En fältartistgrupp under ledning av fältregissör Magnus Josephsson har påbörjat sin utbildning inför resan i höst. Medlemmarna i gruppen är:

T-Lejf

Kristian Kraftling – keyboard, Lasse Nielsen – Komiker, Mattias Olofsson – trummor och sång, Magnus Josephsson – fältregissör, gitarr, Ingela Olsson – sång, Henrik Borg – ljud, Linda Sundblad – sång, Kin Grenholm – ljus och Per Björling – bas

T-Lejf

Dag 1 Måndag 10 juni 2013
05.20… Väckarklockan ringer och det är dags att kliva upp för att bege sig ut till Livgardet. Man är trött men samtidigt full av förväntan. Det är ju alltid lite spänt första dagen man ska möta sitt nya gäng i sin helhet. En insats i Afghanistan väntar till hösten och frågorna snurrar i huvudet på pendeltåget ut. Hur kommer gruppen att bli? Vilka utmaningar kommer vi att ställas inför denna gång?
Speciellt för denna veckas utbildning på Livgardet är att Mias gäng som ska till Kosovo är där samtidigt. Livgardet är invaderat av fältartister!
Dagen består som vanligt av inskrivning och förrådsbesök men också av mycket intressant information om insatsområdet. Dessutom hann vi med att testa våra skyddsmasker och öva på brandsläckning. Så mycket har vi aldrig hunnit på en dag förut!
När jag nu ligger i min stålsäng på kasern 216 kan jag konstatera att dagen flutit på som en dröm. Gruppen har levererat och varit taggade till 100%. En fråga som jag grubblade över på pendeltåget har fått sitt svar. Jag har valt ett kanongäng! Är oerhört peppad för den kommande resan och över våra två återstående dagar på Livgardet.
God natt/ Kn Josephson

Dag 2 Tisdag 11 Juni
Kära läsare! Linda från FS19 här 🙂

I Tisdags så hade vi i Afghanistan bandet med Magnus Josephson i ledningen en så kallad ”team building” kväll med förhoppning om att komma varandra närmare.Vi fick träffa Mihai Saulescu som är yrkesmilitär och instruktör för närkamp. Till en början så rynkade vi nog alla på näsan… (Jag tror det kallas nervositet). I snygga Roy & Roger overaller i urtvättad skogsgrön så gick vi strumplästen in i Livgardets gympasal. Försiktigt närmade vi oss varandra undrandes till en början var den dolda kameran satt?! Men sen så kom vi igång och Mihai började med att lära ut oss den ökända ”Slobodans örfil”.. Ingen hade som TUR var blivit förnedrad med denna lavett.

Tidigare under dan så hade vi sjukvård på schemat och vi alla fick förfriska minnet med att lägga förband på varandra, vi gick noggrant igenom L ABCDE.

Det sista vi fick göra var att iscensätta en bilolycka, några av oss fick spela blodiga skådisar och vi andra skulle hjälpa de skadade med de instruktioner vi fått. Det sjuka är att även om man precis gått igenom hur bästa tillvägagångssätt är så springer man runt som en höna utan huvud.. Man kan alltså aldrig repetera den här typ av rollspel för mycket!!

Annars hade vi en fin dag & kväll tillsammans och vi har ett hett bandnamn på G 😉

Kramar från fältartisterna fs25!
(Ni finner bilder på instagram på #fältartisternafs25)

Dag 3 Onsdag 12 juni
Det obarmhärtiga ljudet av väckarklockor började ljuda Kl 06.00 och efter två fullspäckade dagar med information, utbildning, möten, skratt, mycket tankar och lite sömn så kändes det som att man precis somnat när det var dags att kliva upp igen.Väl uppe begav vi oss iväg till de här dagarnas sista utbildningspass. Vi fick lära oss lite om, och åka den typ av fordon vi kommer att färdas med på vår mission. Precis som all annan utbildning de tidigare dagarna så var det både matnyttigt och roligt.När vi var klara med förråd, städning och lite annat logistikfix var det dags att skiljas åt och som vanligt i Fältartistsammanhang har tiden rusat iväg. Det är så det blir när man har roligt!

