En fältartistgrupp är nu i Afghanistan för att tjänstgöra vid FS09. Här kan du läsa gruppens egen dagbok.

Tisdag 23/8 2005
Sovmorgon
Packa instrument
Sola
Bada
Promenera
Sova
Äta…

…men framförallt får vi göra ett studiebesök med flygplansteknikerna som jobbar med Herkules. Vår guide kör oss ut till landningsbanan där vi väntar på att Herkan ska landa. Sara får dirigera planet när det rullar på marken, vi får sitta i cockpiten, se in i hjulhusen och vi får lära oss mycket om hur det fungerar och hur det används. Ett stort tack!
På kvällen visar en av militärpoliserna ett bildspel för oss om sitt arbete. Otroligt intressant och välgjort. Så även en ledig dag är lärorik här. Imorgon ska vi till Köln och sedan ska vi till Sverige igen.
Gonatt!
Johan

Väntan på taxi i Termez

Måndag 22/8 2005 …04.45!

Vi går upp i svinottan, vi ska nämligen vara på flygplatsen 05.30. Vårt plan går 07.00, så ingen är väl direkt nervös för att vi inte ska hinna. Utom vår transportansvarige möjligtvis. Vi har laddat för en jobbig resa, där det senaste budet är att vi ska flyga i en Herkules mellan olika punkter under ca fem timmar innan vi når Termez i Uzbekistan. Det är många som behöver flyghjälp, och det är bara ett Herkulesplan som orkar flyga på denna höjd dagtid, i princip (Kabul ligger som sagt högt upp).

Hur det går? Både bra och dåligt. Pga ändrade planer får vi ta ett senare flyg med ett mindre plan, kl 09.00. Så vi hade ju kunnat sova lite längre. Å andra sidan åker vi direkt till Termez, så vi kommer fram tidigare än beräknat.

Här i Termez finns det en flygbas som drivs av Tyskland. Vi ska spela här ikväll med anledning av ettårsfirandet av basens verksamhet. Här får Sverige en del av tyskarnas plats för att kunna bidra med ett Herkulesplan, som är mycket eftertraktat här. Vi bor här alldeles bredvid flygfältet, i en tältbarack. Här är det grönare än i det torra Afghanistan, och här har tyskarna installerat en pool, så det är mer av semesterort än tidigare. En semesterort med TopGun-tema (på tyska!) och som luktar fotogen. Men vi har fortfarande ett jobb kvar: kvällens konsert!

Detta slår alla rekord! Vad ska man säga, alla var med från första ackordet i vårt inspelade intro. Publiken på ca 300 personer (tyskar och svenskar) dansade och sjöng med, och vi i bandet hade vår totala fullträff. Vilket drag! Vi hade hur roligt som helst med varandra och vår publik, som aldrig ville gå hem. Låten Your love is my love är turnéns superhit. Alla sjöng med. Kärlek liksom. Gonatt

På väg ner från TV-Hill

Söndagen 21/8 2005
En mycket intensiv dag.

Denna förmiddag får vi en guidad visning över Kabul. Vi åker i en kolonn av tre bilar ledda av vår guide Anders. Det visar sig bli en mycket intensiv tur, med många olika intryck. Här kommer ett urval:

•Rysshusen: de dyraste bostäderna häromkring. Under ryssarnas ockupation byggdes dessa miljonprogramliknande höghusen. Det sägs att det är högst priser på de lägenheter som är i mitten av husen: bor man för lågt ner kommer tjuvarna in, bor man för högt kommer inte vattnet upp… De har också el. Ibland.

•Trafikkaos: Vattenkärror dragna av män trängs med Toyota-bilar, högerregeln är mest kuriosa, trafikpolisen i korsningen är en modig man.

•Gul-vita taxibilar: under talibanerna fick bara de som drev taxirörelse äga en bil. Alltså blev alla bilägare taxichaufförer! Här kan man se tydligt hur det patriarkala samhället fungerar här: Mannen kör längst fram, får och getter sitter i baksätet, kvinnor och barn i bakluckan.

