En fältartistgrupp under ledning av fältregissör Linda Grenholm har kommit hem från sin resa till Afghanistan.
Medlemmarna i gruppen är: Trummor: Lars Olsson | Perc: Rebecca Meiselbach | Bas: Mikael ”Sailor” Lundstedt | Piano: Jonas Bergström | Gitarr: Calle Stålenbring | Gitarr: Linda Grenholm | Sång: Maria Johansson | Sång: Fredrik Willstrand | Ljud: Kristoffer Gustavsson | Standup: Fredrik ”Fritte” Fritzon
Livgardet, dag 1
Vi i FS-26-gänget, alltså de tio som ska ned till Afghanistan ”i närtid” och klösa bräda (vet inte ens om man säger så) är nu på K1 i Kungsängen för att få ytterligare kunskaper som kan vara bra att ha innan resan. Eftersom det är försvaret så gick alla upp skittidigt och tog sig ut till K1. Vår fältregissör Linda Grenholm hade styrt upp allt bra, så vi fick en skön resa genom vaktkuren utan obehagliga visiteringar. Sen installerade vi oss på logementet innan Kapten Falkemo drog igång vår utbildning. Förmiddagen tillbringades sen på förrådet med utdelning av utrustning. Ryktet om förrådet som en plats som det tar längre tid att komma ut ifrån än från Mordor visade sig lyckligtvis vara just ett rykte. Det gick alltså relativt smidigt.
Efter att vi skaffat oss varsitt magnetkort som man kan köpa rabatterad mat med så åt vi en vällagad lunch och sen bar det av till sjukstugan. Där kryssade alla i sin hälsodeklaration (samtliga svarade nej på frågan om man testat hasch) och sen var det dags för helt andra droger, nämligen olika vaccinationer. Ömma i axlarna fick vi sedan en spännande genomgång av säkerhetsläget i Afghanistan just nu. Efter middagen fick vi en grundlig genomgång av hur en skyddsväst fungerar.
Kvällen avslutades med skönt häng på mässen under allmänt spånande om vad vi ska spela och vad bandet ska heta. Samtliga slocknade sedan helt odramatiskt kring 23-bläcket.
//Lt. Fritzson
Livgardet, dag 2
Efter ett par känslomässigt betungande lektionspass om det politiska och religiösa läget i Afghanistan som får oss att bli arga, upprörda eller bara ledsna främst över hur män behandlar kvinnor i vissa länder, börjar medvetandet om att det verkligen är det här sällskapet som åker, infinna sig. Dagen följs upp med ett ”backspegel”-pass i Ånn/Höllviken anda och den annalkande separationsångesten börjar redan smyga sig på. Vi är så taggade på att få dra iväg tillsammans och sammanhållningen i gruppen är lite tätare än vad som är tillåtet efter bara 2 hela dagar tillsammans.
//Calle S
Livgardet, dag 3
I vanlig ordning tog vi oss i ner och åt frukost. De flesta var lite sega och trötta utom möjligtvis Willstrand som piggt och duktigt varit uppe före tuppen för andra dagen i rad och löpt igång kroppen medan vi andra snoozat vidare på luckan. Bra jobbat Willstrand! Efter frukost var det dags för dagens övning vilket till vår stora glädje genomfördes på skjutbanan. Det var lite kallt om fingrarna men med bra instruktörer som var kunniga och tydliga kunde det inte vara annat än givande och jättekul. Efter besöket på skjutbanan gick vi och åt lunch. Vi noterade redan första dagen att det stod ett piano i lunchrestaurangen och vi hade bestämt kvällen innan att vi skulle sjunga något för de andra gästerna eftersom det var vår sista dag på Livgardet.
När vi alla ätit upp presenterade Fritte oss Fältartister medan vi andra slöt upp runt pianot. Vi sjöng Daft Punks ”Get lucky” och det svängde fint i hela restaurangen mycket tack vare våra hemmatillverkade ”shakers” (Lokaburkar och riskorn).
Med mat i magen, kaffe i kroppen och nysjungna gick vi och packade ihop våra väskor som skulle skickas iväg till Afghanistan. Därefter tog vi hjälp av en vänlig själ som agerade fotograf och tog bilder på oss till affischen som vi kommer sätta upp runt om på Campen i Afghanistan för att visa alla att det kommer bjudas på livemusik! Mycket roligt och med många skratt och galna idéer. Det kommer bli en grymt snygg affisch!
Sen var det städning av luckan, därefter ett kortare samtal där vi tillsammans rundade av vårt besök dessa tre dagar och lagom till detta kom chefen Per-Erik Laksjö och önskade oss lycka till! Till sist var det ombyte till civila kläder och MUCK, våra tre dagar på Livgardet var till enda.
