Fältartisbandet ”BurkaBandet” tjänstgör under ledning av fältregissör Jocke Backman vi FS18 i Afghanistan vecka 009.
Medlemmarna i bandet är: Björn Eriksson – Sång, Linn Ramstierna – Sång, Joacim Backman – Bas, Clas Olofsson – Gitarr, Peter Bergkvist – Trummor, David Jönsson – Trumpet, Torbjörn Roos – Trombon och Tobias Hinas – Ljudteknik.
Dagbok tisdag 2 mars 2010
Dagen börjar långsamt efter en kall natt i tältsäng i Wellfarerummet på campen. Björn och undertecknad hade förmånen att sova på tältsäng. I början var det varmt i rummet men under natten sjönk tempraturen.
Klockan ringde 0700 med följande fruktost. Uppsittning i vår ”trånga” SISU för avfärd mot Camp Northen Light. Resan gick förvånansvärt snabbt (2h). Resan gick från ca 1000m höjd över havet via ett mindre bergspass till ”öknen”. Under resan fick vi möjligheten att studera terrängen via en av luckorna på vagnen. Framme på CNL packades vår ljudanläggning upp och scenen inför kvällens gig byggdes på mässen. Under eftermiddagen gjordes en del inköp och pysslade inför hemresan kommande dag.
Kl 1830 var det dags for genomgång inför hemresan. Nu var det strejk igen. Denna gång på KLM. Inget som lyckligtvis drabbade oss. Planerad avfärd från CNL 0700 kommande dag för vidare äventyr på Marmal och senare i Abu Dabi. Kvällens spelning inleddes med ett livequiz där kocklaget vann med en halv poäng. Spelningen genomfördes sedan som planerat och efter detta riggades scenen ner och allt packades i burarna.
Kvällen avslutades med en nattmacka.
/Roos
Dagbok Måndag 1 mars 2010
Veckan går så fort! Men den gör ju det när man har roligt sägs det. Efter en lyckad spelning för norrmännen på Marmal och en god natts sömn med tillhörande sovmorgon var det återigen dags för oss att packa in oss i Sisun. Många timmars åkande har det blivit denna vecka, och än är det inte slut! Med hjälp av våra finfina finska chaufförer går dock resan som en dans. Som tur var fick jag platsen längst bak så jag kunde utan större ansträngning kika ut genom fönstret på bakdörren. Vilka vyer!! Ett helt sagolikt landskap målade upp sig på vägen till Aybak. Höga berg, gröna kullar med betande får.. jag ska nog inte ens ge mig in på att försöka förklara, det måste upplevas. Det var nått av de vackraste jag sett.
Väl på PO Aybak träffade vi chefen Pekka som berättade lite om stället och dess rutiner. Ingen campwalk behövdes då det man såg var det som fanns, en camp på 45×45 meter. Med lite mat och kaffe i magen var det nu dags att rodda upp de grejer vi skulle använda för kvällen. Spelningen flöt på bra trots sjukdomar i bandet. Kvällen till ära fick vi förutom finnarna och några svenska soldater även ett femtontal amerikanska soldater i publiken (och säkert ett 40 tal lokalbor som stod på muren och lyssnade och klappade i händerna). Eftersom vi fått veta att PO chefen sjöng i ett band på hemmaplan fick han självklart komma upp och gästa på en låt. Succé!
Efter lite spel, Guitar Hero och nattmacka var det dags att sova sött i baracken. Dags att ladda inför finalgigget imorgon!
/Linn Ramstierna
Någonstans i Afghanistan
Dagbok Söndagen 28 februari 2010
Idag skirver Lt Hinas dagbok för fältartisternas turné i Afghanistan, söndag, Norska Campen. Shebrehgan-Marmal. (Med reservation för felstavning)
Att ta steget från en liten utpost i ena änden av distriktet till operationens mittpunkt hade minsann sina sidor. Glimrande bemötande, finfin taco-kalkon, hotält med singelrum med choklad på kudden och inte minst en bra scen i ett bra tält. Ingen risk för väderstrul…
Roddningen gick som vanligt på halvfart eftersom krutet sparas till showen!!
20:00 öppnades grindarna men stängdes tyvärr så alla som ville kunde inte ta sig in.. =(
Även utan Rignes pils till hjälp fick Tjuren från Malung och Lysande Linn stämningen till topps och dom norske jentorna fick tillslut fart på fläsket och dom andra soldaterna framme vid scenkanten. Livet på turné sätter sina spår på stämband och smilgropar. En helt ny strategi för intagning av tältcamping och pizzabutik utveckades av fältartisterna och kan komma med i nästa upplaga av Sold-F. Tricket verkar va att få fienden att garva ihjäl sig. Träningsvärken i nacke och svalg efter ett par dagar i Afghanistan sitter i. Huvudsysslorna är nämligen att åka runt i sjukt obekväm pansarturnébuss i jättetungt kroppsskydd och lika tung hjälm samt att ÄTA. Frukost, kaffe, våffla, kaffe, lunch, fika på fika, fruktstund, middag, kaffe, fika, sångstund, nattmacka och kaffe. Minst.
