Under ledning av Fältregissör Johannes Kotschy fick en fältartistgrupp uppdraget att åka till Thailand för att medverka på minnesceremonin över de som omkom av Tsunamin 2004.
Gruppen bestod av:
Johannes Kotschy, fältregissör, sång
Ingela Olson, sång
Nicklas Thelin, gitarr, sång
Mats Nordenborg, sax, flöjt
Andreas Aleman, klaviatur, sång
Jag – Ingela Olson – delger er här om vårt uppdrag.
Någon vecka före avfärd sågs vi för att repa ihop oss och redan då började vi samtala om den känslomässiga påverkan detta uppdrag innebar. Alla kände någon, eller kände någon som kände någon som tragiskt slets från vår jord för tio år sedan. Vi kände att detta var ett hedersuppdrag som vi med både allvar och värme var tacksamma att få göra.
Det musikaliska flöt på fint och snart var dagen här då det var dags för avfärd. En lång resa senare stod vi på Thailändsk mark, försöke ta in att vi faktiskt var där och att det samtidigt var julafton.
Efter att ha installerat oss på hotellet ägnade vi oss åt klassiska Thailandsresegrejer såsom att införskaffa badbyxor åt Mats (Han glömde dem hemma. Kavajen kom dock med…).
På kvällen gick vi ut för att äta julmiddag. En fin kväll som vi avslutade med att tända och sända iväg en rislykta. Det fick bli vår lilla ceremoni för att hedra tsunamioffren och styrka oss inför vad som låg framför.
Följande dag tog vi en lugn förmiddag för att sedan repa igenom låtarna och därefter få en briefing tillsammans med övriga som skulle medverka på minnesceremonin. Där förstod man vilket gediget arbete som ligger bakom för att få till all logistik och få ihop en sån här typ av evenemang. Katarina Svensson heter projektledaren och för henne och hennes medarbetare är det hatten av som gäller. Fantastiskt bra uppstyrt och det har hela tiden känts att de anhörigas bästa har varit fokus. Efter briefing käkade vi alla middag tillsammans och Fältartister som vi är plockade vi fram instrument och körde ett par låtar på spark.
Så hade vi då nått dagen då det var dags att genomföra vårt uppdrag och vi kände alla av att det var skarpt läge. Många tankar och känslor for igenom oss på den 1,5 timmar långa bilfärden till Khao Lak. Jag tror att vi alltid vill göra vårt bästa men sällan har det känts så viktigt som denna dag. Många svenskar hade tagit sig till Thailand för att deltaga i minnesceremonin och vi ville verkligen ge dem allt. Ge dem ytterligare en fristad att sörja och söka tröst.
Väl på plats roddade vi upp instrumenten och började kolla ljud etc. Saker var inte helt på plats så vi valde att vänta tills genrep med att få till en riktig soundcheck. Då började det regna. Vi fick kliva av scenen, plocka med instrument, pedaler och i sann Fältartistanda gilla läget. Efter lite diskussioner beslutades att ett tak skulle sättas upp över scenen, vilket vi var tacksamma för.
Kl 17.00 Thailändsk tid drog det igång.
Vi var alla fokuserade och även om händer och röster darrade lite här och var så klarade vi av att hålla fokus. Dock var det en väldigt stark upplevelse. Så många människor med så mycket sorg, såväl på stranden som framför TV-apparaterna hemma i Sverige.
Efteråt pratade vi med många anhöriga. En del ville ge en kram och säga tack men många hade även ett behov av att få berätta sin historia och det kändes fint, både att kramas och lyssna.
Några timmar senare var vi tillbaka på hotellet för en sammankomst med Svenska delegationen. Alla kändes både tagna och lättade och vi fick väldigt fina ord till oss, i synnerhet av Klas Mohlin, Sveriges ambassadör i Thailand.
Vi somnade trötta men med fyllda hjärtan denna kväll.
Det är svårt att beskriva den känslomässiga berg- och dalbana som denna upplevelse har inneburit. Men det har varit en varm sammanhållning i vår grupp, fina möten, tacksamhet, sorg, skratt, och förundran över människors förmåga att resa sig upp.
Minnesceremonin på stranden i Khao Lak bär vi med oss i våra hjärtan för evigt.