•Maosoleeum över gamla kungen – rivet av talibanerna.

•Kabul River –bred men torr

•Olympic stadium, med sin fruktansvärda historia under talibanerna. Bilderna härifrån fick oss i Europa att förstå hur illa det var ställt: Fotbollsmål som blev galgar och kvinnor som stenades på fotbollsplanen. Allt under skrik och applåder från en hjärntvättad och lurad publik. Nu är det en plats för idrott igen, men jag undrar hur någon orkar med att gå hit. Vad tänker afghanerna själva?

•Den stora moskén i Kabul

•ISAF’s högkvarter där det finns svensk personal

•Presidenstpalatset

•Svenska Afghanistankommittén. Här finns 5000 hjälporganisationer, varav Svenska Afghanistankommittén med sina 25 år har varit här längst, och har störst förtroende hos Afghanerna. De är också den största civila arbetsgivaren här.

•Bokhandlaren i Kabul – hans huvudbutik

•Köttstånd i det fria

•Nationalarkivet, som nu restaureras efter talibanerna

•Vårt första stopp ska göras uppe på stadens högsta punkt TV-hill.
Själva Kabul ligger högt, 1800 m över havet, så väl uppe på det 200 m höga berget (från staden sett) är vi i nivå med Kebnekaises 2000 m. Fast hit åker man med bil, mycket enklare. På vägen till toppen ser vi massor av barn som springer efter oss och ger tummen upp eller tigger. De bor här med sina familjer utefter sluttningarna i lerhyddor och stenhus. Detta område är farligt, minor hittas fortfarande, och det är ofta lekande barn som utlöser dom.

TV-hill är nog Kabuls viktigaste punkt, strategiskt sett. Alla organisationer har sina radiomaster i detta område, och härifrån kan man se hela Kabul och vägarna in i staden. Om man kontrollerar TV-hill så kontrollerar man Kabul. Vi går ur bilarna, men hinner inte mer än till ena kanten förrän vi får stanna för minrisken.

Afghanistan har varit i krig i 25 år, men konflikter har satt sina spår långt tidigare: härifrån ser vi hur en mur löper utefter ett intilliggande berg. Denna mur byggdes av två tvistande bröder som båda var mäktiga men mycket tjurskalliga, och som till sist delade staden mellan sig.

Även engelsmännen har varit här och bråkat, man ser deras två fort på varsin höjd nere i staden.
Härifrån ser vi också Hotell interkontinental, det finaste hotellet i Kabul, där journalister bodde under kriget mot talibanerna.

På väg ner möter vi lastade åsnor. De fraktar valsedlar inför det kommande parlamentsvalet, ett arbete ISAF är inblandat i.

•Vårt nästa stopp är mattvaruhuset!
Ett kvarter av matthandlare i två plan, och här vill vi gärna titta in. Vi tittar, prutar, blir nobbade, går ut ur butiken, går in i nästa butik, går tillbaka. Köper! En riktig upplevelse. Men bakom varje matta finns det oändliga timmar av hårt arbete, ofta av unga kvinnor/flickor. Så jag tänker på dom när vi åker därifrån. Förhoppningsvis får de valuta för sitt arbete på något sätt.

På kvällen ska vi ha vår hittills största konsert (i Planet Kabul, ett stort fyrkantigt tält på Camp Warehouse) och vi har laddat hela eftermiddagen. Först soundcheckar vi i hettan (tack vårt kära crew för roddningen!!!), sedan går vi på en marknad i närheten och shoppade lite till. Nu är det klockor som är grejen, och Calle, Stefan och Daniel gör varsina fynd. En Breitling för 300kr. Plagiat, men ändå!

Konserten var mycket lyckad, och publiken kom igång efterhand, från att vara lite blyg till att ösa med oss. De vi spelade för är från bla Tysklan, Italien, Frankrike och Sverige. Naturligtvis är det svenskarna vi känner mest för när vi till slut, svettiga och lomhörda, sjunger vår kära nationalsång. Vad ska man säga: succé!