Nu ska löjtnant Hinas rulla upp till matsalen och fylla på kaloribufferten ytterligare. Man vet ju aldrig..
Ses // T
Dagbok Lördagen 27 februari 2010
07.30: Jag och Jocke trotsar spöregnet och tar oss till matsalen för frukost. Förmiddagen är ledig och tillbringas i horisontalläge i tältet.
12.30: Samling och genomgång inför avfärd mot Sheberghan. Det blir en konvoj med Galtar (Bepansrade Jeepar), lastbilar samt Sisu för persontransport.
Det har regnat hela natten och det jag ser genom fönstret på Sisun känns lerigt, fattigt och trasigt. Det har sagts förr men det får en verkligen att reflektera över hur små bekymmer vi borde ha därhemma i förhållande till de människor som föds här.
Resan tar 2 timmar och går längst den asfalterade ringled som Ryssarna byggde runt hela landet när de var här. Denna kantas denna sträcka av lerig öken, en gammal rysk gasledning, sporadiska lerhyddor, murar som ramar in tom mark, någon fårflock med fåraherde samt en och annan by.
15.00: Ankomst till Sheberghan. Vi får en campwalk och får sträcka ut ryggarna efter att ha suttit ihopvikta i Sisun i 23 timmar. Vi installerar oss i våra baracker i väntan på middagen som är förnämlig och serveras någon timme senare.
18.00: Vi börjar rigga scen och PA inför kvällens utomhuskonsert. Kl 19.15, när vi är soundcheckade och klara kommer den första åskknallen och med den regnet. Hela himlen lyses upp av blixtformationer medan vi jagar runt efter presenningar för att täcka över mixerbord och monitorer som inte är under tak. Vi beslutar att avvakta en stund för att se om regnet upphör men efter 20 minuters ihållande regn bär vi in våra instrument samt en improviserad sånganläggning och lite ljuskannor till matsalen och genomför ett fältmässigt gig på närmare 3 tim. Det blir varmt och succéartat, inte minst tack vare tolken Lasse som gästar scenen, sitter in på några låtar, samt underhåller en stund på egen hand så bandet får ta paus.
23.00 riggar vi ner och drar oss till kojs.
Godnatt
/Clas
Dagbok Fredagen den 26 februari 2010
Vi blev upptvingade kl.06.30 av en Gotländsk ljudtekniker som skrek att vi skulle göra världens längsta riggning, typ 12 timmar. Dom tappra soldaterna masade sig iväg mot matsalen och inmundigade standardfrukosten, gröt, macka, ägg och kaffe, på kaffe på kaffe.
Oduschade och trötta började vi att rigga inför veckans första gig. En lastbil hade parkerats inne i förrådstältet som skulle bli bandets scen. Burkar skulle upp, skrikor skulle monteras, alla skrattade och ljög. Väggar och fordon kläddes in i camouflage nät för att uppnå den optimala nattklubbsstämningen.
Efter 2 kaffe och fika å kaffe å fika var det dags för lunch. Med kapten Backman i spetsen marscherade de hungriga ”roddarna” till matsalen. Det bjöds på pasta carbonara. Efter detta blev det kaffe på kaffe på kaffe på kaffe.
Sedan tillbaka till roddning och soundcheck. Hela truppen var vid god vigör och allt flöt på som Västerdalälven. Hela bandet hann pröva sina respektive instrument innan en glad major skrek rakt ut:
– Nu finns det våfflor på terrassen!!! ÄT NU!!!
Vi lydde ordern från högre ort och med grädde i mungipan och med kaffe på kaffe på kaffe i halsen konstaterade vi att detta var ju gott. Peter berättade för gänget med en Ernst Billgren röst om hur det var på läkarkonferensen i Kiruna, sjukt roligt tyckte vi alla och drack en till kaffe.
Efter någon timmes rep och finputsning av scenen tog vi alla en välförtjänad vila innan det var dags för missionens premiärgig.
Gänget var taggade och glada när dom till publikens förtjusning äntrade scenen och smaskade igång med White Stripes ”Seven nation army”. Sedan spelade vi i 2 timmar i sträck till Linns förtjusande stämma och till Björns svettiga överkropp. Det var tight, hårt och svängigt hela vägen. Soldaterna dansade och gungade runt i ett tåg av popcorn och Coca Cola, med andra ord, det var magi i luften. Istället för en back öl tog gänget på sig roddarkostymen och riggade ner hela anläggningen. Kvällen som sedvanligt avslutades i matsalen med nattmacka och fika med kaffe på kaffe på kaffe på kaffe på kaffe…
Detta var troligen det bästa band som någonsin satt sin fot i ett krigshärjat land.
Alla andra fältartister kan gå hem och kamma sig !!! TACK HEJ !!!
Av: Peter Bergkvist & Britt Björn Eriksson.