Nyss hemkommen sitter jag nu –likt en strandad val- i min soffa och känner hur oerhört mycket jag ser fram emot att få åka på denna mission med dessa sköna människor och jag längtar redan till hösten

Trevlig sommar!
/ Lt Olson

Måndag 2 sept
Taxin kommer till Trollbäcken kl 11.30, jag lastar in den stora högen med instrument och hämtar upp Kapten Josephson i Vasastan för färd mot Västerås flygplats. Halvvägs dit får vi ett samtal om att flygplanet är 24 timmar försent…Totalt antiklimax! Vi har laddat för vår avresa till Afghanistan länge, men nu får vi pausa och ladda om. Vi får se det som en första exercis i ”gilla läget”.

Ett par timmars väntan, sen kommer en buss och tar oss till Livgardet i Kungsängen, där vi enligt order ska spendera resten av dagen och natten. Planer börjar smidas att sätta ihop ett enklare framträdande i mässen på kvällen, för att göra något bra av vår situation. Vi installerar oss i logementet och bråkar med sänglinnen och allt känns märkligt bekant och smulan surrealistiskt.

Vår fina logementskamrat Therese hjälper oss att köra grejerna upp till mässen, vi plockar upp prylarna och det visar sig att Livgardet har en fullt duglig sånganläggning. Ett snabbt soundcheck och allt låter riktigt bra! Kn Josephson och Lt Olson spikar låtlistan, folk börjar så smått droppa in, och sen kör vi.

Lt Nielsen kör en stand-up som värmer upp en nu halvfull mäss, och avslutar med sin underbara visuella tolkning av Lionel Richies ”Hello”.

Bandet kliver på och levererar under en dryg timme en opretentiös och avslappnad show, men med fullt engagemang. Det blev trots allt ett riktigt trevligt sätt att börja vår resa.

Nu är vi igång!
Lt Björling

Tisdag 3:e september
Fortfarande lite lagom höga efter ett hysteriskt roligt gig på mässen föregående kväll vaknar vi upp till dag två på vår mission i underhållningens tecken. Gårdagens vacklande start på resan till trots har vi, förutom att göra ett gig i Sverige, fått förmånen att träffa några av de soldater som vi kommer att underhålla under vår mission. Fantastiska människor som visar glädje för att vi ska komma och ett genuint intresse för vad vi håller på med. Dom delar med sig av sina erfarenheter och berättar spännande historier från sin vardag på Marmal och CNL. Vi blir även rikt belönade genom morgonens ankomst av våra missionsmärken som posten fördröjt så till den grad att vi trodde vi skulle bli tvungna att lämna landet utan dessa. Genom gårdagens smått heroiska insats av kapten Josephson och en mindre förmögenhet lagd på expressbud dyker de som genom ett trollslag upp på logementet och vi öppnar paketet med ett barns iver på julafton.Glädjen smolkas dock något när vi inser att tryckeriet tagit ett eget initiativ och ändrat stavningen från ”forces” till ”forses”. Vi bekämpar dock denna prövning med att tillämpa fältartistregel ”ett A” och gillar läget med att bestämma att detta är en sällsynt samlarutgåva. Efter en nästintill rastlös förmiddag på livgardet äntrar vi till slut bussen tillbaka till Västerås flygplats. Vi checkar in ett mindre, icke oansenligt berg av väskor och får så några timmar försenade borda planet som ska ta oss mot äventyret. Efter En kort mellanlandning fylls på planet med Finska kollegor och vi landar strax efter midnatt svensk tid i Trabzon, Turkiet och välkomnas där av det kalla lysrörsskenet som reflekteras i marmorgolvet. Efter någon timmes väntan sitter vi på planet igen och lyfter mot en svart natthimmel. De flesta av oss försöker sova lite men jag tror att förväntan över att komma fram tar överhanden.Helt plötsligt syns en strimma ljus i det totala mörkret utanför flygplansfönstret och en magisk soluppgång börjar kämpa sig fram genom natten runt oss. När solen slutligen vunnit kan vi se vågor av sand under oss som krusar det karga landskapet i norra Afghanistan. Vi ser vägar, bosättningar omgärdade av murar och berg som tornar upp sig i söder under nedstigningen till Mazar E Sharif och Marmalbasen. Hjulen tar i betongen och planet saktar in på landningsbanan som kantas av rader med flygplan, helikoptrar, tält och byggnader från olika nationer. Slutligen hittar vi fram till parkeringsplatsen och motorerna stängs av…

-Framme! Äventyret kan börja.
Lt. Olofsson

Onsdag 4:e september
Tidigt i ottan landar vi äntligen i Mazar-e Sharif. Redan vid inflygningen till flygplatsen fylls man av intryck ifrån den vackra utsikten och soluppgången i ökenlandskapet. Väl ute ur planet känner man på en gång att det kommer bli en varm dag. Trots väldigt lite eller obefintlig sömn är hela gänget sjukt taggade och förväntansfulla. För oss som är i Afghanistan för första gången känns det lite extra spännande. Var har vi hamnat egentligen?

