För första gången har en fältartistgrupp tjänstgjort i Afghanistan. Gruppen reste den 8 december och kom hem till Sverige torsdagen den 16 december. Fältartistgruppen leddes av Roland Rosenqvist.

Onsdag 15 december
Sovmorgon för dom flesta, själv har jag haft otroligt svårt att sova, alla dessa intryck gör att man slits mellan drömmar och verklighet hela tiden, jag kommer att sova en vecka i sträck när jag kommer hem. Kl 10,30 var det dags för orkestern att göra ett O-pluggat gig för en massa soldater som marscherade Dancon-marschen, vi stod efter vägen och peppade dom i sitt eviga gående. Eftermiddaggen gick åt till att göra rent alla instrument, det är så dammigt så alla kablar är vita. Kvällen användes till samkväm på en spansk restaurang inne på Campen. Morgondagen tillägnas våran minst 10 timmars resa tillbaks till det fäderneslandet Sverige, vad tacksam jag är för att jag är född i detta rike. Detta är det sista som skrivs från Fs08. Orkestern hälsar alla läsare.
Rosenqvist

Tisdag 14 december
Dagen D!!! Nu skulle vi komma iväg, tillbaks till Kabul. Frukosten stod serverad från 07.30 som vanligt, uppstigning 07.29 alltså. Avfärd var till 08.30 så vi hade god tid att städa ur pupporna. Planet var en brittisktstyrd herka som enligt uppgift skulle flyga taktiskt, den som läst tidigare i dagboken vet att c:a 98% spyr av den resan, det var inte många i orkestern som såg fram emot resan förutom möjligtvis undertecknad. Att en gång med livet som insats ”manlig stolthet” få flyga taktiskt såg jag som ett måste, men allt blev en besvikelse. Det va inte mycket till drag, jag tror alla ville ha lite mer, alla utom Löwgren som var inblandad i en incident ”spypåsen fram”. Andersson och Backman fick äran att sitta i cockpiten hela turen ”spännande”, Backman tog några fantastiska miljöbilder därifrån. Väl framme i Kabul lastade vi av våran utrustning och roddade upp på Camp Kaia där vi spelade för dom svenska brandmännen. Som vanligt blev det det roligaste gig vi gjort, fullt ös. Vi spelade i 1.5 timma, Löwgren tyckte det va så kul att han under ett headbang va riktigt nära att ramla av scenen, men han blev räddad av ett par turkiska piloter som tryckte upp honom på scenen igen. Efter nedpackning av utrustning begav vi oss ut i natten, en otroligt spännande resa längs Kabul svarta gator mot Campen.
Dahlén

Måndag 13 december
Morgonstund hade guld i mun denna morgon. I vanlig ordning den soliga sidan upp på de stekta äggen. Britterna kan sin frukost. Packade vår utrustning fram till ca nio och unnade oss sedan en gubbatimme (vila) innan det skulle flygas ”hem” till Kabul. Kring tiotiden blev vi informerade av en glad engelsman att inga plan fick landa i Kabul denna dag på grund av dålig sikt. Jaha. En ledig dag i tält var vad vi hade att se fram emot. Vi tog en extra lång gubbatimme och åt sedan lunch. På eftermiddagen fick vi dock möjlighet att göra ännu en resa in till M.E.S men bara tre av oss kunde åka med av utrymmesskäl. Backman, Rosenqvist och Anderson tog chansen då Dahlén och Löwgren inte ville (orkade) åka.
Färden gick mot stadens motsvarighet till Bauhaus. En gata specialiserad på trävaror och byggmaterial. Det handlades masonit till läkaren som behövd en anslagstavla. Sedan blev det lite diverse shopping. Vattenpipor, sjalar, schackspel, muggar, filtar mm mm. Som dagen innan var vi nyfiket betraktade av stadens invånare. På vägen hem stannade vi till påden lokala biltvätten och tvättade båda bilarna för fem dollar. Dom blev nästan rena. Innan vi anlände till Campen hann vi stanna ett par gånger till då masoniten som var surrad på ena bilens tak blåste av och gick sönder. Det slutade med att en av tre skivor kom hem i helt skick. 17.30 vankades middag. Och CHEESECAKE! Hur god som helst, Sedan ännu en gubbatimme. Skönt. 20.00 stod vi klara för att göra vår insats i årets Luciafirande. Iklädda vita lakan och sjalar på våra huvuden steg vi in i det svenska wellfaretältet. Vi såg i och för sig mer ut som påskkärringar på avvägar än lucior och tärnor. Det var svårt att sjunga ”Gläns över sjö och strand” då en av killarna i publikum formligen tjöt av skratt. Vi försökte ju i alla fall. Sedan spelade vi några låtar akustiskt och drack glögg. Lite mys. Efter firandet gick Andersson och Rosenqvist till sängs medan övriga fältartister tittade på film en stund in på natten. Att hitta till sin puppa i det kolmörka tältet visade sig vara en konst inte helt lätt att bemästra. Kring 01.00 hade undertecknad dock hittat sin sovplats och bäddat ner sig. Ännu en dag i detta märkliga, skrämmande, underbara land hade kommit till sitt ände.
God natt.
Backman

