En fältartistgrupp under ledning av fältregissör Erik Metall har kommit hem från sin resa till Afghanistan.

”Marmal Metall”

Måndag  27/7-2015
Prolog – Kapten har ordet.
Den här måndagen är den första dagen med rent handgripligt arbete inför Fältartistmission FS29. Innan det här har det varit en rad av telefonsamtal och mailkonversationer för att få ordning på ramverket, och framför allt – få ihop ett band till insatsen. Ett ganska tufft men intressant förlopp – jag ska inte visa alla mina kladdlappar med rutor, pilar stageplotar och kommentarer…
Nu är jag i Uppsala för att plocka ihop en ljudrigg som ska sändas till Afghanistan. Inte en så stor som använts tidigare, utan en mer slimmad teknisk produktion. Eftersom jag är lika mycket tekniker som basist är det här arbetet väldigt kul. Extra trumskinn, prova alla förstärkare och högtalare, anteckna noggrant vad alla kollin innehåller. Den förberedde överlever…
/Kn Erik Metall

Söndag 23/8-2015
På söndagkvällen hämtade löjtnant Martinsson upp löjtnant Olson och vi begav oss till Livgardet. Väl framme irrade vi runt en bra stund innan vi vände tillbaka till vakten, som informerade oss om att huset vi sökte ej fanns… Med rätt husnummer var det enkelt att hitta. Inkvarterade sitter vi nu här och pratar om vad som ligger framför oss. Spända och förväntansfulla, men mest glada. Snart blir det bingen då väckarklockan (löjtnant Olsons hatobjekt) ringer om alldeles för få timmar. Imorgon kommer resten av gänget. Tänk vad mysigt vi ska ha!
Lt Olson


Måndag 24/8-2015

Klockan ringer, och det tar en stund innan jag vet vilket land och vilken valuta som gäller… En snooze, och jag smakar på känslan av att om någon timme få börja arbetet på riktigt med min första utlandsmission som fältregissör. Snabb dusch, en kaffe, och sen möter jag upp Pelle, Kristian och Martin för att köra till Kungsängen och livgardet. Trots mycket trafik hinner vi lagom till avtalad tid.
Vår handledare för dagarna på LG, Kapten Johan Falkemo möter upp och snart är vi förenade alla 8.
Första momentet är att skriva in oss, få namnbricka och den obligatoriska fältkåsan.
Snabbt gjort, och sen är det dags för dagens utmaning – förrådet!
Vis av erfarenhet brukar det här ta eoner av tid. Men… Plötsligt händer det!
En timme senare har alla fått ut det vi ska ha enligt utrustningskortet, och vi traskar tillbaka till luckan. Helt otroligt! Vi ligger före i schemat, och kostar på oss lite egen tid innan lunch.
I horisontalläge.
Matsalen är sig lik, förutom att måltidskortet som man så duktigt sparat på sen förra gången inte gäller längre. Nytt system. Nytt kort. Gör om gör rätt. Men, mat är gott och särskilt i fint sällskap. Jag studerar min grupp under lunchen och tänker, att det fanns en mening med att det blev precis de här som kunde och ville följa med mig till Afghanistan.

Med mat i magen tar vi sikte på sjukstugan, för att få sprutor och annat nyttigt.
Själv var jag fulltankad, så det blev bara drickvaccinet Dukoral för mig.
Nu börjar vi hitta varandra i våra personligheter, och missionens återkommande skämt föds här. Vi skrattar så vi gråter, och läkaren undrar om vi kanske borde ta något mot det där… Försvarets skrattsalva…

Vi tar en stund på luckan och begrundar allt vi snart ska ställas inför.
Det är många frågor som ska ställas, stort som smått och jag kan bara
svara på en del av dem än så länge.
Dom här stunderna vi sitter tillsammans och pratar och lyssnar är otroligt viktiga för gruppens psykiska hälsa, så det får inte slarvas med det.