Det har varit väldigt nyttiga, roliga och betydelsefulla dagar för oss på Livgardet, framförallt för att svetsa ihop gruppen och lära känna varandra inför vår mission i Afghanistan. Vi vill rikta ett stort TACK till alla instruktörer och övrig personal på Livgardet och TACK fältregissör Linda för att du lyckats komponera ihop ett sånt grymt skönt och kompetent gäng! Om det blir ens en tiondel så kul i Afghanistan så bådar detta gott!
/Jonas Bergström
Dag 1-2.
Det var nog inte förrän kvällen innan resan som idén att jag verkligen skulle åka till Afghanistan hann ikapp mig. En känsla av förväntan blandad med nervositet slog rot i min kropp och jag låg och vred mig länge innan jag somnade. På måndagen steg jag på pendeln och mötte upp med Lt. Willstrand i Sundbyberg. Redan på Västerås Central träffade vi de första andra Afghanistanresenärerna, soldater som av någon anledning alla hade friluftsbyxor med förstärkta knän. Så klart praktiskt om det i mittgången av kabinen hoppar fram ett rådjur som behöver nedläggas och styckas på plats. Eventuellt var det så att en i fältartistgruppen hade glömt sitt pass och fick åka in till Västerås för att ordna ett tillfälligt pass för 980 kr. Men det kan också vara en skröna, precis som den om att Per Lindvall blev hämtad med helikopter på Gotland för att lägga några trumspår i Tyskland på 80-talet.
På vägen ned landade vi i ett av våra grannländer för att plocka upp fler passagerare, och i Turkiet för att – oklart – innan vi äntligen flög in över det mäktiga Hindukushmassivet. På plats möttes vi av svenska welfare officern Tony Forsberg som var vår guide och kompis under hela resan. Vi inkvarterades på det gigantiska internationella militärlägret Marmals svenska del, som egentligen är en del av den norska Camp Nidaros. Trötta i kropp och tanke gjorde vi oss redo för kvällens quizgig på utescenen utanför norska mässen. Norrmännen – som tog hand om oss fantastiskt fint under hela vistelsen, stod för baren (med alkoholfri öl som är det som gäller för svenskarna och norrmännen i Afghanistan).
Terrassen fylldes av folk och jag drog igång quizet med lite ordningsregler. Direkt blev det en underbar stämning och bandet levererade fantastiskt under hela giget. När vinnaren hämtat sin prispåse – med bland annat ett halvt kilo svenskt kaffe – återstod bara nedriggning och lite eftersnack med gruppen. Alla var lyckliga. Vi hade landat i Afghanistan och levererat.
/Lt. Fritzson
Dag 3
Ännu en solig morgon här på Camp Marmal i Afghanistan.
Vår Welfare Officer, Tony, mötte upp och tog med oss till den amerikanska matsalen för att inta frukost. Behöver inte säga mer än att man inte behöver gå mätt därifrån!
Direkt efter frukosten så gick vi till platsen där våra värdar, med hjälp av några norska soldater, byggt upp vår scen inför kvällens show! Ett mästerverk byggt av lastpallar och diverse militär materiel fungerade utmärkt som scen. Det blåste en hel del, men solen var framme, och det kändes senare på kvällen då hela gänget kom in och kände sig febriga, men som visade sig vara årets första solbränna…
Efter lunch fick vi en rundvandring av Janne som satt på försvarsledningens sambandscentral för övervakning av deras kommunikationsinfrastruktur. (Långt ord som jag själv knåpat ihop)…skulle väl på militärt språk hetat ungefär; FöScKInf. Det var också planerat att vi skulle få ta oss upp i en 45m hög mast för att få en bra utsikt över campen, men fick ställas in pga blåsten.
När det närmade sig kvällen så var det dags att ladda för gig! Jag hade äran att tillsammans med soldaterna Johnny, Peter och Sven inleda kvällen med att vara förband åt mig själv och de andra i vårat för övrigt, fantastiska fältartistgäng. Efter förbandet tog våran egen Fritte Fritzon över för att köra en Stand Up-show för de, några hundra, soldaterna från Sverige, Norge, Tyskland, Finland och Belgien m.fl. Fritte körde på som den duracellkanin han är och många skratt hördes från publiken. När det var dags för oss övriga att äntra scenen så var det ett laddat gäng som satte igång musiken. En av höjdpunkterna var när Maria gjorde entré på en Galt (pansarjeep) med ett fyrverkeri av brandsläckarskum på var sin sida. Det var ett nöjt gäng som ca en och en halv timme senare klev av scenen och fick motta publikens applåder.