Söndag 12 december
Sovmorgon! Vi steg upp 08.03 och åt en brittisk frukost, ägg, bacon, korv och vita bönor gör susen för fältmagen. Vi hade ledigt till lunch så Löwgren, Dahlén och Backman tar tillbaks lite sömn, man har fått rejält med intryck här nere, så man behöver lite tid att smälta allt. Efter en god lunch var det dags för en rundtur och lite shopping i staden ”M.E.S”, efter lite snurrande i det sedvanliga trafikkaoset parkerade vi och begav oss ut i folkvimlet. Vi konstaterade snabbt att 10 svenskar i uniform sticker ut och drar till sig rätt mycket uppmärksamhet i Afghanistan, det kändes som att vi var på zoo men på fel sida gallret. Varje gång vi stannade upp vid något stånd blev det snabbt folksamling, allt ifrån nyfikna barn och tiggare till gatuförsäljare och kvinnor klädda i burkha tyckte det var väldigt spännande att titta på oss, det blev så mycket intryck av allt vi såg att man tillslut bara stängde av. Mitt i trafikkaoset kunde folk sitta och uträtta sina behov i rännstenen ”som var en stor fåra, som ett dike nästan”, lite längre ner satt någon annan och drack ur samma vatten. Staden var uppdelad i olika områden, ett med frukt och livsmedel, en annan stadsdel hade bara smycken, osv. Afghanerna hade svårt att förstå om vi var män eller kvinnor för att vi hade långt hår och örhängen ”med andra ord, vi var freaks för dom”. Väl hemma var det svårt att ladda om för gig, men när vi väl igång på scenen så blev det en bra konsert, publiken gav gärnet så vi vaknade till. Vi gigade i 2 timmar, svetten flödade, men nöjda och trötta somnade vi som spädbarn.
Löwgren

Lördag 11 december
Vaknade 07.00 hungriga som djur, vi har konstaterat att vi nog aldrig har ätit så mycket som man gör här. Packade sakerna vi behövde ha med oss till Mazar-e Sharif, rullade iväg mot flygplatsen, checkade in och satte oss på Herkan. Vi hade fått höra att det lutade åt taktisk flygning, vilket innebär att planet flyger lågt och följer terrängen ”alla utom besättningen spyr vid en sån resa”, men tack och lov slapp vi detta. Rolle höll humöret uppe i gruppen med lite skämtfinska, tills han upptäckte att det satt 20 bittra finnar bakom honom, Succén var total. Väl fram i M.E.S blev vi trevligt bemötta på den svensk/brittiska campen, vi fick en rundvandring och kollade in kvällens gigplats. Campen är mycket mindre och mer spartansk än den i Kabul men rätt mysig. Vi bor i tält med mosquitopuppor runt våra tältsängar. Maten är helt grym, 5-6 olika rätter att välja i mellan och tårtor och glass till dessert. Vi spelade 20,00, från en början var det en ganska lugn publik, men efter ett par låtar blev det fullt ös. Vi fick upp Major Lindström för ett gästspel på trummor samt solo. Tältet blev grymt varmt men alla var glada och nöjda, efter lite minglande med soldaterna var det dags att krypa in i våra puppor och sova som små barn.
Löwgren

