna och hemfärd.
Hemma stod lägenheten tom men knappast huvudet. Som nämnts tidigare, starka intryck, fantastiskt land, vänner för livet och glädjen med musik. Det är inte varje dag man spelar för försvarsmakten, men jag hoppas att det inte var den sista!
Tack underbara bandet, piloter, lastkungar, fruar, barn, Fältregissören, till lika Mini-Pappa i Papa, Mats och framförallt vår riktiga Pappa i Papa, Hans!
Så var sagan slut.
Fredrik