Dagbok Torsdag 25 februari, dag 2 i Mazar e Sharif
Oavsett vilka förväntningar man har haft om det här, vilka historier man har hört och vilka upplevelser tidigare fältartister har berättat om går det faktiskt inte att i förväg fullt ut föreställa sig känslan av att kliva av planet på flygbasen i Mazar e Sharif. Det kan väl enklast beskrivas som en form av skräckblandad förtjusning. Är jag glad, rädd, nyfiken, avvaktande, förväntansfull eller helt enkelt bara förundrad över en så oerhört märklig upplevelse. På vägen till den svenska basen stod jag som klistrad i den vänstra observationsluckan i 45 minuter och insåg först när vi var framme att det var svinkallt ute, det till och med snöade när vi kom fram.
Efter en av de hetaste nätterna i mannaminne (värmeaggregatet i tältet hade gått bananas och hade självmant hittat en behaglig pace om en sisådär 40 grader vilket tydligen inte var förhandlingsbart) inser man snabbt att det är en annorlunda verklighet här nere. Militärbasen är välförsedd med el och vatten och andra tänkbara bekvämligheter men det påtalas att vi ska vara varsamma och sparsamma och det är inte svårt att förstå varför. Befolkningen har el 5-6 timmar om dagen. En bra dag. I skrivande stund har Internetanslutningen på basen lagt av, pga regn. Får skicka imorn. Det kan jag leva med…
Vädret skiftar enormt snabbt. Igår snö och gansk kallt, idag 20-ish grader och sol. Hur faan ska man klä sig?
Dagen har ägnats åt briefing och åter briefing. Om läget, om bakgrunden, om säkerheten, om farorna, om vad man gör och vad man absolut inte gör, om verkligheten för de som jobbar med det här… varje dag. Vi har bara varit här i 24 timmar och man har svårt att ta in hur det är att leva i den här miljön, att vara i en krigsmiljö… hela tiden. Man greppar dock ganska omgående, bara genom att andas atmosfären här, att det är en oerhört påfrestande arbetssituation för de våra. Stort!
Vi avslutar dagen på mässen där Fältartisterna vinner övertygande i kvälens music quiz sen är det sängdags i hopp om att värmeaggregatet i tältet är snällare mot oss inatt. Imorn är det första giget. Scenen är förberedd, publiken är förberedd, vi är förberedda. Det här ska bli riktigt kul!
Gonatt
Lt Jönsson, Trp
Dagbok 100224
Vilken sjukt mäktig byggnad!
Efter frukost blir vi transporterade till en av de största moskéer som finns i världen. Helt vit med detaljer i guld och alla golv i marmor.
Några fakta:
Moskén kan ta upp ti 40000 tillbedjande samtidigt i alla rum.
Det största rummet för män tar 9000 personer.
Mattan i det största rummet är ca 67000 kvm och väger 47 ton. Den består av 2.2 MILJARDER handknutna knutar.
Takkronan är 10m i diameter och 15m hög.
Sug på den…
Avtransport mot flygbasen och incheckning mot MeS. Allt enligt planerna. Väl framme på Camp Marmal svidar vi om till uniform och inväntar transport mot CNL (CampNorthernLights). Patrior (bepansrade fordon) hämtar upp oss och resan tar 40min i mörkret. Dofter av stekt mat letar sig ned i patrian under färden och påminner oss om den efterlängtade och stundande middagen på CNL. Kvällen består av säkerhetsgenomgångar och för min del jakt på våra väskor som godsades från livgardet två veckor tidigare. De verkar vara puts väck. Nåja, vi kan väl vända på kalsongerna några dagar…
Det är femte gången jag anländer till detta land. Varje gång jag åkt härifrån har jag undrat om jag någonsin kommer tillbaks. Det är en plats som har skänkt så många känslor och minnen. Å ena sidan den molande nedstämdhet man känner inför Afghanistans öde. Alla år av krig och elände och ingen som kan se en lösning på alla problem inom en överskådlig framtid. Nästan som en sorg. Å andra, den viktigaste, sidan den underbara känsla det är att få uppträda för de hårt arbetande svenska soldater som jobbar här. De ger alltid så mycket tillbaks och jag är glad och tacksam att jag får bjuda på det lilla jag kan för att göra deras tillvaro lättare. En märklig känsla att vara här igen. En, konstigt nog, bra känsla…
/Backman
Dagbok 100223
Dags för första delen av resan mot missionsområdet i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Dagarna för två veckor sedan på Livgardet gick enligt planerna och vi reser civilt för att på plats i MeS klä upp oss i de uniformer vi packat i bagaget. Resten av utrustningen har skickats med godstransport. Taxi hämtar upp alla medlemmar i ”BurkaBandet” och min står utanför porten kl 09.20. Tjugo minuter för sent. Chauffören muttrar nått om all snö och att folk inte kan köra bil i Stockholm och jag håller förnöjsamt med. Tacka vet jag norrland, med bra vinterdäck och extraljus. Vi var bokade på Lufthansa, men på grund av storstrejk har försvarsmakten i sista minuten fått chartra ett finskt plan som ska flyga direk till Abu Dhabi. Skönt att slippa mellanlanda. Väl framme i Abu Dhabi blev vi utfodrade och omstoppade av den svenska transitpersonalen på plats. Mysigt!
/Backman