Nu sitter vi inne på Camp Carlborg igen, och softar efter konserten tillsammans med våra värdar, som tagit hand om oss så bra. Imorgon lämnar vi Kabul för gott, så jag packar redan nu och ställer klockan på…

Blå moskén i Mazar
Lördag 20/8 2005
Denna morgon slapp vi både brandövning och säckpipa, vi kunde välja på att äta frukost eller ta en längre sovmorgon, och det behövdes efter gårdagens urladdning. Själv går jag upp vid 07.15 och får en riktigt skön start med dusch, rakning och en lugn frukost (jag fyller år idag!). Ännu är värmen behaglig.

Klockan 10.00 tar några mannar med oss ut på en utflykt till själva staden Mazar-e Sharif. Vi åker i tre bilar, och på väg till stadens stora moske får vi många intryck: vi ser universitet, flickskolan, bhurkor, tiggare, överlastade lastbilar (färgsprakande), män som går hand i hand, en man som slår en liten pojke, vägdamm i mängder, åsnekärror, skrattande barn. Det är medeltid blandat med bilar och modernaste elektronik. Det är roligt att se hur barnen leker och verkar lyckliga, men man ser också i deras ansikten att de är slitna: många av dom ser gamla ut.

Nåväl, själva mosken (och byggnaderna intill) är överväldigande vacker med sina minareter och blå kupoler. Vi hinner även med att shoppa lite i kvarteret som säljer mattor. Nej, det blev inget mattköp (än), men Daniel är riktigt sugen. Vi får se. Vi är i alla fall väldigt nöjda med att vi hann med utflykten innan vi ger oss iväg mot Kabul igen.

Ca kl 15.00 står vi återigen på den lilla flygplatsen, fullt utrustade med säkerhetsvästar i 39 graders värme, och ännu en gång får vi flyga med ett Herkulesplan.

När vi åter når det stora campområdet (Camp Warehouse) ser vi en helikopter landa. Detta sker ofta här, men det känns ändå som att vara med i en krigsfilm. Snart är vi tillbaka i det svenska lägret Camp Carlborg som vi kom till i onsdags. Nu känns det som att komma till ett hotell (solstolar, satellittelefon, stenhus och kontainerrum), i jämförelse med den mer enkla (men välfungerande) campen vi just lämnat uppe i MES.

Vi hinner inte vila särskilt mycket, vi måste förbereda kvällens konsert: ett unplugged-framträdande under den grillkväll som det just dukas för. Kvällen börjar bli sval, vi äter den jättegoda grillmaten, och när vi börjar spela kl 19.30 har det redan varit kolmörkt ute en timme. Stämningen är mysig och familjär, och ännu mysigare tycker jag att det blir när Sara tillsammans med resten av bandet tar upp ”Happy Bithday” till min ära. Dessutom har kockarna fixat fram gräddtårtor! Jag blir minst sagt glad och rörd. Tack!

Nu ska jag sova
Go´natt

Fredag 19/8 2005
Vilken morgon! Vi hade nog alla sett fram emot att hoppa över frukosten och i stället ta en skön sovmorgon. Vi var ju helt slutkörda efter gårdagens spelning. Men…
03.00: Sara vaknar av gryningens böneutrop (från Jordaniens Camp?)
07.00: trumpetfanfar, eller revelj eller vad det nu heter. Signalen skar in genom yttertält, innertält, myggnät, för att sedan skära sig in i fältartisternas skönhetssömn. Slappna av! Jag vänder mig och tar nya sömntag…
07.03: säckpipejam. Världen är ond. Trots detta faktum somnar jag om.
10.00: En bil kör utanför vår tältbarack, någon ropar i megafonen
– Fire! Fire! Vi vaknar alla med ett ryck, får info om att vi ska klä på oss och samlas för uppställning, snabbt! Nu är det allvar! Tänker vi. Det var bara en brandövning.