Det enda som återstod av dagen efter konserten var att packa ihop och få i sig en nattmacka. En mycket nöjd Lt. Olsson la sig ännu en kväll och insåg att det här är en upplevelse för livet! Nämde jag förresten Tony? Våran Welfare, som förutom att fixa allt för oss, också hade sett till att vi fick semlor dagen till ära! Fetonsdagsbulle fick det bli i år!
Bra kille det där!!
/ Lt. Olsson
Dag 4
Första dagen på CNL. Mycket regn och blåst idag, men vi trotsade vädrets makter och gick en tur på området. Därefter var det dags för första träningspasset för veckan för de flesta av oss. Några var på gymmet, andra var ute och tog en löptur. Välbehövligt efter mycket god och kanske inte jättenyttig mat alla gånger på Marmal.
På kvällen agerade vi husband och förgyllde allsångs-sing-a-longen i kapellet. Det sjöngs och skrålades och blev en härlig stund som avlutades med Amazing Grace á capella på tre olika språk!
På kvällen blev det häng i mässen och några gick och kollade på film.
/Jonas
Dag 5
Det är fredag och tröttheten har lagt sig så att vi tar oss upp den för oss musiker annars orimliga tiden 8 på morgonen och börjar förbereda för dubbelgig. Det är ett så kallat våffelgig utomhus på reducerad sättning och sedan samma quiz som vi gjorde på ankomstkvällen. Men det är bara arbetsuppgifterna och tillika det jag själv ser fram emot mest och det jag tror ska vara det största jag tar med mig från den här dagen.
Men det är det inte.
Jag och Sailor (Mikael, som har fått ett ascoolt smeknamn som alla i gruppen avundas konstant, fast i det tysta) beger oss upp till soldäck på campen där man kan se utanför campens murar. Eftersom det enda vi har sett hittills är Marmal som ligger mitt i öken har jag utan att tänka på och utan att föreställa mig bara antagit att det CNL ligger i liknande miljö. Men när vi går upp på soldäck ser jag att vi är mitt i en by. Barn som spelar fotboll och folk som säljer färsk frukt i den leriga vägkanten. Någon har målat Barcelonas fotbollslagssymbol på sidan av ett hus. Det blir en bisarr insyn i en verklighet som jag inte har väntat mig. Men det är mäktigt att se.
Kvällens quiz leds precis som förra gången av en av mina absoluta favoritkomiker worldwide, Fritte, och jag skrattar orimligt mycket under hela giget tillsammans med alla andra i publiken och bandet och jag känner mig stolt över att få spela med musiker som genomför giget som om det var quizkväll nr 26 samma vecka.
Låt aldrig veckan ta slut och ta inte dom här människorna ifrån mig!
/Lt. Stålenbring
Dag 6. Vår stora dag
Lördagen började som de flesta andra dagar, med frukost i den utmärkta matsalen och sen riggning inför kvällens stora konsert. Det spåddes regn, så scenen var uppbyggd inne i ett jättelikt tält på CNL. Efter lunchen spelade några av fältartisterna på en liten samling i matsalen under uppmärksammandet av Internationella kvinnodagen, med tal av CNL-chefen Mikael och ”Emmylou” och ”True Colors” från bandet. Finstämt och viktigt.
Jag riggade under eftermiddagen upp för att köra ståupp i mässen. Jag var lite nervös för om det skulle komma några på min show, men när jag gick på scenen vid klockan sex var det fullsatt och toppenstämning. Jag körde ungefär 40 minuter och hade väldigt roligt hela vägen. Stämningen var precis så förtätad som man vill att den ska vara när man skojar.
Sen var det dags för resans höjdpunkt, den stora konserten på CNL. Jag presenterade förbandet House of Snakes och Jonny, Peter och Sven levererade verkligen. Därefter var det plats på scenen för Sand of Music och vilket ös det blev direkt. Entréer från olika stridsfordon – och pallastare – klänningar gjorda av glow sticks och en musikalisk leverans från första tonerna. Efter extranummer – med crowdsurfing på starka soldatarmar och utdelning av minnesplaketter och böcker somnade vi lyckiga. Uppdraget slutfört.
/Lt. Fritzson
Dag 7
Man känner sig nästan lite tom efter gigget igår, som var den sista stora spelningen innan det börjar bli dags för hemfärd. Det som återstår är att packa och tvätta instrument och utrustning som vi haft med oss ner till Afghanistan. Men efter frukost så blev det först en sväng förbi bazaaren på CNL, där de sista pengarna spenderades på att köpa mattor, sjalar och smycken av lokalbefolkningen för att ta med hem som minnen och presenter till nära och kära.