Så var det dags för middag, och efter det tar vi lite
måndagsmys i officersmässen.
Här spikas nu bandnamnet Marmal Metall.
FS29, vi är redo! Är ni redo?
/Kn Metall

Tisdag 25/8-2015
Vi är ett laddat gäng!
Vaknar tidigt, påklädda och klara 10 min innan utsatt tid för promenaden till matsalen och dagens viktigaste måltid. Tänk nu på att vi pratar om musiker och att klockan är runt 07.00! Efter frukost flyter allt på i ett skönt tempo och nu ska vi ner till förrådet för att byta lite persedlar, lämna tillbaka några andra och få ut våra gradbeteckningar. Vi är ju övertygade om att det kommer gå bra efter gårdagens smidiga hantering. Vilket bakslag!

Allt är sig likt från förr i tiden. Bortslarvade listor, allmän förvirring och ett sällan skådat kaos. Vi står och småfnissar åt hela spektaklet och kommer därifrån drygt en timme senare än vad det kanske borde ha tagit. Det känns ändå tryggt på något vis att saker är sig likt.

Att få en introduktion om resmålets historik och nuvarande läge är meningsfullt. Att få ta del av Afghanistans historia och dess kultur känns oerhört viktigt. Vilka folkgrupper lever i landet och hur fungerar det
med klaner. Är det shia- eller sunni-muslimer vi träffar? Vilka språk talas? Hederskultur, kvinnors rätt. Vad splittrar alt. förenar Afghanerna? Berikade och förundrade lämnar vi lektionssalen. En kultur långt ifrån vår egen ska vi möta med respekt. Det sägs att den enfaldige tror att han vet allt och att den vise inser hur lite han vet. Jag är glad över att få lära nytt även denna dag.

Efter lunchen skall det provas skyddsmask och släckas brand.
En obligatoriskt och viktig övning, mycket av det vi får ta del av är just skydd och känns som en viktig del att ta med sig ut även i det civila livet.
Just denna vecka har vi haft kanonväder så släckningsmomentet
utgår pga brandrisken. Istället blir det avstigning i kohagen
strax intill ”tårgaskammaren”. Där blir vi instruerade i hur man
monterar ihop sin skyddsmask och anpassar den så att den sluter tätt.
Kossor är på något konstigt sätt okänsliga mot tårgasen får vi veta,
jaja, vi får inget ko-seligt sällskap idag iallefall.
Vi är alla glada att Lt Niemanns skägg får sitta kvar och
att han får dispens i detta övningsmoment.
Det sluter inte tätt runt och vi tar inga risker.

Tisdagen rundar vi sedan av med närkamp.
Vi har alla blivit utrustade med tandskydd inför denna övning och
ser fram emot detta moment med skräckblandad förtjusning.
Ganska snabbt blir vi lugnade med att detta ska ses som
en orienterande självförsvarsutbildning.
Hursom startar uppvärmningen med joggning runt salen och ganska snart
får vi högre puls av ansträngningen och börjar småsvettas.

Vi får lära oss att det bästa sättet att ha koll på situationen är att
alltid ha fokus i rummet oavsett vad som händer.
Därför blir kullerbyttor nästa moment i uppvärmningen.
Jag fattar inte, förr-i-tin hjulade man och så utan minsta ansträngning men nu
när man passerat 30 (drygt) ställs världen uppnår under ett par sekunder efter 1(!) kullerbytta. Vad har hänt med min forna spänst?
Vi skuttar vidare och provar på olika fysiska moment med fokus på att ha roligt (och det har vi alla verkligen). Stretching och mer fysiska utmaningar i form av Krav Maga gör att 2-timmarspasset känns som om det
gick allt för snabbt. Vi är glada, endorfinstinna och rejält svettiga
när vi lämnar fys-salen för en snabb dusch.
Kvällen avslutas med en backspegel och en kallfika på officers-mässen.
/Lt Hogbring

Onsdag 26/8-2015
Vi vaknade upp glada och pigga (nåja…) efter tisdagskvällens enormt sköna häng i officersmässen till en regntung dag ute i Kungsängen.
Onsdagen är sista dagen i fas 1 av denna trestegsraket som består av Livgardet, bandrepetitioner och slutligen Camp Marmal.
Det är redan en fantastisk stämning och sammanhållning i gänget,
och då har några bara känt varandra i 48 timmar.
Jag tror aldrig jag har garvat så mycket efter en så här kort tid i en grupp!