Det är mycket varmt idag, strax över 40 grader i skuggan. Det som ska göras idag är att förbereda för kvällens utomhusgig. Daniel kollar spelplatsen, scenbygget och detaljer kring det, Calle och Stefan ansvarar för ljudanläggningen. De får hjälp av vårt lilla crew plus några till från campen. Jag och Sara jobbar med dokumentationen, så vi får sitta i svalkan inomhus en god stund.

När vi alla framåt eftermiddagen fått upp alla instrument, mickar, lampor och ljudanläggning är det bara en sak som fattas. Strömmen. Vi får helt enkelt vänta på att de som kan el blir lediga. Vi kan inte göra någonting, och det som en gång såg ut att bli ett ordentligt soundcheck (vårt första med detta PA) blev bara dötid. Två timmar senare kommer ett par elektriker och fixar till elförsörjningen, vi kommer igång. Men nu är det ont om tid innan middagen och konserten strax efter. Vid det här laget är alla svettiga, hungriga och trötta, men trots detta lyckas Stefan och Calle få till ett riktigt bra ljud.

Mitt i allt detta stannar jag upp. Det slår mig hur absurt overkligt detta ändå är: Att sitta bakom ett trumset i norra Afghanistans öken med bergskedjor på min vänstra sida och solnedgången på min högra. Och vårt problem är att vi inte hinner till middagen pga försenad elleverans. Snacka om i-landsproblem. Det borde inte gå! Men det gör det. Och jag är glad att jag får vara med om detta.

20.20: Evenemanget kan börja. Kvällens förband är ett gäng nepalesiska ghurkassoldater. De har ett säckpipeband (just det), som nu låter riktigt bra jämfört med i morse.

Vår del av konserten bliv en riktig urladdning där både svenskar, ghurkhas (nepaleser under brittisk flagg) och tyskar finns i publiken. Det är en otrolig känsla att rocka loss mitt i ökennatten med fullt PA framför denna publik av hoppande soldater. Det är helt overkligt! Annars hörs ju där bara syrsor och jordansk bönemusik från grannlägret.

I slutet av vår show sjunger vi nationalsången tillsammans med övriga svenskar i publiken.
Vi umgås lite med soldaterna innan vi packar ihop i månljuset.
Dagen är slut.

God natt!

Hela gruppen på väg till Mazar e Sharif
Torsdag 18 augusti 2005
Vi vaknar 06.00 och ger oss iväg till flygplatsen ca 06.30. Idag ska vi flyga till Mazar-e Sharif. Vi är mycket förväntansfulla, inte minst för att vi ska flyga med ett gammalt fint svenskt Herkulesplan!

Efter frukost på flygplatsen kan man konstatera att vi mår ok, ett par av oss är förkylda, och vi är nog alla lite trötta, men det är allt. När vi stiger på planet förstår man att detta är passagerarflygets hardcore. Vi sitter på rader utmed väggarna, alla får öronproppar mot motordånet, fönstren är små runda titthål och vi sitter i samma utrymme som all packning. En bit bort i aktern ser jag våra instrument. Skönt!

Väl på plats får vi lite information om det som kan vänta: Vid risk för beskjutning kommer piloten ta till så kallad taktisk flygning. Det innebär alla möjliga tricks för att undvika att träffas: störtdykning, panikstigning, loopar(?), etc. Jag förstår nu vad alla hinkar är till för som är upphängda här och var… Tufft!

Första sträckan går mot Faizabad, i öst, och det är fascinerande att se bergslandskapet när vi stiger från Kabul. Jag blir djupt imponerad när jag ser de åkrar som brukas på dessa höjder. Folket här är riktiga kämpar. När vi landat i Faiz Abad stiger en trupp holländare på som också ska till MES (Mazar-e Sharif). Nu blir det trångt och genast varmare i planet.