Vi hade också blivit inbjudna att titta in hos AM-röjarna som tar hand om desarmering av bomber, minor och IED:er. Väldigt kul att snacka med det sköna gänget, och vi fick bl.a prova en skyddsdräkt på ca 35 kilo som de ibland tvingas bära. Inget för otränade personer!
Senare på kvällen gjorde vi vårt sista framträdande när vi deltog med musik i söndagsgudstjänsten. Ett sista besök på mässen efter det och lite häng med våran welfare officer Tony fick avsluta dagen i landet i öster..
/ Lt. Olsson
Dag 8
En hel day off på Marmal var pricken över i:et!!! Vilken rolig dag! Solen sken hela dan! Vi shoppade loss på tyska PX:en och bazaren. Det handlades smycken, souvenirer, sjalar m.m. Efter lunch blev det lite sol-lapande och därefter besök i helikopterhangaren. Sjuuuukt coolt! På eget initiativ körde vi lite exercis på vägen tillbaka till middan. Welfare Tony körde hårt med oss! Lika bra att marschera och köra lite ”höger om” när vi ändå övat på det i -15 grader i Ånn. CO:n fick ett monument av oss, ihopsvetsat av mångsysslaren Stoffe, sjukt snyggt! Tyckte nog att CO blev lite blöt i ögat! Fotografering, autografskrivning, kramkalas och vänliga ord summerar detta sista dygn på campen. Efter middan packade vi ihop våra kläder, avrustade oss och bytte om till civila kläder för att därefter ta en sista alkoholfri öl innan vi gick och la oss för att få några få timmars sömn innan hemresan.
En perfekt sista dag!!!
/Jonas
Dag 9
På kvällen innan hemresa får vi veta att planet hem går ett par timmar tidigare än vi har tänkt. Vi ska samlas halv fem på morgonen. Det borde kännas som en jobbig grej, men alla är nog för upptagna med att smälta tanken på att vi ska behöva åka härifrån överhuvudtaget om bara en natt. Vi stiger upp i civila kläder och promenerar bort till flygplatsen i den Afghanska natten. Man vill inte åka hem.
Det sjuka är att det som vanliga är grymt bra stämning i gruppen på flygplatsen när vi väl har gått igenom security och väntar på planet. Alla sitter och skämtar om saker och det tidiga klockslaget verkar inte ha påverkat någon inklusive mig själv. Vilken grupp det här är. Jag får lite separationsångest och gråter lite men det är bra för könsrollerna eftersom jag är man.
Flygresan hem spenderar jag med John Blund och en backspegel vid mellanlandningen som är klädd i tomhet och förtidig saknad är egentligen det enda som händer på själva flygresan för mig.
Väl framme på Arlanda visar det sig hur som helst att vi är lite tidiga. Någon föreslår en sista fika på flygplatsen innan alla åker åt vart sitt och det känns som att det vore ovärdigt att avsluta den här otroliga, fantastiska, lärorika resan med något annat sätt. Tacksamheten är överväldigande.
Tack Linda!
/Lt. Stålenbring
Hemkomst
Det är en konstig känsla, att vi har haft det så bra och delat så många underbara upplevelser i ett land som är så trasigt. Vi är alla berörda av den verklighet som råder där nere och det är stort att få vara med på ett litet hörn och bidra till en bättre värld. Man kan inte undgå att uppskatta det land vi själva bor i. Demokrati, fred och mänskliga rättigheter är ingen självklarhet. Jag hoppas verkligen att Afghanistan ska resa sig som land och att människorna som bor där återigen ska få känna sig trygga. Det är en lång väg dit men vi måste våga hoppas och tro på en framtid.
Soldaterna på plats har gjort allt för att vår del av insatsen ska bli så bra som möjligt. Vi är tacksamma över allt ni ställt upp med, det har lärt oss mycket som vi tar med oss i livet. Ni gör ett fantastiskt jobb och vi är så stolta över er! Extra tack till Tony vår Welfare som tagit hand om oss under hela insatsen, förbandet House of snakes som spelade & hjälpt till med special FX & scenkläder samt till CO Berner som förgyllde flera spelningar med gitarr & sång. Vi är även tacksamma för det fina samarbetet med norrmännen på Marmal med Ken-Ruben i spetsen.
Sist men inte minst, stort tack till alla underbara fältartister som gjort FS26 till ett oförglömligt minne! Ni är inte bara underbara musiker, ni har även öppna upp och visat er vackra insida. Det har verkligen berört mig och det är med stor tacksamhet jag ser tillbaks på dessa dagar! All kärlek till er!
/Kn Grenholm