Vi transporteras vidare ifrån flygfältet in i Camp Marmal, och man försöker desperat lokalisera sig och få grepp om situationen. Men allt är så annorlunda, som en stad av bunkrar, containrar, garage och murar. Allting inramat med en bakgrund av stora och höga men otroligt vackra berg långt borta i förgrunden. Och hela tiden ligger det ett konstant surr eller dån i luften ifrån alla plan och helikoptrar som antingen lyfter eller landar.Efter att vi mött vår Welfare Officer Ulrika samt Mathias som är förrådsansvarig så bestämmer vi oss för att ta en snabb frukost i norrmännens matsal, som sedan följs upp av en vilostund på en dryg timme för att försöka ta igen lite sömn. Sedan börjar dagens stora uppgift, att få upp den stora scenen med all ljud och ljusutrustning, för att kunna göra vårt första stora gig!

Mathias och Ulrika har förberett scenen otroligt väl, mycket bättre än vad vi kunnat drömma om. Det har också fixats fram ett team på ca 10 ststarka Svenska och Norska soldater som vill hjälpa oss. Mathias var en otroligt ambitiös och hjälpsam person som fixade allt ifrån kaffe och energidrycker till trum- och keyboardpodium och allt däremellan. Man kände att man blev mer och mer taggad under arbetets gång då det tillkom fler häftig rekvisita och annat som Mathias och Ulrika lyckats fixa fram. Men det var en tuff arbetsdag då det var ca 37 grader i skuggan, och det fanns ingen skugga vid scenen.

När soundcheck var färdigt och vi avnjutit varsin pizza som Mathias och Ulrika fixat kunde vi börja förbereda oss för kvällens stora show. Vi var fulla av intryck och otroligt trötta och uttorkade efter allt arbete i solen, men ändå väldigt glada. Showen började med att Lasse gjorde ett ståupp-program på en scen strax bredvid den stora scenen för sittande och stående publik. Förutom Svenska och Norska soldater fanns även Amerikaner, Tyskar, Finländare och en del andra nationer representerade. Sedan flyttades showen till den stora scenen där vi höll en mastig 2 och en halv timmas konsert för allihop. Det var ett otroligt häftigt gig på en av de märkligaste och häftigaste scener man spelat på. Och en grym publik som man verkligen kände att man ville glädja så mycket man kunde. Extra roligt var det att spela det maffiga House-medley som vår kapten Magnus satt ihop och som fungerade så himla bra!

Efter gig, och lite mingel med de i publiken som fortfarande kunde stanna kvar började den tråkiga biten, att rodda ner alltihop. Men eftersom det var mörkt och svalt (jämfört med temperaturen under dagen) så kändes det bättre att göra det då istället för dagen efter. Vi avslutade dygnet med vår obligatoriska ”backspegel” där vi samtalar i grupp om dagen. Därefter gick 9 helt vansinnigt trötta men väldigt glada fältartister och la sig.

Det känns otroligt kul att få komma hit och träffa alla sköna soldater, och få glädja och förgylla deras vardag. Och man är väldigt glad och stolt att få dela detta äventyr med ett så professionellt och roligt gäng som T-Lejf!
/Lt Kristian Kraftling

 

Soldaten Jonas svingar eldfacklor under låten ”set fire to the rain”

 

Torsdag 5:e septemeber
Vaknar upp efter 6 timmars drömfri sömn, fantastiskt! Missar frukosten men det är det värt efter gårdagens maraton utan vila. 2 timmar extra sömn är viktigare. Kommer ut i bastuvarm luft. Klockan är inte mer än 10:00. Nu, ett drygt dygn sen vi kom hit börjar Jag så smått fatta det smått obegripliga att jag befinner mig i Afghanistan.När Magnus frågade mig i April om jag ville åka med så kändes det lätt att svara ja. Men ju närmare åkdatum desto med nervös blev jag.Nu är vi i alla fall här och dagens schema är fullspäckat av aktiviteter och jobb.Vår fantastiska wellfareofficer, Ulrika som har koll på allt och tar hand om oss, möter upp och organiserar lite välbehövligt kaffe.Sen får vi en brief om läget det senaste dygnet i området av Mattias.Under briefen går det upp för mig att vi befinner oss i ett land där våld och oroligheter är vardag – En skrämmande insikt för mig som lever i det trygga Sverige. Önskar att fler visste vad som händer här och vad Sveriges uppgift går ut på.