På schemat stod sedan sjukvårdsutbildning med bl.a. HLR och stoppande av blödning med hjälp av avsnörande förband. Det räcker bara med att andas ordet tourniquet så blir även de kaxigaste deltagarna spaka – det gör så förbenat ont att snöra på, och instruktör Viktoria krävde att det minsann skulle snöras så hårt att den designerade extremiteten skulle anta en blånande ton innan den fick tas av. Ajjjj!!! Dock är detta såklart en bra och viktig övning för att få en bild av hur den ska användas i verkligheten om olyckan är framme. Hoppas att den aldrig behöver tas fram ur det svarta hål som är höger benficka på vår uniform.

Nästa grej att fixa var en bandbild till affischen och
fältregissör deluxe Kapten Metall hade en klar idé över hur vi skulle göra så det gick kvickt och smärtfritt. Detta måste vara det snyggaste band som nånsin äntrat en scen 😉 Slutligen blev det en sista tripp till förrådet för inlämning av sängkläder samt viss utrustning som det bedömdes att vi inte behövde ha med oss. Regnställ i öknen någon? 🙂 Habib, we love you!

I morgon går vi in i repläge och det ska bli grymt kul att äntligen få lira ihop med detta underbara gäng. Jag känner mig privilegierad och jag är lycklig som en gås som får vara med om detta.
/Lt Niemann

Torsdag-Söndag 27-30/8-2015
Det är torsdag morgon, och nu ska Marmal Metall gå in i nästa fas. Musikrepetition!
Jag har under den senaste månaden vänt och vridit, lagt till och dragit ifrån på låtlistan så den är nu uppe i mark 5.0. Och det är väldigt många låtar, kanske lite för många ska det visa sig, men, när man vill mycket och vet att musikerna har extremt hög kapacitet så blir det många och svåra låtar. Oundvikligen.
Fast, det viktiga är ju att välja rätt låtar för de soldaterna
som är på insatsområdet.
Det är lätt att tro att alla inom militären bara vill höra hårdrock…
Fel! Nog för att det är populärt, inte tu tal om det. Men, allt måste ha balans,så The time of my life från Dirty Dancing och Runaway baby med Bruno Mars åker med. Och det ska visa sig att de två låtarna gör succe´…

Så, vi repar alltså 3 dagar för en sådan här insats, och repen är satta till torsdag, fredag och söndag. Lördagen tar vi ledigt, för eftertanke, eget arbete och att få lite tid med våra familjer innan vi ska åka. Själv har jag klämt in ett bröllopsgig, så det är inga problem att få tiden att gå.

Så är det snart söndag, sista dagen innan vi åker. Vi gör ett genrep, kör igenom i princip alla låtar förutom de lättaste. Allt låter väldigt bra, än en gång får jag ett kvitto på att jag plockat ut rätt fältartister för den här insatsen. Stämningen är på topp, det skojas och skrattas mycket,
vi äter kopiösa mängder med Ballerinakex… och när vi spelar
Everybody wants to rule the world med Tears for fears, blir både jag och Andreas så euforiska så håret står rakt upp på armarna…
när händer det på ett rep?