De flesta av oss sover under den resterande flygningen (att småprata går inte på grund av motordånet), eller läser (jag: Bokhandlaren i Kabul). Efter en mycket lugn resa landar vi ca 11.30 och möts av en massiv ökenhetta. Vårt mål är nu den närliggande Camp Himalaya där vi ska bo ett par nätter. Väl där äter vi lunch och installerar oss i tältbaracker.

Denna camp bebos av flera nationaliteter, bland annat nepalesiska Ghurkassoldater. ”Gurkorna” är elittränade i Brunei under Brittisk flagg, och liksom alla andra är det har på ISAFs uppdrag. Vårt intryck av dom är mycket positivt.

På eftermiddagen tar vi oss in till själva Mazar-e Sharif med våra instrument. Vi har med oss ett eget litet crew som ska hjälpa oss med allt praktiskt som tex att rigga scenen, bära utrustning samt ansvara för vår säkerhet. Platsen där vi ska spela kallas PRT. Själva publokalen är inte särskilt stor, och faktum är att vår blivande publik bara väntat sig ett par gitarrer och sång. Och lite karaoke och schack. Ha! Vi ska ge mer än så! Inte med full rigg, men vi kommer ösa på ändå.

När konserten är över kan vi konstatera att den var mycket lyckad. Vi öste på och efterhand fattade publiken galoppen. Först på dansgolvet var ett par Gurkor som blivit beordrade att dansa av sin kapten, och sedan flöt det bara på. Succé!

Vårt första gig är till ända och vi är helt slut, supernöjda och lyckliga! Afghanistars has left the building!

I kolmörkret åkte vi hem till vår camp, fick ett par knäcke-nattmackor med mjukost och kaviar. Mätta och belåtna drösade till slut ner i våra bäddar i vårt fina ökentält!

Go’natt.

Herkules comfort
Onsdag den 17 augusti 2005
Under resan till Kabul mellanlandar vi i Köpenhamn, och Istanbul. Efter varje start serveras mat som om tiden gått sönder. Eller vad sägs om en rejäl liten pannbiff med pasta och kaffe kl 02.30? Kaka med kolasås? Inte mej emot, jag hamstrar. Man vet ju inte om man får mat innan vi är i Sverige igen.
Efter en cirka 9 timmar lång flygtur landar vi i Kabul kl 12.00 lokal tid. Det där med mat visar sig inte vara några problem. Nästan direkt efter landning blir vi nämligen ledda till en stor matsal för en rejäl lunch. Efter detta kollar vi att vi fått med oss all utrustning. Det har vi inte. Min slaglåda i trä, cajon, finns inte med, och inte min shaker. Men annars är allt annat med, och det känns mycket bra.

När vi vet allt detta kan vi åka till den camp vi ska bo på. Vi fördelas på två bilar, Calle, Stefan och jag får åka med i en LandRover. Men först ska vi ta på oss skyddsvästar och ha hjälmen beredd i knäet när vi åker. Det är visserligen bara ljummet väder med afghanska mått mätt, men 30 grader är rätt varmt ändå, och det blir inte kallare i skyddsväst. Den väg vi åker heter Jalalabad Road, och räknas som världens näst farligaste väg, inte bara när det gäller terrorhot, utan också när det gäller trafiksäkerhet. Det gäller att glömma högerregeln och vår chaufför klarar det hela utmärkt, men det var skönt när vi väl var framme på svenskarnas Camp Carlborg, ca 14.20.

20.30. Nu är dagen i stort sett slut, och vi har installerat oss. Vi ska upp tidigt imorgon för att flyga till Maza-e Sherif i norra delen av Afghanistan för ett par dagar. Vi har blivit väl mottagna av de som jobbar här, och allt känns spännande och bra.

God natt!