Vi åker på en rundtur på Marmal och ner till Amerikanska huvudbasen. Intressant och spännande. Hela tiden förklarar vår ”guide” Tomas vad vi ser och berättar om hur saker och ting fungerar på campen. Det är som en liten stad som är helt självförsörjande.Lunchen äter vi i Amerikanernas matsal. Jag har aldrig i mitt liv ätit en så onyttig lunch: Pizza, hamburgare, chili, Dr Pepper, Pecannötpaj, kaffe och så en liten apelsin som ligger där som ett dåligt samvete och tittar på mig hela tiden.När vi har vaknat upp ur paltkoman så åker vi ner till Helikoptergänget vid flygplatsen.Vi får se dom Svenska Black Hawk-helikoptrarna och får en passionerad beskrivning av gänget som ser till att dom är i tiptop dygnet runt. Vår trummis Mathias, som är flygnörd får vi släpa med oss därifrån när vi måste gå.

Eftermiddagen ägnas åt att rodda upp inför kvällens musikquiz. Vi lyfter tungt i 38 graders värme och håller på att svettas ihjäl. Vi dricker litervis med vatten spetsat med vätskeersättningen…..Rohypnol…..Revaxör…äh det heter nåt med R i alla fall.

En snabb middag hos Norrmännen som vi har att tacka för scenbygge mm.Sen blir det faktiskt lite egen tid innan kvällens gig. En dusch och lite träning hinns med.Känner mig som en ny människa när det är dags att gå till giget.

Spelningen blir kanonbra. Henrik och Kin har fixat ljud och ljus så inramningen är perfekt. Bandet spelar så otroligt bra och det uppstår magi under stjärnklar himmel med dom Afghanska bergen som dekor. Själv är jag jättenöjd, improviserar mycket med publiken och det rullar på av sig självt. Publiken vill inte att det ska ta slut så det blir ett långt quiz med en drös extranummer. 2,5 timme senare är vi i alla fall klara…med giget. Nu börjar inpackningen av all utrustning – den ska in i containrar och fraktas till Camp Northern Light i morgon. Det blir ett pussel men vi har ett par Tetrisexperter på plats så till slut funkar det. Innan vi äntligen får gå och lägga oss framåt 02:00 så har vi en liten samling och konstaterar att alla är trötta som tusan men också glada och taggade till tusen inför fortsättningen. Vi har hämtat ut skyddsutrustning som vi måste ha inför morgondagens färd till CNL .

Jag somnar nästan innan jag har gått och lagt mig och ser fram emot morgondagen tillsammans med mina sköna och trygga fältartistkompisar.
Lt. Nilsen

 

fr.vänster: Ingela Olsson och Linda sundblad rockar CNL

 

Fredag 6 september
Efter ca 4 timmars sömn ringde väckarklockorna och det var dags att kliva upp. Hjälten Mattias (chef för förråd och tung transport på det svenska NSE:t, som hjälpt oss oerhört mycket) hade sett till att vi fick behålla våra rum på Birka, Marmal vilket gjorde det relativt enkelt att packa ihop och dra till CNL. Iförda stridsväst och hjälm klev vi in i en PAX-container, vilket är precis vad det låter som, en container med hjul på. Trots att vi inte såg någonting och åkte på en skumpig väg så var alla lugna. Kin och Kristian somnade till och med. Förvisso råder en absurd sömnbrist, men ändå.Väl framme fick vi inkvartera oss. Denna gång i ett tält där AC:n till en början inte funkade så vi gick ut och svalkade oss i den betydligt svalare 40gradiga luften.Det som slog mig när vi kom till CNL var att inget längre kändes konstigt. Att åka i en container, bära ett astungt kroppsskydd, befinna sig i en omgivning med vapen och tunga stridsfordon kändes normalt. Saker i omgivningen som vanligtvis vore bisarra kändes normala och det är fascinerande hur väl vi människor kan anpassa oss.Efter att vi fått träffa CO Peder så roddade vi upp och körde ett våffelgig med ett par repade låtar och resten önskelåtar som resulterade i att vi spelade allt från Adele till Eddie Meduza. Både vi och publiken hade kul.Med en våffla i magen fick vi ca 1,5 timmars ledig tid vilket är den längsta ledighet vi haft sedan vi kom till Afghanistan och den mängd energi vi lyckade samla på oss var fin att ha på kvällens musikquiz som blev jättelyckad.