Söndagskvällen avslutas med en liten samling och genomgång av det sista.
Har vi några frågor? Funderingar? Vad ska vi inte glömma att ta med?
Det har varit mängder med information och uppgifter som jag har fått hantera den sista veckan, och nu är det sista kvällen innan vi åker.
Allt MÅSTE vara klart. Jag kan naturligtvis inte sova så mycket
den här natten, utan är uppe halva natten, fixar med pedalbordet,
byter strängar, går över packningen igen, programmerar digitalmixern.
Tänker över allt en hundrade gång…
Imorgon åker vi.
/Kn Metall

Måndag 31/8-2015
Vi var bokade på ett morgonflyg från Arlanda till Finland, där det specialinhyrda flygplanet skulle ta oss till Mazar-e-Sharif som var resans slutmål. Min taxi var bokad till kl 07.00, vilket var en hel timme senare än de flesta andra som utgick från Stockholm. Själv utgår jag ifrån Uppsala.
Trots detta gjorde sig tröttheten påmind efter en hel veckas intensiv förberedelse på både Livgardet och i replokalen.

Det skulle inom kort visa sig att vår taxileverantör, inte på något sätt hade sin bästa morgon. Martins taxi som skulle hämta honom lyckades på något outgrundligt sätt köra in på en innergård och blev där inlåst då någon stängt en grind där det krävdes en speciell nyckel för att öppna. Det medförde ca 20 min försening. Eftersom taxichauffören inte kom ut så beställde han en ny taxi. Allt frid och fröjd trodde Martin, men ack så fel man kan ha. Den nya taxichauffören var en pratglad herre vid namn X. Han var så pratglad att han körde ut på E4:an söderut och inte norrut där ju flygplatsen ligger. Ytterligare 10 min försening. Taximannen som hämtade mig lyckades på samma sätt köra ut från mitt bostadsområde åt fel håll. När jag påpekade detta blev han verkligt sur och tvärnitade mitt i gatan. Episk tystnad under resterande taxifärd efterföljde detta. Dock kom vi alla fram till slut och till vår stora glädje.
Efter en kort flygning till Finland följde ett antal timmars väntan på Tammerfors flygplats. Vi satte oss i en stor lounge grupp och softade, pratade och…..skrattade. Och skratta var något som vi gjorde från första sekunden på livgardet via repdagarna. Har sällan haft så roligt som under denna vecka. Det är inte ofta en grupp fungerar så bra men när det väl händer så är det ett sant nöje att få vara en del av den.

Flygresan var i sig en ganska lång och segdragen historia med många mellanlandningar. Först till Köpenhamn där vi tog ombord Danska soldater, sen via Turkiet (minns inte stadens namn) för mellanlandning och tankning av flygplanet. Vid det här laget var vi sent in på kvällen. Efter detta vidare mot sista mellanlandningen som var i Afghanistans huvudstad Kabul för att släppa av personal. Nu är vi redan inne på morgontimmarna och min dagbok borde här vara slut men jag måste ändå nämna att flygningen från Kabul till Masar-el-Sharif är bland det häftigaste jag varit med om. Den tar bara ca 45 min men att flyga över det Afghanska landskapet med sin mörkbrunt, ökenbeklädda bergsskedja är så långt ifrån ett Svenskt landskap man kan komma.
En syn jag kommer bära med mig resten av livet. Helt fantastiskt!
/Lt Eriksson

Mera Kabul

Tisdag 1/9-2015
Vi är fortfarande ombord på flygplanet, och vi vet inte exakt var vi är. Utsikten genom fönstret säger inte mycket. Det är helt svart. Vi vet att vi snart skall mellanlanda i Kabul – det hade varit fränt att se i dagsljus…
Gårdagens taxichaufförer samt flertalet mellanlandningar har satt sina spår. Vi är trötta. Som tur är så har vi alla fått 3 säten var. Man känner sig astrött men klarvaken. Väskor lastas om, soldater kliver av o nya kommer på. Oh, vad segt det känns att sitta kvar på planet och vänta på den sista etappen. Men till sist lyfter vi mot MEZ i fullt solsken. Utsikten är vidunderlig! Jag älskar det jag ser. Fantastiskt stora bruna berg. Ser egentligen ut som fula döda grushögar. Men jag är helt fascinerad. Otillgängligheten är ett faktum.
När vi äntligen landar på Marmal har resa nästan tagit oss 24 timmar.