Fredag 10 december
Upp kl 07,00 för frukost. En raket har smällt in i stans finaste hotell ”vilken verklighet vi är i”. Raskt iväg till kampens största mäss ”Planet Kabul”, kollar över att prylarna funkar och soundcheckar, lunch 12,00 ”finsk mat smakar sådär”. 13.00 info ifrån NIC:arna ”National intelligence cell” om läget i Afghanistan ”både historia/nutid samt hotbild”, en mycket intressant lektion. Vi får nu vår efterlängtade rundtur i Kabul, kan inte med ord beskriva vad som händer med mina sinnen o kropp.
Det är 1000-tals bilar och ännu mer människor på språng ”fredagar är deras söndag”, vi glider in genom stan och helt plötsligt möter vi massor av ryttare på väg till en stor plan utanför Olympiastadion ”där Talibanerna hade sina avrättningar offentligt”, dom ska spela Bukashi vilket innebär att dom delar upp sig i 2 lag och lägger en död get mitt på plan som dom ska få över en mållinje, en tuff sport där det inte är helt ovanligt att det leder till dödlig utgång för ryttarna. Vi rullar nu upp mot Kungens grav ”sönderbombad förstås”, det verkar vara en samlingsplats för barn som flyger drakar ”vilket vad förbjudet på Talibanernas tid”, det är 100-tals drakar i luften och barnen tror dom ser i syne när dom ser en tungviktare som mej med ringar i öronen samt långt hår ”dom frågar om jag är tjej eller kille, hehe”. Mörkret börjar närma sig och det är dags att åka tillbaks till campen. Kabul är byggd av lera så ni kan inte ana hur mycket det dammar. Det är otroligt spartanskt, c:a 6% av befolkningen har el så det är en fantastisk känsla att glida genom stan i mörker med allt folk, åsnor, hästar, får, bilar som verkar vara på väg nånstans.
Mat igen sen är det dags att förbereda sig för kvällens gig. Det är en fantastiskt känsla att stiga på scenen och möta dessa soldater som är så enormt tacksamma att vi kommer ner och förgyller deras vardag. In i Duschen och hopp ner i bingen, zzzzzz.
Rosenqvist

Torsdag 9 december
Då var vi framme, detta är så grymt häftigt! Värmen, bergen som sträcker sig mot horisonten, känslan i magen.. obeskrivligt. Sliten efter resan men glatt bemötta beger vi oss till campen ”Warehouse”.
För att ta sig dit så åker man på jalalabad road ”den näst farligaste vägen i världen”, Man passerade inmurade skjul som i själva verket va deras bostäder. Försäljningen längs vägkanterna är enorm, gärna köttbutiker där halva slaktade djur med ett ton flugor på, hänger för försäljning, där emellan en och annan som sitter och gör sin toalett i det fria. Jag har aldrig skådat ett fattigare och dammigare land.
Campen! Gud så skönt,,, baracker och fina toaletter,,, puh, nu ska det duschas.
Läget i Kabul är relativt stabilt, vi märker ingenting av oroligheter och stämningen på campen är god.
Idag har vi bara installerat oss och fått oss en rundtur på denna gigantiska camp ”som delas av massor av länder”.
Jag delar rum med inger, en jättegullig tjej som är här som kock, hoppas på en god nattsömn, och ser otroligt mycket fram emot att möta morgondagen i Kabul.
Kära familj, var inte oroliga
Kram Andersson

Onsdag 8 december
Känslorna inför en sån här resa är milt uttryckt många,,, och funderingarna ännu fler. Allt man sett i media ”Talibanernas högsäte, Usama bin Laden, krig och åter krig”. Men efter en liten briefing igår så har man i alla fall lite ett litet begrepp om vart vi är på väg. Sitter nu på bussen på väg till flygplatsen, har ringt min älskling och familjen. Det känns konstigt att ena dagen vara hemma i sin trygga vardag till att nu vara på väg till ett av dom mest utsatta länderna i världen. Nu ska vi flyga i 15 timmar, vi hörs.
Andersson

6-7 december
Lite pömsiga masade vi upp oss till frukost och dagen var i full gång, med kroppen full i sprutor hämtade vi ut uniformerna och det började kännas att man faktiskt är på väg. Vi var tvungna att repa på kvällen. Vi var inte det enda fältartistgruppen som ryckte in idag utan även Liberiagänget som kom med full energi ”roligt”. Den 7:e var det täthetsprov samt släckning av docka, avslutade kvällen på mässen för gänget som ska ner på Ks11. Nu är jag trött, natti natti.
Andersson

Söndag 5 december
Det känns enormt spännande att åter få dela med mej av mina upplevelser och tankar.
Denna gång ska vi ta oss an Fs08 i ledning av Roland Rosenqvist. Premiär i Afghanistan för Fältartisterna, Tack Rolle för att jag får följa med på denna resa. Vi kom hit redan ikväll för att hastigt repa in en bassist ”Peter Löwgren en härlig kille och grym på att spela”. Och med huvudet fullt av musik och framförallt förväntningar inför resan så ligger man där och försöker sova utan framgång.
Bandet skänker en tanke till Kebbon