En rodd och ett skönt efterhäng senare är vi nu tillbaka i vårt tält som nu är iskallt. Men vad gör det när man får chansen att sova i 6 timmar, hurra!

Idel glada hälsningar från T-lejf genom Lt.Olson

Lördag 7 september
Afghanistan får mig att stressa ner…

Nu är vi inne på sjätte dan här på vår mission. Det är extremt ömma fötter, 37 graders värme som äter upp oss & en air condition som gjort många av oss sjuka.Men vi alla fullkomligt älskar’t! Det är en så otroligt häftig upplevelse! Idag så fick vi äntligen ”förstå” att vi var i Afghanistan när vi fick följa med en av soldaterna upp i ett vakttorn. Vi fick kolla ner utanför campen & då landade det verkligen för oss att vi var här. Precis utanför vårt camp så ligger en skola & det var så härligt att se alla dessa små vackra barn som trots all denna misär får sin skolgång & får en hyfsad uppväxt. Tänk själv att få födas in i ett krig, man vet liksom inget annat än att militärfordon rullar på vägarna, flygplan & helikoptrar i luften och patrullerande kamouflage patruller. Det är en galen kontrast till det avlånga lilla landet uppe i norr.

Klockan ett efter lunch så var det dax att rigga upp den stora scenen här på Camp Northern Light & det gick bra en stund tills alla typ höll på att tuppa av utav värmeslag. Att bara gå runt i uniformerna & tunga kängor är sjukt varmt, tänk er då också att bära tunga casar & fylla upp en hel scen med allt som vi behöver. Det var verkligen en utmaning som hette duga. Men sen till sist när solen gick ner & efter middagen så var det dags för Lasses stand up & det blev en sån jäkla succe! Han uppträdde i mässen & hela lokalen var helt sprängfylld med soldater & shit vad det gick hem. Han är helt magisk & förutom sina kända slow motion moves så blev det även några skämt om det omtalade förrådet på livgardet ;).

Efter böneutropet 19:45 så började vi gigga & hela campen var typ där. Spelningen var helt magisk & det var som publiken & vi blev ett. Det blev en tre timmars spelning fylld med mega rock n’ roll, housemedley, ballader & vår fantastiska bandlåt ”Gråt inga tårar” med Thorleifs ;)!! Magnus fick glida fram på pulikens händer & jag tog mig frihet att dra upp den starkaste av alla soldater och tvingade mig upp på hans axlar samtidigt som jag sjöng Iron Maidens The Trooper! Don’t try this at home.. som man brukar säga! Här i Afghanistan så går allt att lösa när det kommer till logistik och möjligheter till en bra spelning & något annat som är underbart med att vara här, är att man kan slappna av. Jag har inte kollat min mail sen jag kom hit, bekräftat en gång att jag lever på Facebook men that’s it! Att inte hålla på med den där telefonen är helt underbart, man är bara fokuserad på att vara här och allt det andra man har där hemma blir verkligen irrelevant i det här sammanhanget.

Nu är klockan snart 03.00 och min kropp ömmar. AC är svinkall och jag får nu somna med dubbla täcken.. Afghanistan, du erbjuder allt du!

Hjärtat hänger utanför & har blivit dubbelt så stort så kan bli svårt att stoppa tillbaka in igen för det är en sån enorm kärlek att få vara här med det här magiska bandet & FS25 & deras otroligt modiga och genuina insats för både Afghanistan men också för Sverige!
/ lt Linda S

 