Camp Marmal känns lite tom och ödelagd. Jag har varit här förut, då med massor av soldater stationerade. Nu inte fullt så många. Vi visas in i enkelrum och beger oss till matsalen för att äta frukost.
Vart tar tiden vägen?
Vi har en briefing i en kontorssal och går igenom bland annat säkerhet på campen. Sedan orientering samt olika eventuella sjuklägen som kan uppstå. Vi skall kvittera ut hjälm samt skyddsväst och vårt anlända bagage, och plötsligt står man med alldeles för tunga lass för att orka bära själv. Lyckligtvis får vi hjälp av vår XO Jonas med bil. Väskor, chaufför, plus två av oss får plats. Resten måste gå. Framme vid boendet får han ett larm och måste omedelbart återvända med bilen till andra aktiviteter. Fredrik, XO och Martin måste snabbt lasta av ca
27 tunga väskor från bilen.

Vi trodde vi hade några timmar att vila innan lunch, men tandborstning, toabesök, installering/bäddning samt hopmontering av skyddsväst tar sin tid! Vissas västar är isärtagna och består av ca 15 olika delar som måste passa ihop och kluras ut. Tungt är det oxå. Svetten börjar rinna. Tur att Fredrik fått öva ihopsättning av väst på utbildning. Martin blir överlycklig av hjälpen från en som kan. Första resorben intas med en halvliter vatten som bara försvinner i ett par rejäla klunkar. Nu återstår endast en dryg timme till att sova, duscha o byta till uniform. Tiden bara svischar iväg tydligen. Just ja! Man måste skriva i serienr. på de stöldbegärliga skottskyddsplattorna på ett papper som måste lämnas till Xo. Hinner jag sova alls? Hinner jag duscha? Jag skriver dagbok och hinner vila en underbar timme.

Jag gör ett litet tidshopp här.

Inför kvällens spelning  plockar vi upp all ljuduttustning och konstaterar med glädje att allting fungerar och alla prylar är med! Vi hinner äta middag innan vi skall börja spela för de svenska samt nordiska soldaterna på campen. Antalet i publiken är endast ett 20-tal, och vi får igång en intim känsla tillsammans. Fredrik Willstrand har gjort ett bra musikquiz med blandad repertoir. Ingela ochFredrik sjöng bland annat en fantastisk version av
”The prayer”. Kunskapen i publiken var hög, och vi delade ut priser i form av medhavt godis från sverige.
Sedan spelar vi vår konsert och blandar friskt.
Så kul att äntligen spela live tillsammans för första gången!
När publiken fick önska själva kom det inte oväntat en del hårdrocksönskningar. Vissa låtar visste vi knappt om vi kunde men vi täckte upp för varandra och bland annat så visade sig vår gitarist Kristian Nieman kunna leverera de flesta önskningar! Bandets repertoir växte sig ännu större 🙂
Vi avslutade med den av Magnum Coltrane Price skrivna veteransången, ”När vi kommer hem”, som kändes både vacker och gripande. Andreas Eriksson avslutade själv med en vända marchvirvlar…
Blöta ögon, jubel och applåder!

Ett lyckligt band – första giget klart!

Efter en effektiv nedplockning hann vi irra iväg i mörkret till campets café,
Och där fick vi lite dryck I oss. Efter en härlig ”backspegel” kom vi i säng runt midnatt. Ett av ens livs längsta/tröttaste dygn var över.
/Lt Pålsson.