Utresa från Västerås

2005-08-16 – Tisdag

Då är det äntligen dags! Idag bär det iväg till Afghanistan för det mycket förväntansfulla bandet – AFGHANISTARS!! Klockan 16.00 i eftermiddag skall vi infinna oss i Kungsängen för att senare lämna landet från Västerås.
Förberedelserna har varit många och det svänger om oss har vi fått höra när vi fick möjlighet att spela av oss under Fältartistveckan i Höllviken. Utsikterna är goda för en mycket lyckad resa. För Johan, Stefan och Calle är det den första resan och jag kan bara gissa vad som rör sig i tankar och förväntningar…. Det var kanon att i Höllviken få prata med gänget som var i Afghanistan före oss. Lite mer klarhet och kött på benen och lite mer pirr i magen!

Med lagade tänder, fulla med malaria medicin, påfyllda med alla tänkbara sprutor mot världens sjukdomar, låtlistan maxad, utbildade, färdigpackade, avskedskramarna långa och varma, alla dragkedjor stängda, basker på….. ja vad kan man säga VI ÄR REDO!

Följ med AFGHANISTARS på äventyr!
Sara

Tisdag del 2:
Igår tisdag var den stora dagen som vi laddat för så länge. Att få åka till Afghanistan för Fältartisterna! Känslorna inför det var blandade: Lite nervositet, lite förvirring (Hjälp var är mitt vaccinationskort?!), men framförallt en stor förväntan inför vårt kommande äventyr.

”Vi” är alltså Afghanistars, bestående av vår högt ärade Kapten Daniel Borch, löjtnant Sara Borch, löjtnant Carl Flemsten, löjtnant Stefan Ekstedt, samt jag själv, löjtnant Johan Junstrand, som fått i uppdrag att föra dagbok under detta uppdrag.

Den förberedande kurs vi gått på Höllviken veckan innan hade varit mycket intensiv, så de lediga dagarna mellan lördag och tisdag var guld värda för att återhämta sig från alla intryck och ladda om. Men nu var det alltså dags.

De flesta av oss samlades på Livgardet vid 16.00 (undertecknad blev tvungen att vända om på utresan för att få tag i ett kvarglömt vaccinationskort. Ajajaj… Taxi är dyrt). Där väntade en del pyssel, då vi bland annat kollade vår packning en sista gång, bytte om till våra uniformer, ringde hem en sista gång innan avfärden, etc. Där träffade vi även de fältartister som är på väg till Kosovo. Dom hade vi lärt känna veckan innan på Höllviken, så det var ett roligt återseende.

20.00 packade vi in oss i den buss som tog oss till Västerås flygplats. Resan tog inte mer än en timme. På flygplatsen träffade vi de andra soldater som också skulle med. De flesta av dom är på väg ut igen efter att ha varit hemma på ”leave” (liv?), dvs semester. En påtaglig skillnad mellan dom och oss är att de alla är klädda i mer sandfärgade uniformer. Själva ser vi ut som gröna svenska skogsmullar i jämförelse, men personligen är jag mycket stolt över att får tjänstgöra i min uniform i alla fall. Och det är roligt att redan nu få träffa en del av dom vi ska spela för.

Än så länge känns Kabul väldigt långt borta. Trots all god information har jag svårt att föreställa mig vad som väntar. Till skillnad från Daniel och Sara, som båda är rutinerade fältartister vid det här laget, så är både Stefan, Calle och jag rookies, helt gröna i detta sammanhang. Det är kanske därför som undertecknad försöker bryta isen genom att slänga lite käft med en av våra återvändande reskamrater. Prata med lärde på latin liksom. Tänk att mina frågor om sandloppor kunde sänka stämningen så totalt… Nåja, er korrespondent ska inte ge upp för så futtiga hinder! 😉

23.15. Nu sitter vi på planet, en Airbus A320 från turkiska flygbolaget Freebird. Kl 23.40 har vi ännu inte startat, vi hör nånting om att vår utrustning (instrument och ljudanläggning) inte verkar få plats. Gud?

00.05. Säkerhetsbälten på, vi lyfter, nu är vi äntligen på väg! Rock!