Kapten Magnus Josephsson

söndag 8 September
Tredje dagen på Camp Northern Lights

Efter konserten igår fick vi en välförtjänt sovmorgon och ingen tog sig upp till frukost. Väldigt skönt att få sova några extra timmar och ta det lugnt. Och som extra bonus så stod ju det mesta av utrustningen kvar så ingen roddning i gassande sol. Efter en god lunch och sköna samtal med soldater och befäl så satte vi oss att snabbt repa igenom kvällens U2-mässa som genomfördes tillsammans med campens svenska präst Igge. Flera i gruppen besökte bazaren och shoppade scarfar och minnessaker över vår vistelse i Afghanistan. Vi blev också inbjudna till missionens medaljceremoni som genomfördes på flaggplan. Mattias förgyllde med marschtrumma och visade att trumkårstakterna satt i. Jag fick också möjlighet att hjälpa till med lite grundläggande ljudteknik för campens dammiga (allt är dammigt!) ljudutrustning. Allt vi gör och kan hjälpa till med är otroligt uppskattat. Efter middag fortsatte vi förbereda inför kvällens U2-mässa. Ett kort avbrott bokades för att åter besöka CO. Han visade sin uppskattning för våra insatser och vi förärades med CO:s Coin och missionens sköld. Sen direkt till spelningen. Vi genomförde en fantastisk spelning och det är en ynnest att få jobba med det här bandet. Så enkelt och självklart och det visar åter på en gammal devis. ”Genialitet in, genialitet ut”. Kollegor som dessa gör jobbet enkelt och mycket, mycket trivsamt. Efter spelningen var vi åter kallade av CO. Denna gång till en cigarrstund och trevligt samtal. Sen till riv och containerpackning. Sista rivet har alltid varit något särskilt för mig och ikväll var inte annorlunda.Vi har som grupp kommit till våra roller även under riv och bygg och vi har lärt oss massor och blivit en enhet som löser uppgiften på ett magiskt sätt. Väldigt lyxigt att åka två tekniker och få leverera en show som sätter ny standard för fältartisterna. Dagen avslutas med nattfika och samtal med Christian som varit oss behjälplig alla dagar, och Ulrika som är magisk wellfare. Vi avslutar med vårt kvällsmöte och får nya smeknamn av kapten. Nu natten!

Mvh Henrik Borg (ljud) aka filosofen.

måndag 9 september
Idag påbörjades vår hemresa. Även om vi inte åker förrän på tisdag morgon så var det redan idag som allt det där sista skulle hinnas med. Vi lämnade Camp Northern Lights tidigt i morse. På CNL har vi verkligen känt oss som hemma. Det är en härlig stämning och alla har tagit så väl hand om oss. Så det var med blandade känslor vi rullade ut genom gaten i morse. Väl framme på Marmal var det dags för den sedvanliga saneringen av alla våra prylar. Vi fick god hjälp av några tappra soldater, så vi var klara efter ca två timmar. Varenda kabel hade nu torkats för att bli av med all sand. T-Lejfs slogan ”Another band fights the dust” stämmer verkligen mer än jag någonsin kunde ana. Efter saneringen åt vi lunch på den Amerikanska matsalen och sedan började shoppingen… Tack och lov hade Mattias fixat bilar till oss. Så vi tog oss runt på campen på ett smidigt sätt. Dessutom var det skönt att få svalka ner sig i bilarnas AC en stund emellanåt. Handlandet resulterade i några nya sjalar att packa ner och ta hem till Sverige. Svårt att stå emot en vacker scarfs för 2 dollar… iallafall för mig.På kvällen åt vi middag på en vanlig restaurang tillsammans med Ulrika och Mattias. Dom två har verkligen gjort att den här veckan rullat på smidigt för oss. Finns inte en fråga som inte får ett snabbt svar. Och ofta har det ordnats saker redan innan man själv hinner tänka på det. Det har verkligen varit ett sant nöje att få jobba med och lära känna dessa två. Under en liten ceremoni som vi fältartister ordnade delade vi ut presenter och coins. Om någon är värd fältartisternas coin så är det människor som dessa två. Det engagemang som de visat har inga gränser. Och jag vet att vi kommer att fortsätta hålla kontakten.

Väl tillbaka på Birka, där vi sover inatt, så hade vi vår återkommande runda. Där alla i gruppen får en chans att uttrycka hur man mår och hur man tycker att dagen varit. Det blev lite vemodigt att det var sista gången som just det här gänget satt ner tillsammans såhär. Iallafall under dessa omständigheter och i Afghanistan. För trots trötthet, hetta, sand och kängor som gjort att man knappt kan gå så är det med glädje och kärlek i hjärtat man avrundar den här resan. Att få ta del av det arbete de gör här nere är ett privilegium som få får äran att se och vara en del av. Detta har varit en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

När vi stod och borstade tänderna ikväll sa Ulrika att hon tyckte sig se att det var en extra god stämning bland alla nu. Det var bubbligt på nått vis efter den här veckan. Att folk hade fått sig en riktig energi-injektion. Tänk att vi kunnat bidra med det. Det är verkligen värt allt!
Lt. Grenholm