Onsdag 2/9-2015
Äntligen fick man vakna upp efter en HEL natts sömn. Sömnen var MYCKET välbehövlig. Ut ur logementet möts man av ännu en varm dag, fast lite behagligare… I sakta gemak begav vi oss till frukosten. Efteråt skulle vi få våra ID-brickor, men datorsystemen kapsejsade efter att Ingela och Fredrik hade fått sina…. (Dessa sångare.) Vi andra fick istället tillfälliga besöksbrickor. Vi får de riktiga imorgon – annars kommer vi kanske inte ut ur landet…puh…

På eftermiddagen – roddning av PA och instrument inför kvällens konsert. Väldigt varmt till en början men sen kröp det in lite stackmoln och det blev som en riktigt skön svensk sommardag. De svarta stativen brändes inte längre… Härligt!

Soundcheck i ett ”härligt” Thomannsystem som Metall fixade till som om det vore ett PA av bästa kvalisort. Runt trehundra pers kom av blandad nationalitet. Kvällen blev hellyckad och publiken var med i stort sett varenda låt. Man märker en sån här kväll hur otroligt uppskattade Fältartisterna är. Man ser hur soldaterna njuter av att få bryta de vardagliga rutinerna och få lite uppmuntran och bra musik. Fick oxå goa samtal med väldigt sköna människor. Man kan inte annat än älska detta!!!

Enkel nedroddning efter giget och sen en backspegel. Alla är trötta men VÄLDIGT glada och stämningen är fantastisk i gruppen – vi skrattar väldigt mycket. Varma (i dubbel bemärkelse) och sköna typer som bara sprider gott omkring sig. Marmal Metall tackar för idag.
Sov Gott och så ses vi imorgon!
/Lt Martinsson

Torsdag 3/9-2015

I dag hade de flesta lite fri hop och lek på förmiddagen. Erik och Ingela gjorde en radiointervju på den tyska radiostationen. Andreas, Pelle och Fredrik gjorde lite shopping och tog en finkaffe på Green Beans. Sedan var det dags för de sex fältartister som inte hade fått sina id kort, att få de fixade.

Riggningen inför kvällens spelning var lätt ordnad då en hel del var kvar från gårdagen. Efter det hjälpte Ida oss med lite fotografering med den mäktiga bergskedjan som bakgrund. Middag intogs som vanligt i den tyska matsalen och sedan fanns det tid för individuella förberedelser inför kvällens gigg.

Kvällens spelning kan sammanfattas som succé !

Efter spelningen så hanns det med lite eftersnack innan vi skulle packa och sortera all utrustning under ledning av Erik. När vi hade packat allt och transporterat backline till det svenska NSE så blev vi bjudna till eftersnack med den tyska barpersonalen.

Sömnen blir kanske kort men välkommen.
Godnatt!!!

Fredrik har flow…

/Lt Willstrand

Fredag  4/9-2015
Så kom då den morgonen som ska bli den sista för oss på den här insatsen.
Precis som natten innan vi åkte, sov inte jag så mycket den här natten heller.
Det var packning och pyssel, tänka igenom om något var glömt, reflektera över allt som hänt den sista tiden, och en hel del tankar på mina löjtnanter. Allt har gått så fort. Jag tänkte tidigare att det skulle vara bra att alla moment var samlade i rad utan avbrott, men då tar det slut lika snabbt som det börjat också. Det känns riktigt tråkigt att vi ska skiljas åt snart. Nåja, vi har ju en resdag kvar, och jag ser fram emot lite skratt och snack på planet. För är det något vi gjort de här två veckorna så är det att skratta…

Så är det då dags att ge sig av. Jonas och Kristoffer hjälper oss med all packning ner till startbanan och flygterminalen, för vi ska faktiskt flyga reguljärt hem. Och det blir en speciell incheckning. I vänthallen sitter hundratals vitklädda pilgrimer, som är på vallfärd till Mecka. Helt otroligt, det har man bara läst om. Och här är dom, gamla som unga, alla med samma mål. Vi tittar på dem, och de tittar på oss och all vår packning. Som om vi var rymdmänniskor… Incheckningen är ett mindre kaos. Det är tre stycken killar som jobbar bakom disken och jag ber en stilla bön att de inte missar något. Vi behöver lite flyt här. Toppnoteringen är när Mickes 35 kg´s flightcase med NordStage-keyboardet ska lastas på bandet.
Men, det här landet har haft större problem än så genom tiderna…
Alla kollin kommer med vad det verkar, och sen blir det securitycheck.
Trassel naturligtvis. Jag har ju en hel del tekniska grunkor, så alla mina prylar gås igenom minutiöst. Det slutar med att en bombhund sniffar igenom racket med mixern och Kristians pedalbord. Men, han är ju mer inne på husses godis som väntar i fickan… Så var det bara pass och securitypapper kvar.
Man får inte ens åka hem utan rätt papper, och det är ju tur att vi lyckats få ordning på allt. Dags att ta avsked och gå ombord på planet.

Jag säger bara – Businessclass! The way to go… Bra mat, fri dryck, porslin och riktiga bestick. Vi smörjer våra krås och somnar snart som små grisar. Det ska snart bli ännu bättre. När vi mellanlandar i Istanbul har vi access till deras speciella Vip-lounge, där det är lyxigt deluxe. Det går att trycka ner lite mer mat och dryck visar det sig och humöret är på topp trots att vi är sjukt trötta. Efter en sista gruppbild tar vi oss till gaten för sista planet hem. Hem till Sverige. Än en gång funkar allt som det ska. Vi landar på tid, allt bagage kommer på bandet, allt är helt. Och plötsligt ska vi splittras… 12 dagars intensivt grupparbete får ett tvärt slut. Kristian och jag åker i samma taxi, som tyvärr är så liten att min bas och mixer får åka med Martin till Kista
i stället. Det här med taxi är inte vår grej. Helt klart. Men att spela musik, sprida glädje och skratta, det är vår grej. Det är det Marmal Metall är bäst på. Och det är det jag tänker på när jag sätter nyckeln i låset, kliver in i min lägenhet, och stänger dörren efter mig.
/Kn Metall

Måndag  21/9-2015
Epilog – Kapten har ordet.

Så har det gått snart 3 veckor sen vi kom hem. Tiden har gått både snabbt och långsamt, och vi har alla hunnit reflektera lite djupare över allt som hänt oss, både i gruppen och individuellt. För en sån här insats sätter djupa spår, och att som fältartist få vara med om den, berikar hela ens liv.
Empati och insikt, att förstå andra kulturer, andra människors lidande, våra soldaters arbete både hemma och utomlands, är några saker som kommer till oss. Vi i Marmal Metall hade redan innan resan en sms-grupp för att snabbt kunna få ut info. Den har nu blivit vårt egna debreifing-verktyg, där alla, när som helst kan skriva vad som helst, och väldigt snabbt svarar minst 2 av oss. Det inser jag nu, att det har spelat stor roll i hemkomstarbetet.

För mig, som för första gången lett en utlandsmission, har det varit en stor utmaning. Jag visste att det skulle bli mycket arbete, särskilt eftersom jag hade ganska kort förberedelsetid. Att sätta ihop en grupp som både ska fungera bra musikaliskt liksom socialt är inte helt lätt.
Men, allt blev mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på, och det är till största delen alla i gruppens förtjänst. (Pssscht…ahhh…) Andreas, Micke, Kristian, Fredrik, Ingela, Pelle och Martin – Tack!
Jag vill också tacka Per-Erik Laksjö, Jesper Tengroth, Johannes Kotschy, Johan Falkemo och alla på Livgardet, Per Norenborg på LSS/Movcon, och sist men inte minst hela FS29 med Jonas Hedenlund, Kristoffer Trotzig och Överste Jan Ohlson i spetsen. Och med det, stänger jag det här kapitlet Fältartistmission FS29.
/Kn Erik Metall